Pami
Efter ganska på pricken en månad i Guatemala är det ju faktiskt hög tid att berätta lite mer om vad det är som jag egentligen gör här om dagarna!
Jag och Rebecca jobbar på skolan "Pami", en skola för barn som lever i extrem fattigdom. Många av barnen arbetar vid sidan av studierna, och det finns också fall av psykisk och fysisk misshandel samt sexuella övergrepp. Detta är något som är förvånansvärt lätt att glömma mitt bland allt bus, skratt och lek, men som gör lika överjäkla ont varje gång vi påminns om det.
Pami ligger på ungefär 10 minuters gångavstånd ifrån vårt hus, precis bakom den här marknaden.
Här handlar vi mat varje dag efter jobbet, så lyxigt.
Allt är så färskt och smakar så gott här! Så himla synd bara att vi endast kan äta sånt som går att skala - r.i.p. jordgubbar och vindruvor, två av mina bästa </3
Men jag ska inte klaga, det finns ju en hel massa annat spännande att prova! Som lichi, till exempel.
Eller nyfångad fisk och krabba från sjön, även om också detta är att spela rysk roulette med tarmfloran.
Väl inne på skolområdet så kan en sedan njuta av den här utsikten resten av dagen. Så sjukt drömmigt ju.
I början satt vi mest bara med under lektionerna för att låta barnen vänja sig vid oss. De var nyfikna men lite blyga.
Ja, i ungefär en kvart eller så, sen var blygheten ett minne blott!
Det dröjde inte länge innan kidsen ville visa oss sina bästa tricks. Abdías, 8 år, är till exempel en hejare på att göra olika figurer av ett snöre.
Och tvillingarna Didi och Alex, 9 år, gillar att klättra!
Skolan har drygt 130 elever, där ungefär hälften har lektion på förmiddagen och hälften på eftermiddagen. På schemat står alltifrån matematik och SO till spanska och naturvetenskap. Många av barnen går också i regelbunden terapi hos skolans psykolog.
Spanskalektion i första klass, där högläsning är en favorit hos många.
Lek är en viktig del av undervisningen på Pami, då timmarna på skolan många gånger är det enda tillfället när barnen bara får vara barn och leka med jämnåriga. Här förklarar Becca reglerna till den gamla godingen "Under hökens alla vingar kom."
Darlin, Alicia och Didi i första klass.
Jag tillsammans med några av våra tjejer i tvåan.
Och varje morgon när vi kommer till skolan blir vi fullkomligen överrösta med kramar och jag är redan x antal armband och teckningar (och en rejäl förkylning) rikare.
Oh, Tarzan!
Nu när samtliga Guatemala-praktikanter var samlade så kunde introduktionsveckan på regionkontoret officiellt börja! Utöver föreläsningar och möten på kontoret, tog Mauricio också med oss på ett par utflykter i närområdet.
Till Panajachels naturreservat, bland annat.
Där fanns ett fjärilshus som fick det i Hagaparken att slänga sig i väggen.
Vi såg också en och annan apa...
...samt den här löjligt söta (och ungefär lika snabba) bisoten.
Förutom djur fanns det en hel uppsjö av olika blommor...
...och kaffeplantor, såklart.
Bland alla lianer och svajiga gångbroar kändes det nästan som att vi hade hamnat mitt i djupaste djungeln, där det enda som saknades var en Tarzan och en Jane.
Här är vi hela gänget, trötta men glada efter dagens äventyr.
Bland sjöar, vulkaner och vattenfall
Nästa morgon blev vi upphämtade av Mauricio, en av medarbetarna på IM:s regionkontor. Han hade egentligen planerat att ta med oss till kontoret med en gång, men när han hörde att vi inte varit nere och tittat på sjön än fick han nästan dåndimpen och förkunnade att kontoret minsann kunde vänta.
Vi var benägna att hålla med.
Maria, jag och Rebecca som ska jobba på regionkontoret respektive skolan Pami här i Panajachel.
Efter en stunds "oooh"-ande och "aaah"-ande över den vidunderliga utsikten promenerade vi vidare mot kontoret, som visade sig ligga bara några minuter därifrån.
Här är jag och Rebecca tillsammans med Mauricio (vice regionchef) och Milton (ekonomiansvarig). Så himla bra personer båda två och vi hade nog inte kunnat få ett bättre omhändertagande.
Efter en rundtur på kontoret hoppade vi alla in i bilen för en liten guidad tur i Pana.
Utöver själva stadskärnan tog vi också en sväng upp till bergen, där vi bland annat fick se sjön från ovan...
...samt ett av Panas många vattenfall.
Väl tillbaka i stan kindpussade vi killarna hejdå och strosade en stund längs med turistgatan.
Och när vi ändå befann oss på turistgatan tyckte vi att det var lika bra att gå all in, ju.
Så ser vi plötsligt två bekanta ansikten på gatan, nämligen Sofie och Madde som just kommit med planet ifrån Sverige! De är också utlandspraktikanter för IM och ska jobba på två olika partnerorganisationer på andra sidan sjön.
På kvällen gick vi ut och åt på en sjukt mysig restaurang (den enda som har tofu på menyn också, bara det liksom). Så fint att vara samlade allihop, om än bara för några dagar.
Bomber, svindlande höjder och första dagen i Panajachel
Följande morgon vaknade vi tidigt av vad som lät misstänkt likt skottlossning (vilket ju inte kändes helt orimligt med tanke på var vi befann oss.) Dödshungriga som vi var bestämde vi oss ändå efter en stund för att våga oss ut på stan i jakt på något att äta.
Vi hamnade här, på ett mycket charmigt ställe och med Maria-Luz i bakgrunden som trevligt frukostsällskap.
Blaskigt kaffe, äggröra, bönröra, getost och bröd, något som med facit i hand verkar vara standardfrukosten här.
Vi passade på att fråga ägarinnan till kaféet vad det var för smällar som vi hade hört tidigare. Hon ryckte på axlarna, skrattade och svarade "bombas" som om det vore det mest självklara i världen och vi ba "ok :-)))" (Bomberna visade sig dock vara en del av något slags firande, så ingen anledning till oro där hemma!)
Efter frukosten åkte vi med vår chaufför Alfredo till flygplatsen för att hämta upp Maria, som nyss hade kommit från Sverige och som ska jobba på IM:s regionkontor här i Panajachel.
Drygt tre timmar längs med de smala och vindlande guatemalanska vägarna senare skymtade vi den så till slut - sjön Lago Atitlán, med dess tre omkringliggande vulkaner och långt där nere Panajachel, platsen som kommer vara vårt hem de kommande månaderna. Och jag måste fortfarande nypa mig i armen för att förstå att jag faktiskt är här nu.
Framme vid hotellet i Pana och jag, Becca och Alfredo passar på att posera lite avspänt framför IM:s snygga bil.
Efter att ha lämnat väskorna på rummet var det dags att spana in våra nya hoodz, som visade sig vara ungefär precis så latino som vi hade tänkt oss.
Som sagt.
Vi har (såklart) lyckats pricka in regnperioden här, och som på beställning började det mycket riktigt mulna på framåt kvällskvisten.
Det gjorde dock inte så mycket, då vi passande nog råkade bo bredvid stans mysigaste kafé. Den perfekta tillflyktsorten under de värsta skyfallen.
