Det har varit så hiskeligt kallt här de senaste dagarna, med minusgrader på morgonen och helt löjligt kalla nätter. Trots en sovmundering bestående av mjukisbyxor, t-shirt, hoodie, raggsockar och halsduk (plus fyra filtar) har jag varje natt vaknat av att jag har legat och skakat och hackat tänder. Det är liksom så kallt att ytskiktet på vattnet i vattenflaskan vid sängen har börjat frysa till is, att det känns som att hela jag kommer förvandlas till en isstaty så fort jag sätter ner fötterna på golvet, och att jag kommer på mig själv med att undra om det är såhär det känns att frysa ihjäl.

Okej, jag har kanske en tendens att överdriva ibland, men det är verkligen kallt. Häromnatten gick det t.om. så långt att jag fyllde en av mina vattenflaskor med kokande vatten (PROVA INTE DETTA HEMMA) i hopp om att få tillbaka känseln i mina fötter.

Det var med andra ord alldeles, alldeles underbart att sitta i parken i eftermiddag i ca 20 graders värme och känna hur solen värmer, ända in i själen.

Som sagt var, vi håller tummarna.

Solande i parken i kortbyxor och linne i början på oktober...

...har ett par veckor senare bytts ut mot köldskador och halvt söndersmälta vattenflaskor (t.h) till följd av ett desperat försök att hålla värmen.