Molnregnskogar och sengångare i Monteverde
Efter några lata dagar på stranden var det så dags att dra vidare mot sista delmålet på vår Costa Rica-roundtrip, nämligen Monteverde.
Så. Fruktansvärt. Varmt. På bussen. Av alla de gånger som "Jag har aldrig svettats såhär mycket i hela mitt liiiiiv" yttrades under dessa två veckor så var den här tamejfasen grand finale. Vill även passa på att avråda från ljusgrå t-shirts som reseoutfits :-))))) *TiPs fRåN cOaChEn*
Det var nästan så att det var skönt att få fly upp i den fuktiga molnregnskogen dagen därpå. Plus att vi ju då fick tillfälle att rocka dessa genomskinliga regnponchos, bara en sån grej liksom.
I molnregnskogen hittade vi en hel massa spännande! Som denna blomma som i folkmun kallas "Angelina Jolie-läppar"...
...tarantellor...
...och marimbaträd (så nu vet du var din marimba kommer ifrån lillebror!)
Vi spanade också efter både quetzales (Guatemalas nationalfågel) och sengångare, men utan resultat.
Efter den guidade turen var det dags för en promenad uppe bland molnen.
Ganska så fränt tyckte vi.
Och som vanligt är ju inget av våra äventyr komplett utan den obligatoriska hoppbilden.
På eftermiddagen åkte vi ut till en gård där det bland annat producerades kaffe och choklad. Petra visade sig vara en natural på att plocka kaffebönor!
Såhär ser kakaofrukten ut inuti, små söta ludna kärnor som vi fick smaka på.
Som om att ha fått frossa i både choklad och kaffe inte vore nog, lyckades vi också få syn på en av de svårupptäckta sengångarna sovandes högt uppe bland lövverken. Kanske bästa avslutet på den bästa resan.
Svettfest och sköldpaddebäbisar i Montezuma
För att inte bli helt förslöade gjorde vi en dag en dagsutflykt till grannbyn Montezuma.
Vi vinkade hejdåvises till vår nya vän.
Och blev efter en dryg halvtimmes bilresa avsläppta här!
Först ut på agendan var Montezumas stora sevärdhet, nämligen det här vattenfallet som krävde en fantastiskt svettig och neverending vandring genom skogen.
Det var det ej värt.
Efter denna kraftansträngning var det dags att fylla på enerignivåerna.
Följt av några timmar i horisontalläge med den här utsikten.
Framåt eftermiddagen kom så det som skulle bli en av höjdpunkterna på hela vår resa, nämligen att få se sköldpaddebäbisar släppas ut i havet! Burarna på bilden visar var de olika reden finns.
Vi hade turen att tajma kläckningen av ett av dessa, och om en tittar riktigt noga kan man se de små krabaterna i den vita lådan.
Alltså.
Vissa behövde lite hjälp på traven <3
Dagar som dessa, alltså.
Sol, strand och surfare i Santa Teresa
När vi tröttnat på det eviga regnandet i Panamá tog vi vårt pick och pack och hoppade vi på bussen tillbaka till Costa Rica igen. Vi hade hört att solchanserna var betydligt bättre på Stilla havssidan än den Karibiska sidan, så vi bestämde oss för att dra dit direkt.
Ett av våra bättre beslut, konstaterade vi nöjt på färjan som skulle ta oss till vårt nästa resmål, surfarorten Santa Teresa.
Morgonen därpå firade vi att vi var på banan igen med en traditionell, costa ricansk hchf-frukost - bönris, stekt ägg, ost, grädde och bröd.
Mätta och glada promenerade vi sedan de 100 metrarna till detta.
Havet! Solen! Den blå himlen! Ja ni fattar.
Och ungefär så såg de följande dagarna ut. Morgonpromenader och yoga på stranden, frukost, stranden. Föga spännande men precis vad jag tror att vi båda behövde.
Paraplyer och parasiter i Panamá
Ett par dagar efter nyår sa jag hejdå till Panajachel (</3) och åkte till Guatemala city för att ta flyget till Costa Rica.
På flygplatsen i San José skulle jag nämligen möta upp denna brutta - så himla roligt att få resa och hänga med Petra som på den gamla goda tiden.
Efter en natt i San José så hoppade vi på bussen mot vår första destination - Bocas del Toro i grannlandet Panamá! Det här kan för övrigt vara en av de knäppaste landsgränserna jag varit med om hittills där bron, som sannerligen har sett sina bästa dagar och som måste korsas till fots, är det ingemansland som skiljer de två länderna åt.
Väl på andra sidan tog vi båten till ögruppen Bocas del Toro. Regnmolnen hängde oroväckande tunga på himlen och vi höll tummarna för att de skulle blåsa över till morgondagen.
Det gjorde de inte. Jösses vad det regnade.
Gråa skyar och hällregn kan ju lätt bli lite tråkigt i längden, så därför passade jag på att dra på mig lite parasiter i magen. För att vi inte skulle gå under av tristess, liksom.
Efter en något trevande inledning blev det dock bättre, både magmässigt och vädermässigt.
Vi hängde på sköna uteserveringar...
...badade på sjöstjärnestränder...
...tog promenader bland fossiler och snäckor...
...och njöt av en hel halvdags blå himmel innan det var dags att säga tackochhej till Panamá och åka tillbaka till Costa Rica.
Albinohästar, magiska skymningar och julafton i Chiquimula
Okej så jag skulle egentligen ha åkt tillbaka till Panajachel efter vår minisemester men det hela slutade med att jag hoppade av bussen mitt ute i den guatemalanska landsbygden för att stanna några dagar hemma hos Alejandro i Chiquimula istället. Oops.
Ale blev glad iallafall. Nästan lika glad som när han träffade den här kon dagen innan julafton, när vi följde med hans väns pappa till deras ägor uppe bland bergen.
Det skulle ju skördas kaffe!
Det var en fin kväll och det fanns en hel massa att fota. Som knäppa svenskor som hoppar av bussar...
...ännu en magisk skymning...
...och en livs levande albinohäst! Kanske finaste hästen jag sett.
Så blev det julafton! Den firade vi hemma hos Ales kompis familj, i sann Min stora feta guatemalanska jul-anda. Här firar man julafton genom att smälla raketer och äta världens brakmåltid vid midnatt, annorlunda men kul!
På juldagen gav vi oss ut på en liten utflykt tillsammans med Ales vän Amilcar.
Vi skulle nämligen bestiga vulkanen Ipala!
Uppe på toppen finns det en sjö där kratern en gång var. Hade lätt hoppat i om det inte varit så ohemult kallt och blåsigt.
Resterande tid i Chiquimula tillbringades bland annat i hängmattan, på fotbollsträningar, i parker och här, på en av Ales favoritställen.
<3
Río Dulce, Livingston och den finaste av helger
Dagarna innan jul var det dags att återigen ge sig ut på vägarna. Vet ej hur många timmar jag har tillbringat på en buss på sistone, men det har varit värt varenda minut!
Framförallt när en har lyxen att bli upphämtad halvvägs av den här.
Vi skulle nämligen på en spontan minisemester hit, till Río Dulce i nordöstra Guatemala. (Som jag för övrigt tyckte var fasligt likt den svenska skärgården <3)
Nåja, minus vulkanerna och vasshyddorna då.
Efter att ha checkat in på vårt hotell gav vi oss ut på en biltur i eftermiddagssolen.
Alejandro sa att det bara var att hojta "Stopp!" när jag ville stanna och ta bilder. Sagt och gjort!
Målet för bilturen var det här - ett vattenfall där vattnet kommer från en naturlig het källa. Gudars, ville aldrig kliva upp.
Morgonen därpå var det dags att lämna Río Dulce för vårt nästa stopp, staden Livingston. För att ta sig dit är det en dryg timmes båttur som gäller. Vi passerade gamla slott...
...hela hav av näckrosor...
...och både en och två leguaner.
Så var vi framme!
Efter att ha utforskat stan tog vi en kvällspromenad längs med stranden.
Så som alla kvällar borde avslutas, ju.
Nästa dag vaknade vi upp till den här utsikten.
Vi gick till affären och handlade förnödenheter till dagens utflyktsmål.
Först ut på schemat stod dessa naturliga bassänger.
Där kunde en bada och hoppa från klippor, så det gjorde vi.
Nästa stopp var den här paradisön, Playa Blanca.
Sämre har en ju haft det, mjodåsatt.
Väl tillbaka i Livingston på kvällen satte vi oss nere vid hamnen för att beskåda den vidunderliga solnedgången.
En sån himla himla fin avslutning på en himla himla fin helg. Kanske den finaste på hela året, faktiskt.
