Det är ju faktiskt inte hela världen om det regnar i helgen, om jag missar ett spinningpass eller om jag kuggar en tenta. Det vet jag ju egentligen, men ibland glömmer jag.

Åt middag hemma idag, vilket jag normalt sett inte brukar göra. Men mamma Maria José frågade om jag ville äta, och såhär i efterhand är jag glad att jag tackade jag, och det inte bara för den goda matens skull.

Vi satt nämligen och pratade om min spanske bror Alejandro under hela middagen. Vi skrattade, vi var ledsna, vi mindes. Vi berättade för de andra som inte hade förmånen att få träffa honom om alla de galna saker han gjorde, om hur han alltid hittade på smeknamn åt oss inneboende och om alla hans roliga historier han samlat på sig om spanska kungahuset efter att ha jobbat som kungens livvakt sedan ett par år tillbaka.

I helgen är det Alla Helgons Dag. I Spanien firar man denna dag genom att gå till kyrkogårdarna och tända ljus. Men pappa Juan, mamma Maria José och syster Maria ska inte besöka kyrkogården i år. Maria José har aldrig tyckt om kyrkogårdar, så därför ligger Alejandros aska inte begravd där. Den finns istället på en plats som bara de tre vet om, och när de går dit för att minnas kan de nästan känna sig som en hel familj igen.

Nere på gatan finns ett träd som varje vår täcks av små, små ljusrosa blommor. Det ser inte mycket ut för världen under resten av året, men i månadsskiftet april/maj är det nästan sagolikt vackert. Maria José har köpt ett likadant träd och planterat det på platsen där Alejandro numera finns. Hon hoppas att det kommer överleva vintern, så att det kan blomma lika fint som trädet nere på gatan, lagom till Alejandros födelsedag.

Ibland behöver jag som sagt var få lite perspektiv på saker och ting.

Vi åt den spanska specialitén chocolate con churros, spanade in fotbollstadion och tjurfäktningsarenan, åkte vilse med tunnelbanan och njöt i fulla drag av det underbara vädret. En riktigt fin dag med andra ord.

Fikadags i solskenet!

Erik gillade skarpt chocolate con churros.

Kusin och jag utanför tjurfäktningsarenan.

Nu är jag inte världens största fan av Madrid som stad, snarare tvärtom, men området där killarna bodde var faktiskt riktigt charmigt. Medan de andra tog en välbehövlig siesta gick jag på upptäcktsfärd, och jisses vad många häftiga butiker jag hittade, som t.ex. den på bilden ovan. Detta resulterade i en betydligt tunnare plånbok, men det var det värt - jag fick ju en ny kompis i form av ägaren till en av dessa helt oemotståndliga butiker på köpet. Han hette Johnny, kom från Colombia och fick mig att lova att jag aldrig skulle sluta le. Madrid är nog en ganska trevlig stad ändå.

Jag är så ur fas just nu att det nästan är löjligt. Jag har snittat ungefär 5 timmars sömn per natt den senaste veckan, jag är mer allmänt förvirrad än vanligt, jag kvävdes nästan av ett salladsblad för ett par minuter sedan och jag har hunnit med konsstycket att spilla ut både en coca cola och en kaffe (båda fyllda till bredden såklart) på offentliga utrymmen inom loppet av tre dagar. Coca colan på Pans & Company i måndags, mitt framför personal och gäster, kaffet idag på första lektionen - detta efter att ha trotsat det outtalade men ändå högst underförstådda förbudet mot förtäring av dryck och mat i klassrummet, kan tilläggas. Det värsta av allt är att jag numera har blivit så van att dessa pinsamheter knappt bekommer mig längre. En axelryckning, en svordom och fram med pappersnäsdukarna ur väskan liksom.

En fara för allmänheten, det är just vad jag är med andra ord. För är det något man aldrig bör göra, så är det att underskatta faran i en förrädisk pöl coca cola på golvet, eller kombinationen av kokhett kaffe och blottad hud (eller rena kläder för den delen).

Jag borde med andra ord inte få röra mig ute bland folk för tillfället, och om jag gör det bör det hänga en varningstriangel runt halsen på mig, alternativt stämplad i pannan. Umgänge sker på egen risk. Det är egentligen ett under att jag ens har några vänner kvar vi det här laget.

Så tack fina Petra, my comrade-in-arms, för att du står ut med mig.

Jag gillar även det faktum att McDonalds här i Spanien säljer sitt kaffe i precis lagomt stora muggar. Det är, om möjligt, ännu trevligare.

Det krävs så lite för att jag och Petra ska ha roligt, en nysning i precis rätt timing räcker till exempel gott och väl. Vi behöver inte ens säga något, det räcker med att vi sneglar åt den andra för att allt ska rämna. Men ja, det är väl bra att vi är lättroade antar jag (och har samma humor dessutom). Problemet är bara att när vi väl har börjat skratta, har vi ibland lite svårt att sluta.

Som idag på italienskalektionen. Vi gjorde en hörövning där personerna på cd:n bokstaverade sina namn, och så skulle vi lyssna och skriva ner rätt namn. Medan jag bara hann uppfatta två bokstäver i varje namn, lyckades Petra med bedriften att sätta samtliga namn på första lyssningen, bara för att sedan skratta (själv)gott åt mina enstaka bokstäver här och där och självsäkert berätta vilka namnen var. För säker på sin sak var hon minsann - ja, ända tills vi gick igenom de rätta svaren. "Salma" hade hon fått till "Sara" och likheterna mellan "Paul" och "Bon" (Ella: "Är det verkligen Bon i förnamn? Petra svarar, något irriterat: "Ja det är väl klart det är Bon!" - som om detta vore ett skolexempel på ett franskt förnamn) är ju i princip, tja, obefintliga. Behöver jag förklara varför jag skrattade så att jag nästan grät? Jag övervägde till och med att lämna salen, så illa var det.

Och inte blev det bättre sedan när vi högt inför hela klassen skulle berätta vilken stad vi kom ifrån och bokstavera namnet på den. En tjej från Burgos fick bokstavera stadens namn, och under tiden viskar Petra "Haha, tänk om vi skulle bokstavera Västerås och Härnösand!" varpå vi båda bryter ihop av skratt. Vi måste verkligen lära oss att skratta lite mer diskret, för läraren, som både sett och hört vårt hysteriska fnitter, säger sedan med hög röst "Bueno, då kanske de två svenskorna som har så roligt kan berätta varifrån de kommer?" vilket vi också snällt gör. Hennes min när hon skrivit "Västerås" på svarta tavlan är obetalbar - skratta bäst som skratta sist.

Efter att ha släpat mig upp till frukosten klockan halv nio, traskade jag iväg till gymmet lagom tills detta öppnade. Härligt med en tidig start på dagen. Problemet var bara att jag sedan, på något mystiskt sätt, blev kvar där ända till halv två. Eftermiddagen försvann även den i ett nafs; helt plötsligt var klockan halv nio och dags för middag. Trots att jag inte gjorde en tiondel av allt som står på min att göra-lista fick jag en hel del uträttat ändå, däribland en stunds solande i parken, en sväng till tågstationen för att köpa tågbiljetter och ett besök på den årliga bokmässan på Plaza Mayor. Den sibiriska kylan som vi har haft här i en dryg vecka verkar ha gett vika för någon slags indiansommar (om än endast temporärt är jag rädd), vilket jag inte tror någon klagar över. Att kunna gå runt i t-shirt i slutet på oktober är ju faktiskt inte fy skam.

Det har, med andra ord, varit en helt okej lördag här i Salamanca.

Bokmässa på Plaza Mayor.

Borde antagligen ha köpt någon sådan här bok...

...eller möjligen denna...

..men kom istället hem med två charmiga tidningar från 60 respektive 70-talet. Den lilla boken om Rödluvan är en present till pappa Juan (av åtskilliga anledningar).

Det regnade hela dagen och Tanja blev nästan rånad i tunnelbanan, men vi hade det riktigt trevligt ändå.

Puerta del Sol.

Vad gör man när regnet står som spön i backen? Äter trerätters till lunch.

Och efter lunchen fikar man, gärna på Starbucks.

Eftersom vi inte visste var Starbucks låg eller om det fanns överhuvudtaget i staden, gick vi till ett av våra stamfik för att sno lite wifi, för att sedan lokalisera kaféerna (det visade sig att det fanns åtskilliga) på kartan.

Lycka!

Lite regn...

...har väl aldrig skadat någon?

Efter en veckas påtvingad avhållsamhet på grund av en ihärdig förkylning, var det med glada steg som jag knatade iväg till gymmet ikväll för ett efterlängtat spinningpass med Iban, och ännu gladare och lättare var de på väg hem 1,5 timme senare. Endorfiner är verkligen the shit. Allt känns allltid lite lättare på vägen hem efter ett spinningpass. Problemen känns lite mindre, musiken i ipoden är lite bättre och månen lyser lite starkare.

Spinning (och Iban) är Guds gåva till folket helt enkelt.

Spinning, och deodorant i sprayform.

Det har varit så hiskeligt kallt här de senaste dagarna, med minusgrader på morgonen och helt löjligt kalla nätter. Trots en sovmundering bestående av mjukisbyxor, t-shirt, hoodie, raggsockar och halsduk (plus fyra filtar) har jag varje natt vaknat av att jag har legat och skakat och hackat tänder. Det är liksom så kallt att ytskiktet på vattnet i vattenflaskan vid sängen har börjat frysa till is, att det känns som att hela jag kommer förvandlas till en isstaty så fort jag sätter ner fötterna på golvet, och att jag kommer på mig själv med att undra om det är såhär det känns att frysa ihjäl.

Okej, jag har kanske en tendens att överdriva ibland, men det är verkligen kallt. Häromnatten gick det t.om. så långt att jag fyllde en av mina vattenflaskor med kokande vatten (PROVA INTE DETTA HEMMA) i hopp om att få tillbaka känseln i mina fötter.

Det var med andra ord alldeles, alldeles underbart att sitta i parken i eftermiddag i ca 20 graders värme och känna hur solen värmer, ända in i själen.

Som sagt var, vi håller tummarna.

Solande i parken i kortbyxor och linne i början på oktober...

...har ett par veckor senare bytts ut mot köldskador och halvt söndersmälta vattenflaskor (t.h) till följd av ett desperat försök att hålla värmen.

Den här veckan har vi ganska många prácticas som ska lämnas in, och igår gjorde vi (i princip) klart två av dessa. Vi är själva lite förvånade av vår ovanligt goda framförhållning, men å andra sidan är det nödvändigt den här gången om vi vill kunna få klart alla inlämningsuppgifter i tid.

Även om ämnet i sig är väldigt tråkigt (börjar bli hyfsat less på arbetsmarknaden vid det här laget) lyckas vi på något sätt ändå alltid ha det riktigt trevligt på våra pluggsessioner, mycket tack vare Petra och hennes sköna kommentarer. Ett ypperligt exempel på detta är gårdagens kommentar, när vi precis hade lyckats ordbajsa ihop en 3 sidor lång uppsats om utveckligen på arbetsmarknaden i olika länder. Vi brukar låta Petras flatmate från Mexiko läsa igenom våra uppsatser för att rätta eventuella grammatikfel, men det känns alltid lika pinsamt med tanke på hur dåliga uppsatserna brukar vara (mer när det gäller faktan och innehållet, än själva spanskan).

Petra suckar därför och säger:

"Jag önskar att vi kunde få ett bra ämne att skriva en uppsats om för en gångs skull, så att vi nån gång kunde få visa fram våra fötter."

Ay madre, hur söt är hon inte?! ;D

Det blev tacopaj till middag - kanske inte riktigt som på bilden på Tastelines hemsida, men väldans gott!

Efter fyra dagar av dunkande huvudvärk, rinnande näsa och avsevärt försämrat lukt (och därmed även tyvärr smak)-sinne börjar jag nu bli lite trött på detta tillstånd. Jag orkade inte ens pallra mig iväg till skolan imorse, vilket verkligen inte är likt mig. Vi snackar ju liksom om duktiga flickan (a.k.a nörden med stort N) som inte hade en enda frånvarodag på hela högstadiet och som därför sista veckan i nian blev mer eller mindre tvingad av sin mentor att skolka från en av hans lektioner, så att han äntligen kunde få sätta en prick i protokollet.

Som tur är har jag införskaffat diverse preparat som jag hoppas ska kunna ta död på bacilluskerna snarast möjligt. För nu får det banne mig vara nog på det här snörvlandet.

Ett urval av min arsenal av mediciner. Ibuprofen, halstabletter, nässpray (ja, för barn - har ju en förmåga att börja blöda näsblod annars) och en mystisk spansk "mirakelmedicin" som smakar apa.

Nu ska jag trotsa mitt snorande och snörvlande och ge mig ut på halsduksjakt på stan tillsammans med Petra. Det är höst i Salamanca.

Resultatet blev väl...sådär. Men det blir väl å andra sidan lätt så när man varken förstår frågeställningen, datamaterialet eller syftet med uppgiften.

Nåväl, vi lämnade in den i alla fall, och så får vi se hur det går. Men ja, det är inget vi är särskilt stolta över. Mitt arbete om Sveriges landskap som jag knåpade ihop när jag gick i femman var mer genomarbetat än det här, om man säger så.

Firande av "Día de la Hispanidad".

Idag har jag till exempel både varit på välkomstmiddag för oss Erasmusstudenter, och bokat flyg hem till Sverige för lite julledighet på hemmaplan. Med andra ord, varandras totala motsatser på sätt och vis.

Nä, det där med tid är lite trixigt. För samtidigt som jag verkligen ser fram emot jullovet och att få komma hem och träffa familj och vänner, så känns det lite som att tiden här i Salamanca bara rinner iväg, och som att jag skulle vilja stanna den för en stund och bara njuta av livet här.

Petra och jag på välkomstmiddagen ikväll tillsammans med en av Petras flatmates, Vincenzo. Italienare som han är sneglade han skeptiskt på vår pasta bolognese och muttrade något om att de inte vet vad pasta är i det här landet. För att bevisa att han har rätt ska han därför laga "riktig" pasta till mig någon dag på äkta, italienskt vis ;)

Jag har alltid tyckt att söndagar kan vara lite smådeppiga och ångestframkallande, och för att citera min käre Lars Winnerbäck:

Idag är precis en sån dag. Det är tråkigt väder, svinkallt inomhus och allt är stängt (förutom kaféerna dvs). Som tur är, är min kära vän Leslie från England här på besök. Vi lärde känna varandra hösten -07 när vi båda bodde här hos familjen, och trots åldersskillnaden hade vi jättekul. Hon har ett hus i södra Spanien och jag följde med henne dit, och därifrån tog vi en tur till Marocko och Gibraltar, och vi har även varit en sväng till Portugal tillsammans.

Vi har idag spenderat eftermiddagen på hennes favoritkafé som ligger ett stenkast härifrån, där vi har druckit kaffe och pratat om allt mellan himmel och jord. Leslie är mysig, hon är lite som min extramormor/farmor, och jag har verkligen saknat hennes typiska engelska uttryck som "Old chap", "Mind you" och "Cheers". Jag kan dock inte förstå att det var hela tre år sedan som vi sågs sist. Nu när hon fick se mig utropade hon "Well look at you, you're all grown up!" (jag trodde själv inte att jag hade förändrats så mycket sen sist, men.. ;D) Vi har båda två varit här i Salamanca upprepade gånger sedan hösten 2007, men varje gång jag har kommit hit har hon precis åkt hem, och vice versa. Hon var t.ex. här i augusti, men var tvungen att åka hem dagen innan jag kom hit. Det är väl egentligen mest därför hon är här på besök, för att hälsa på mig. Det är fint tycker jag :)

Leslie och Yumi (som också bodde hos familjen -07), på vår tripp till Marocko.

Jag och Petra kan ju inte påstå att vi är sådär superintresserade av denna ädla sport, men visst vore det kul att ha ett kort när man står och posar bredvid pokalen. Till vår stora besvikelse fick man dock inte ens ta på den, och hur kul är det egentligen att ha ett kort på en pokal, i en glasbur, från behörigt avstånd? Inte så kul att det är värt att stå och köa i x antal timmar för. Vi funderade däremot på att åka till arenan och spana in laget när de tränade inför morgondagens match, men vi hade, som vanligt, kvällslektion. Synd, för enligt två av mina 17-åriga flatmates från Holland (kvinnliga sådana kan tilläggas) var det en minst sagt trevlig upplevelse.

Jag måste dock erkänna att min kunskap när det gäller namnen på de spanska spelarna är något begränsad. Men så tyckte jag i och för sig att höjdpunkten när jag såg Real Madrid spela mot Werder Bremen i Madrid 2007, var när Beckham tog av sig tröjan efter matchen.

Uppståndelse på la Plaza Mayor. Imorgonkväll visas matchen på storbildsskärmar på torget.

VM-pokalen (till vänster). Häftigt värre.

De fyra kurser i nationalekonomi som jag ska läsa lyder som följer: Economía del Mercado de Trabajo (arbetsmarknaden), Macroeconomía Superior 1 (avancerad makroekonomi), La Estructura Económica de España y Mundial (ekonomisk struktur kanske? Vet faktiskt inte vad den går ut på, tråkig är det i alla fall), Desarrollo y Crecimiento (utveckling och tillväxt).

Övriga tre kurser är Sociología (sociologi, lite skönt småflummig sådär), Italiano Nivel 1 Básico (italienska för nybörjare) och Introducción a la Lengua Latina (latin).

De flesta kurserna känns faktiskt riktigt bra, även om vissa kurser såklart är mer intressanta än andra. Vi har också haft turen att få bra lärare. T.om. latinläraren, som jag från början var lite rädd för, verkar rätt rolig. Vanligtvis har jag lektioner från 09:00-13:00 alt. 14:00, och sedan från 17:00-19:00 eller 19:00 - 21:00. Lite tröttsamt med kvällskurser fyra av fem dagar i veckan, men det var enda lösningen. Tur då att dessa gäller de "lätta" ämnena italienska och latin.

Mellan förmiddags- och kvällslektionerna gör vi vårt bästa för att hinna med både lunch, plugg och träning, men oftast räcker inte tiden till utan då får det bli en sväng till gymmet på kvällen istället. Som tur är stänger det inte förrän 22:30, och så startar det ett nytt pass (t.ex. spinning eller body combat) varje timme fram till och med klockan 21:00.

Dygnsrytmen är med andra ord lite annorlunda mot den där hemma, och det har väl både sina för- och nackdelar. Jag hade utan problem kunnat klara mig utan den 3 timmar långa siestan mitt på dagen när det mesta är stängt, men samtidigt uppskattar jag det faktum att affärer och gym har öppet desto längre på kvällen. Jag blir liksom aldrig nöjd; när jag är i Sverige höjer jag Spaniens dygnsrytm till skyarna, och när jag är i Spanien förbannar jag den onödigt långa siestan och de tråkiga söndagarna då t.om. mataffärerna har stängt.

Men om jag måste välja så blir det ändå, såklart, Spanien som vinner.

Läraren är superbra (en ung kvinna för ovanlighetens skull) och trots att hon dr og hela lektionen på italienska gick det ändå rätt bra att hänga med. Inte för att det var så avancerat i och för sig; vi har lärt oss alfabetet, några ord och lite uttal.

Himla bra att Petra bor med två italienare, för nu kan vi ju öva lite på hemmaplan också och inte bara på lektionerna (och dessutom lära oss alla möjliga användbara ord som vi inte får lära oss i klassrummet). Jag är faktiskt mer peppad på det här än jag trodde att jag skulle vara, och det känns skönt. Jag har ju faktiskt ända sedan mitt första besök i Salamanca drömt om att plugga på "La facultad de Filología", mitt emot katedralen, och lära mig italienska har jag velat göra länge. Det här är, med andra ord, helt perfekt.

Ci vediamo!

La Facultad de Filología

Äntligen!

Dessa märken kallas för "Vitor", ett latinskt ord som översatt till spanska betyder "Liv/Leve". Märkena består av bokstäverna V, I, T, O, R (och på senare tid även C), namnet på den person som har tagit sin examen. Dessa märken finns överallt på fakultetens fasad och målades ursprungligen med tjurblod om personen doktorerat i naturvetenskapliga ämnen, och med växtfärg om personen ifråga doktorerat i humaniora.

"La Fachada de la Universidad" - på universitetets fasad finns alla möjliga figurer, bl.a. en groda som sitter på en dödskalle. Det sägs att den som lyckas hitta den här grodan helt på egen hand, utan någon som helst hjälp eller tips, kommer a) Gifta sig i katedralen b) Klara alla sina tentor.

I dagsläget skulle jag utan tveka välja det senare.

Och mitt emot fakulteten....

...ligger den vackra katedralen.

"Nuovo Rete" - min nya lilla italienska vän!

Jag fegade och tog en 7:e kurs; latin. Så utöver de kurser i nationalekonomi som vi måste läsa, ska jag även läsa en kurs i italienska och en i latin. Nog för att jag alltid har gillat språk, men det här känns faktiskt bara löjligt. Den främsta (och egentligen enda) anledningen till att jag valde de här två kurserna är ju att jag måste skrapa ihop tillräckligt många poäng, samt att jag ville läsa något som inte har något som helst med ekonomi att göra överhuvudtaget.

Så på ett sätt fick jag väl som jag ville antar jag, även om det onekligen kommer att bli en utmaning att läsa två främmande språk, på ett främmande språk.

Ett av alla de femtioelva fichas som vi måste lämna in till alla lärare i varje ämne vi ska läsa. Anledning? Högst oklar.

Usikten från ett av fönstren på campus. Inte direkt centralt beläget med andra ord.

Vi fick dela som systrar på en kavel eftersom vi hade glömt vår andra, provisoriska (en stor vattenflaska) kavel i frysen. Vi hittade ingen kavel i någon av matbutikerna, men som tur var hade min familj en som vi fick låna. Betydligt lättare än med en vattenflaska, vis av erfarenhet.

Pärlsocker existerar tydligen inte här i Spanien. Tur då att vi har en så jäkla bra fantasi.

Nybakta bullar och ett glas (söt, spansk och med lite konstig eftersmak) mjölk - finns det nåt bättre?

Detta används, enligt vår spanske kompis Samuel, flitigt bland spanjorerna själva när man vill uttrycka att något är väldigt, väldigt, vääääldigt tråkigt.

En mycket användbar kunskap med andra ord. Betydligt mer användbar än t.ex. hur man räknar ut ojämn inkomstfördelning i olika länder, eller vad som är avgörande när det gäller en regerings beslut att höja eller sänka skatterna. 

Idag pratade vi med läraren som vi har i en kurs som handlar om arbetsmarknaden, om arbetet som det är tänkt att vi ska slänga ihop någon gång under terminen. Läraren (vars efternamn på svenska blir "Dålig/ond ängel" - Ángel Malo) frågar om det bara är vi två som ska göra det tillsammans, vilket vi svarar ja på. Han funderar en stund, som om han kanske tänker vara schysst och sänka antalet sidor för oss eftersom vi bara är två (och guiris dessutom), innan han sedan säger "Okej, jamen 30 sidor ungefär." Jag ser i ögonvrån hur Petras mun öppnas i ren chock, innan hon sedan samlar sig och piper fram ett "Vale" medan hon försöker fortsätta anteckna så obemärkt som möjligt.

Tänk vad fort tiden har gått, vi har redan varit här i en månad, en månad som snarare känns mer som en vecka.