Idag har jag varit och lunchat med min handledare och hans fru. Fick även träffa och gosa lite med deras sex månader gamla bäbis, som var så söt att jag nästan inte visste vart jag skulle ta vägen. Vi åt lunch på en mysig utservering i kvarteren nära ambassaden och det var fint att få träffa min handledares fru som, precis som min handledare, var supertrevlig. 

 

När jag kom hem hade jag tänkt gå och handla lite. Har hittills bara hittat till de matbutiker som ligger längs med huvudgatan, men dessa är ganska små, dyra och har ett väldigt begränsat utbud. Jag frågade därför säkerhetsvakten som jobbar i vårt hus om vägen till den betydligt större mataffär som jag hört skulle ligga i närheten. Han började förklara, men sa sedan att han slutade jobbet om en halvtimme och att han kunde gå med mig och visa vägen då. Sagt och gjort, klockan fem traskade vi de åtta gatorna ner medan vi pratade om den svenska vintern, vår delade förkärlek till Salamanca i Spanien samt den galna, colombianska trafiken. Utanför affären sa vi hejdå och jag tackade för hjälpen. Himla fint alltså. 

 

Mindre fin var dock den jävulusiskt långa kön, som gjorde att det hade hunnit bli mörkt (= big no no) innan jag var klar med handlandet. Jag tackade i sedvanlig ordning nej tack till kvittot, varpå kassörskan börjar vifta med det och rabbla en massa som jag, i mitt något uppstressade tillstånd, inte riktigt orkade ta till mig. Jag suckade för mig själv och gick snällt tillbaka och tog kvittot för att sedan knyckla ihop det och stoppa det i fickan. Och tur var väl det, då det visade sig att man, för att få lämna affären med sina kassar i behåll, var tvungen att kunna visa upp ett kvitto på allt man inhandlat. Ops.

 

Nåja. Av alternativen att haffa en taxi på gatan (vilket om möjligt är ett ännu bigger no no) och att gå de relativt få kvarteren hem, föll valet på det senare, vilket bland annat innebar kontantkort i bh:n, handväskan nerknölad i en av matvarupåsarna och en promenadhastiget á OS i gång hem till lägenheten. Är nu helt slut efter denna höghöjdsträning, men framförallt tacksam - jag kom, jag handlade, jag överlevde.

 

 

 

Första veckan i Bogotá har, förutom höjdsjuka, hosta och jetlag, även präglats av tandvärk - i en av visdomständerna, närmare bestämt. Har haft problem med just denna tand i flera år nu, dock högst sporadiskt vilket, förutom det hutlösa priset och den förmodade smärtan, är anledningen till varför jag inte har kommit mig för att dra ut eländet än.

Saker och ting har, åtminstone för mig, en tendens att krångla så fort jag lämnar svenskt territorium. Båda gångerna min laptop har kraschat har jag exempelvis befunnit mig på främmande mark, och samma visa var det när min älskade, trofasta kamera bestämde sig för att kasta in handduken utan den minsta förvarning. Man kan ju tycka att min visdomstand lika gärna hade kunnat göra sig påmind någon gång under de senaste åtta månaderna, under vilka jag faktiskt har bott i Sverige, istället för att avvakta tills jag nu befinner mig på trygga 9729.47 kilometers avstånd från landets gränser. 

 

Nåväl. Imorse var smärtan olidlig och jag var tvungen att erkänna mig besegrad. En av mina arbetskamrater, som har bott i Bogotá i nästan tio år, rekommenderade mig sin tandläkare och ringde och bokade en tid åt mig på en gång. Sagt och gjort, i eftermiddags efter jobbet tog jag taxin till tandis. Det visade sig vara en liten, privat klinik, inhyrd i ett rum på andra våningsplanet i ett hus som var under omfattande reparation. Efter en balansgång på utlagda plankor genom resten av huset för att inte kliva i betongdamm och på diverse verktyg (ett performance värdigt Fångarna på Fortet), möttes jag så i dörren av mottagningens sköterska tillika receptionist. 

 

Undersökningen inleddes med en noggrann bakgrundscheck kring mitt hälsotillstånd, där jag var bl.a. var tvungen att låna datorn för att googeltranslatea "underaktiv sköldkörtel". Därefter tog jag plats i stolen varpå tandläkaren, som var väldigt sympatisk och kompetent, omedelbart började prata om una surgería, något som jag rent spontant kände att jag gärna väntade med så länge det var möjligt - för alltid, ungefär.

 

Då jag hade en ganska rejäl infektion kunde hon dock inte göra något för tillfället, utan ordinerade mig 10 dagars antibiotika, en anti-inflammatorisk munskölj och en kosthålllning bestående av glass. Helt okej för min del, framförallt med tanke på att besöket endast kostade 20 000 colombianska pesos, vilket motsvarar ungefär 80 riksdaler (detta efter att jag fått 10 000 i rabatt i utbyte mot att jag visade hur jag gör min hair donut-frisyr).

I övrigt hade vi, utöver det vanliga fredagsmys-fikat, även tårtkalas på ambassaden idag, detta då en av våra chaufförer fyllde 50 år. Och så blev jag raggad på av såväl taxichaffisen på vägen till tandläkaren som den på vägen hem, varav den ena erbjöd sig att bli min alldeles privata chaufför under återstoden av min tid här i Bogotá. Jag tackade ödmjukast nej till detta generösa erbjudande.

En ganska bra fredag alltså, tandvärk och språkbarriärer till trots.

  

Då var det dags igen!

 

Efter en helt fantastiskt fin och rolig allra sista termin vid Linköpings universitet, har det nu blivit dags att fly vintern för tredje året i rad, denna gång med slutdestination Bogotá, Colombia. Det är här jag kommer tillbringa det närmsta halvåret, närmare bestämt med en termins praktiktjänstgöring på Sveriges ambassad. 

Efter en sömnlös, men desto trevligare, flygresa över Atlanten landade jag i torsdags på huvudstadens sprillans nya flygplats, för att sedan ta en taxi till adressen jag skulle bo på de första dagarna. Då jag inte har kunnat ordna boende i förväg hemifrån Sverige får jag leva nomad-style den närmsta tiden medan jag söker lägenhet. De första nätterna sov jag hos en vän till Cecilia, som har praktiserat på ambassaden under hösten, och från och med igår och fram till februari bor jag i Cecilias lägenhet medan hon är ute på resande fot. 

 

De första dagarna i Colombia har varit lugna, av flera anledningar. Bogotá ligger på ca 2700 meters höjd över havet och ganska snart gjorde sig den berömda höjdsjukehuvudvärken, andnöden samt hjärtklappningen av att gå uppför en trappa, påminda. Som komplement till höjdsjukan har jag även lagt mig till med en riktigt retlig långflygs-hosta och, sist men inte minst, den lite rubbade dygnsrytmen till följd av en tidsskillnad på 6 timmar.

 

Utöver min för tillfället något bräckliga fysik har också de otaliga varningar och förmaningar kring säkerheten, eller snarare bristen på denna, i Colombia spelat en roll i min ganska vilosamma första helg här. Nu är bilden som vi svenskar har av landet förmodligen både orättvis och ouppdaterad, men visst finns det ett korn av sanning i denna. Polisen är tungt beväpnad, dörrvakterna bär skottsäkra västar och jag har fått tydliga instruktioner i vilka områden jag kan röra mig i och inte. 

 

Att jag skulle bli mer begränsad här än vad jag var i både Chile och Peru var något som jag var beredd på, men man måste ju leva lite också. Jag har således tagit det djärva beslutet att lämna hemmets trygga väggar vid fler än ett tillfälle sedan jag kom hit - igår för att skaffa colombianskt mobilnummer, och idag för att provgå sträckan till ambassaden. *LiVinG oN tHe Edge*. Alla colombianer jag har träffat hittills har varit oerhört snälla och hjälpsamma, inte minst Ricardo och hans flickvän Grace som, förutom att hjälpa mig med mobil-inköpet, också gav mig en liten guidad tur av området igår. Då jag inte kände någon i Colombia sedan tidigare har jag försökt skaffa mig ett litet kontaktnät på förhand, och Ricardo är en av de personer som ingår i detta. Han är bror till en vän till min kusins man, men insisterar likväl på att jag ska betrakta honom och Grace som min familj. Himlans fint.

 

Imorgon jobbar jag min första dag på ambassaden, vilket jag ser fram emot. 

Nu kör vi, full fart!