En helg i Villa de Leyva, del 2
Vaknade på söndagsmorgonen till den här utsikten. God morgon.
Frukost! Från vänster Amparo, den fantastiskt mysiga ägarinnan till hostelet, vår nyfunne tyske vän Jan, samt Sibylle.
Efter frukosten gav vi oss ut för en runda på stan.
Vi gick förbi flera hus och tomter som var till salu och tänkte att här skulle man ju kunna bo.
Innan det var dags att hoppa på bussen tillbaka till Bogotá stannade vi till vid torget för att köpa med oss lite färdkost av kvinnan på bilden.
Arepas, närmare bestämt.
Hon var väldigt pratsam och nyfiken på var vi kom ifrån, och så söt att vi inte kunde säga hejdå utan att först få ta en bild tillsammans med henne. Och snipp snapp snut, så var den helgen i Villa de Leyva slut.
En helg i Villa de Leyva, del 1
Förra helgen åkte jag, Sibylle och vår colombianska väninna Amparo till staden Villa de Leyva, som ligger cirka 4 timmar nordost om Bogotá.
När vi klev av bussen på lördagsmorgonen var det som om vi hade kommit till ett helt annat land - vi möttes av sol, värme och blommande buskar och träd.
Sibylle var minst lika fascinerad som jag.
Villa de Leyva sägs vara en av Colombias vackraste städer och var ursprungligen täckt av vatten, något som man forftarande kan se spår av detta i form av fossiler på gator och murar.
Så började vi letandet efter vårt hostel.
Efter en dryg kvarts promenad hittade vi det! Det låg här till höger, på finaste gatan i stan.
Efter att ha fått världens bamsekram av ägarinnan till hostelet och lämnat våra grejer, signade vi upp oss på en guidad tur med en av hostelets anställda. (Ja, alla coola kidz åker flak.)
Vi stannade till vid ett hus gjort helt av lera. Det var väl sådär spännande tyckte vi.
Då var familjens marijuanaodling desto mer intressant.
Nästa stopp var "los pozos azules", små sjöar som innehåller svavel och där vattnet varierar mellan blått och grönt beroende på hur molnigt det är.
Vi fortsatte och kom så småningom fram till en marknad där man sålde hantverk och annat smått och gott. Dessa två sötnosar var dock inte till salu.
Förutom gulliga hundar fanns det också andra djur att leka med. Tarantellor, till exempel.
Väl tillbaka i stan var det glassdags. Hemgjord cappucioglass samt hallonglass med hela hallon. Gudars skymning så gott.
Vi tog en promenad. Här är torget, "Plaza Mayor". Kändes nästan som om jag var tillbaka i Spanien igen, himla fint.
Vi svängde förbi Machu Picchu i Peru...
...och Argentina.
När solen hade gått ner gick vi tillbaka till stället där vi hade köpt glass tidigare under dagen, då familjen som ägde restaurangen, även specieliserade sig på italienska pizzor. Finfin underhållning fick vi också av parets två nio-åriga tvillingdöttrar, där systern till vänster kan vara en av de mest skärpta och allmänbildade människor jag har träffat. Herregud alltså.
Vi avslutade vår första dag i Villa de Leyva med att crasha ett bröllop på vägen tillbaka till hostelet. Fint avslut på en fin dag.
Och det är så tyst nerifrån gatan som det aldrig annars är
Det har varit lite dåligt med uppdateringar på bloggen de senaste två veckorna, men det är för att jag har hängt med den här mest hela tiden:
Min roomie Carlos alltså, som nu har åkt till Tyskland för en termin som utbytesstudent.
Jag kanske ska förklara lite hur jag bor förresten. Jag flyttade som bekant runt en del i början medan jag letade boende. Jag kom i kontakt med Carlos syster Jessica via en av hennes vänner, som det var nära att jag flyttade in hos men där det till slut blev ändrade planer, och jag hamnade hos Jessica och Carlos istället. Deras äldre syster hade flyttat till Paris och de hade således ett rum ledigt - himla tur att det blev som det blev, såhär i efterhand.
Både Jessica, Carlos och deras föräldrar är världens bästa. Föräldrarna kom hit från Barranquilla och hälsade på för några veckor sedan. Här är vi ute och äter middag på en helt galen och mycket fantastisk restaurang.
Och här bor vi, i huset till vänster.
Innanför den här dörren, närmare bestämt.
Hur som helst, förutom att vi har gått på bio, tagit promenader och gått ut och dansat har vi de senaste veckorna till exempel ätit fredagslunch på Hard Rock Café...
...hängt på parkbänkar och utanför köpcentrum...
...och haft grav beslutsångest när vi blev tilldelade den här menyn med inte mindre än 100 (!) sorters tapas.
Carlos sista dag i Bogotá hämtade han upp mig efter jobbet. Vi åkte till hans universitet, då han hade lite ärenden att fixa.
Vi åt världshistoriens godaste tortilla till lunch.
Jag gillar hans universitet och campus skarpt. Bara en sån grej att man kan hitta hjärtan på marken, liksom.
Det hade regnat hela förmiddagen, men slutat lagom tills jag sa tack och trevlig helg till ambassadens portvakt.
Jag passade på att uppmärksamma Carlos på den fantastiskt roliga skylten i rulltrappan som jag sett förra gången jag besökte universitetet - en skylt han passerat i princip varje dag under flera års tid men aldrig noterat förrän nu.
På baksidan av huvudbyggnaden firade studenterna att helgen hade börjat - Universidad de los Andes motsvarighet till LiU:s fredagspub, alltså.
När det började skymma tog han med mig till sin favoritplats i Bogotá, en utsiktsplats uppe bland bergen ganska nära där vi bor.
Vi stannade tills solen hade gått ner, innan vi sedan åkte hem för att gå ut och äta middag med hans vänner. Och morgonen därpå satte han sig på planet till Tyskland och nu är det så ruskigt tomt här hemma och jag tänker att det här är ju bra typiskt. Jag kom ju precis hit.
Höghöjdsträning, jordgubbslycka och det totala lugnet
Så var det, om än sent omsider, dags för söndagens resumé. Jag hade fått intrycket av att vi skulle åka till en gård på landet och bara ta det lugnt, något som jag tyckte verkade särskilt passande med tanke på lördagens husbygge. Så var dock inte riktigt fallet.
Jag och Sibylle hoppade efter cirka en timmes tur söderut av den här bussen tidigt på söndagsmorgonen. Vi mötte upp hennes colombianska vänner och so far so good - ända tills en kille i sällskapet presenterade sig som vår guide och förklarade att han alldeles strax skulle berätta om turen som vi skulle gå under dagen, men att vi först skulle göra några lätta uppvärmningsövningar. Jag insåg där och då att det här minsann inte skulle bli någon slappardag i en solstol, och förbannade mitt skoval dagen till ära - tygskor från Primark för 20 spänn är inte optimala trekkingskor, om vi säger så.
Jag lyckades dock dölja min förvåning (och bävan, med tanke på min redan värkande kropp sedan dagen innan) ganska bra. Vi passade på att ladda upp inför dagen med en second breakfast innan avfärd - varm choklad och de godaste arepas (majsbröd med ost) jag ätit hittills.
Så började vi första etappen av vår dagstur.
Vi gick uppför ett litet berg, där man hade grönskande fält på ena sidan...
...och kåkstaden på den andra.
Himla fint var det faktiskt.
Jag och Sibylle.
Och så en gruppbild!
Vi gick förbi betande kor...
...och blommor som används i tillverkningen av ett sömnmedel som rånarna ibland använder för att övermanna sina offer.
Ett och annat björnbär hittade vi också.
Vi passerade en grotta, som ju såklart måste utforskas.
Efter några timmars vandring kom vi så fram till lagunen, vilket var detsamma som picknick-dags.
Det var ganska dimmigt men himla mysigt ändå.
Lagom tills vi hade ätit upp och påbörjat vår vandring tillbaka tittade solen fram.
Vi passerade ett jordgubbsplantage, där vi såklart stannade till en stund.
Nyplockade jordgubbar för 6 kronor hektot. Ja tack jag tar tre.
Min eufori över jordgubbarna byttes dock snart ut mot panik och dödsångest, då vi strax därefter hamnade mitt i ett jordgetingbo. Med tanke på de kolossala utslag jag får av myggbett är det inte helt otroligt att följderna av ett getingstick skulle vara snäppet värre. Jag klarade mig, men vår guide blev rejält stucken. Tur då att det fanns gott om lökplanta i närheten, då denna lindrar den värsta smärtan.
Sju timmars vandring senare satte vi oss så på bussen tillbaka mot stan. Trots en nattsömn på cirka tre timmar i snitt de senaste nätterna, en träningsvärk de mierda och en söndag som blev betydligt mer fysiskt ansträngande än vad jag var beredd på, kände jag inget annat än ett fantastiskt lugn på bussen hem. En hemskt fin avslutning på den finaste helgen på länge, helt enkelt.
Husbygge med UTPMP Colombia
Efter att ha dansat halva natten och sedan tagit en powernap på 2,5 timmar klev jag på lördagen upp okristligt tidigt. Men det var okej, då jag hade haft så roligt kvällen innan och framförallt för att jag skulle hit:
Un Techo Para Mi País Colombias kontor!
Då förra årets konstruktion i Lima var bland det häftigaste och finaste jag varit med om ville jag såklart fortsätta som volontär i UTPMP även här, och hade därför kontaktat organisationen tidigare i veckan. Så fint att få fortsätta jobba med dessa fantastiska volontärer, även om det känns vansinnigt tomt och konstigt utan min ständiga följeslagerska, comrade-in-arms och partner in crime Petra, såklart.
Peppande ord inne på kontoret. Helgens bygge var i något mindre skala och genomfördes i samarbete med en rad olika företag och organisationer, däribland Israels ambassad.
Efter en dryg timmes bussfärd var vi framme i Mochuelo, en av de allra sydligaste stadsdelarna i Bogotá. Vår säkerhetsansvarige på ambassaden blev inte direkt överförtjust då jag efteråt berättade om mina äventyr (framförallt söndagens, men mer om detta senare), då de södra delarna också råkar vara stans farligaste områden. Nåja.
Vi var ett rätt stort gäng volontärer.
Jag och min lilla arbetsgrupp traskade iväg mot vår tomt.
Den låg en bit bort på den här gatan.
Där önskades man en God Jul och ett Gott Nytt År. Tack tack.
Vårt uppdrag för dagen var att fixa grunden inför söndagen, då Israels ambassad skulle komma och bygga själva huset. Eftersom terrängen var väldigt ojämn var vi tvungna att gräva drygt två meters djupa hål och sedan sätta i träpålar - 12 stycken, närmare bestämt. Jag gjorde aldrig detta under bygget i Lima så det var spännande att lära sig något nytt, även om det var ett sjukt tungt arbete.
Som tur var fick vi ganska snart ytterligare en medlem i vår arbetsgrupp; grannpojken Juan Paolo.
Och vilken ruskigt flitig sådan, sedan!
Efter några timmars slit och värkande ryggar var det dags för mellanmål - hemmagjorda empanadas!
Och lite mys med Carolinas, vars hus vi byggde, knappt ett-årige son. Díos mío så söt.
Så var det dags att jobba igen.
Här visar Niko hur man tillverkar sitt eget vattenpass för att försäkra sig om att grunden är plan. Borde förresten tipsa mina vänner i UTPMP i Lima om att använda färgad Gatorade istället för vatten i plastslangen, himla smidigt.
Då vi från början bara var fyra stycken i vårt arbetslag och då vi hade en ganska besvärlig terräng att jobba med, fick vi framåt eftermiddagen välbehövd förstärkning.
När dagen började lida mot sitt slut trotsade jag säkerhetsföreskrifterna och tog en liten promenad till gatuhörnet för att fota denna utsikt. *LiVinG oN tHe EdGe*
Vi spelade lite fotboll...
...och så ville dessa två granntjejer visa upp en dans för mig. (Hjälp vilken flashback jag får av denna bild för övrigt, eller vad säger du systra mi?)
Efter den eminenta dansuppvisningen ville äldsta tjejen ha en photo shoot. Hon var en ganska bestämd men högst kompetent fotograf för sin ringa ålder.
Ett och annat självporträtt är ju mer eller mindre obligatoriskt.
När det började mörkna var det dags för oss volontärer att packa ihop och hoppa på bussen på väg tillbaka till de nordligare delarna av stan - trötta, smutsiga men fantastiskt lyckliga.
Finaste fredagen
Förra helgen var så himlahimlahimla bra. Så bra att jag har behövt nästan en hel vecka på mig för att liksom smälta allt. Men vi tar det från början, så här kommer den - fredagen!
Finaste fredagen började direkt efter att jag slutat jobbet vid halv två. Min roomie Carlos kom och hämtade upp mig, han hade nämligen planerat hela eftermiddagen och först ut på schemat stod ett besök på hans universitet. Universitetet, som är ett av Latinamerikas bästa tydligen, ligger i centrum och består av samtliga byggnader på bilden och fler därtill.
Som de närmsta här, till exempel.
Och de här.
Säkerheten är snäppet högre än på Linköpings universitet om vi säger så - jag fick lämna mitt id-kort, fotograferas och registreras innan jag fick tillgång till den gyllene nyckeln; passerkortet för besökare. I varje byggnad finns nämligen säkerhetsspärrar. Och så beväpnade vakter såklart, fast det finns det ju ungefär överallt i den här stan.
Vi åt lunch! Innan maten kom in skojade vi om hur colombianerna alltid lägger ett stekt ägg på allt de äter - så även denna gång.
I bakgrunden ser ni ekonomernas hus och den röda byggnaden är en butik som har i princip allt. Var ju tvungen att gå in en sväng för att undersöka saken, bara för att konstatera att Carlos mycket riktigt hade rätt.
Fast det hade ju egentligen räckt med att läsa skylten, i och för sig.
Vi gick förbi en av uteplatserna där studenterna brukar spendera sina raster och jag fick en akut hjälpvadjagsaknarstudentlivet-attack.
Nästa punkt på agendan var en tur i denna.
Vilket ju egentligen inte var annat än en transportsträcka för att nå vårt tredje stopp, nämligen toppen av berget Montserrate. Det var nog först då det slog mig hur absurt stor den här stan faktiskt är, och jag stod mest och skrattade för mig själv och mumlade "det här är ju helt sjukt."
På toppen av berget fanns det en kyrka. Och en och annan colombiansk paparrazi.
Vi gick igenom den lilla marknaden...
...för att sätta oss på baksidan av berget, där utsikten var lite grönare och antalet besökare betydligt lägre.
Eukalyptusträd fanns det också.
På promenaden tillbaka hittade vi en katt på ett tak, men det var vi inte ensamma om.
Det började skymma och det var dags för några sista foton och en sista dethärärjuheltsjukt-suck.
Vi tog linbanan ner och promenerade vidare.
Det var nämligen dags för sagostund! Eller det var så jag hade förstått det när Carlos förklarade, men i själva verket var det mer ståupp - sjukt bra sådan och jag skrattade så jag grät.
Fredagen avslutades sedan med utgång med grabbarna. Här visar Daniel och Marco upp sina färdigheter i kategorin "svenskar dansar".
Jag gav dem fem av fem toasters.
Söndagsflanerande
I söndags mötte jag upp Sibylle i Usaquen för att gå på lite marknad och äta lite lunch.
Gillar denna stadsdel skarpt, känns nästan inte att man är i storstan längre.
Det var i Usaquen som brasilienfesten kvällen innan hade ägt rum. På restaurang "Cónclave" med den här fina skylten, närmare bestämt.
Det såldes både grillade majskolvar...
...och så kallade "ostfingrar" (högst oklart) på gatan.
Vi hade dock siktet inställt på vårt vegetariska tillika organiska stamhak. Jag testade en colombiansk bönsoppa med grönsaker och bananchips den här gången. Nom nom.
b 
Under vår promenad tillbaka till bussen efter lunchen bekantade vi oss med den här lilla krabaten som var till salu. Efter cirka en kvarts oj-ande och åh-ande tänkte vi att det nog att det var bäst att vi skyndade oss hemåt, eftersom vi har upptäckt att vi båda verkar vara naturtalanger på impulsshopping.
