Villa de Leyva

Vi har kunnat njuta av långhelger flera helger i rad på sistone. En av dessa passade jag och Jorge Mario på att åka till en av mina favoritplatser i Colombia, nämligen staden Villa de Leyva. Nästan som att vara i Spaniens Andalusien, fantastiskt ju! 
 
Vill också passa på att varna känsliga läsare för orimligt många bilder på gränder, dörrar och fönster.
 
 
 
 
 
 
 
   
 
 
 
 
 
 
 
  
 
 
 
 
 
 

En torsdagskväll i Bogotá

För ett par månader sedan bjöd min gode colombianske vän in mig till en aktivitet som han gör varje torsdag efter jobbet. Han ville inte avslöja vad det var, mer än att han trodde att jag skulle tycka om det. Jag visste inte alls vad jag hade att förvänta mig och fågelskådning, andliga ritualer och spinningpass pa gymmet kändes alla som mer eller mindre möjliga scenarier.

Det visar sig dock att min vän varken besitter otippade kunskaper i ornitologi eller ar nämnvärt andlig av sig. Han har heller aldrig gått pa ett spinningpass i hela sitt 31-åriga liv. Nej,varje torsdagskväll efter jobbet åker han och tre vänner runt i kvarteren där jag bor och delar ut matpaket och andra nödvändigheter till hemlösa.

Vi har inte hunnit åka mer än några hundra meter innan vi stannar till vid två män och en liten pojke som samlar in och sorterar kartong och papper som de sedan säljer till återvinningsföretag. De hälsar glatt och säger att de har väntat pa oss, och frågar hur vi har haft det sedan sist. Efteråt berättar en av kvinnorna, som tog initiativet till att starta gruppen for 12 år sedan, att de har följt pojken sedan de fann honom som nyfödd i en kartong på exakt samma plats en torsdagskvall för åtta år sedan. Pojken bor numera i en fosterfamilj, går i skolan och har ett bra liv, men hjälper sin pappa att samla in återvinningsmaterial ett par kvällar i veckan.

Ju fler människor som vi träffar under kvällen, desto tydligare blir det för mig att mina nya vänner verkligen gör detta for att de bryr sig, på riktigt. De vet dessa människors historia, vad deras barn och barnbarn heter och var de sover om nätterna. När alla matpaket tagit slut och det ar dags att säga hejdå får jag tre innerliga kramar från mina nya vänner, sa långt ifrån den sedvanliga kindpussen som en kan komma. Och då är det som att något brister inuti mig. Denna genuina värme, tillsammans med vetskapen att det finns de som engagerar sig och som aktivt kämpar for allas lika värde och ett mer solidariskt sämhalle, är nästan överväldigande.

Dagen därpå när jag promenerar hem från jobbet passerar jag en man som vi träffat kvällen innan. Han sitter på trottoaren bredvid sina svarta plastsäckar med tillhörigheter och läser tidningen. Precis som han brukar göra när jag ser honom varje eftermiddag. Men den här dagen ar annorlunda. Den här dagen hejar vi.   

 


Jag och min vän Jorge Mario, en av Bogotás fantastiska eldsjälar. 

Det finaste av återseenden

Min sista dag i Panajachel bestod av ett kärt återseende av några av mina allra bästa personer i landet.
 

Nämligen mina gamla elever på skolan Pami!
 

<333
 

Och mina små ettor har numera gått och blivit tvåor!
 

Rafael var lika glad som vanligt.
 
 

Det blev en hel del selfies, ja. Här med Abigail.
 

Alex och Dilson.
 

Vi gick upp på övervåningen, där eleverna satt ute och arbetade i grupp.
 

Utsikten därifrån är ju nästan surrealistisk.
 

Vi hälsade på i profe Abrahams klassrum.
 
 

Efter att ha kramat alla barnen hejdå passerade vi som vanligt marknaden. Där hittade vi Yesenia, som jobbar om förmiddagarna och har lektion på eftermiddagarna, tillsammans med sin mamma. 
 
En sån himla bra dag, hade inte kunnat be om en finare avslutning på mitt återbesök i Guatemala <3
 
 

Santiago Atitlán

En dag tog jag båten över till Madde i Santiago!
 
 
Hittade na här, "pluggande" inför sitt uppsatsskrivande. Håhåjaja. 
 

Vi hängde på bryggan hela dagen och trots att jag är Pana-partisk har ju Santiago onekligen sina guldkorn.
 
 

Har ju en förkärlek till eftermiddagsljus generellt men ljuset just den här dagen var ju nästan smärtsamt vackert.