Fikadags med Smulan idag mellan lektionerna :)

Det är med andra ord dags att börja fundera på att ta ur mina trogna följeslagare solglasögonen, som har varit lika självklara (och livsnödvändiga) som block, penna och vattenflaska, ur skolväskan och istället börja se mig om efter en lite varmare jacka.

Snart. Jag måste bara förbereda mig mentalt först.

Gårdagen tillägnades (nästan) helt och hållet den ekonomiska utvecklingen och tillväxten i Vietnam. Vi beställde till och med hem pizza till middag för att inte förlora värdefull pluggtid. Framåt halv två-tiden på natten började dock värdet på vår marginalprodukt sjunka ganska rejält, och eftersom vi ansåg att alternativkostnaden för att bara sitta hemma och plugga en lördagkväll var alltför hög, bestämde vi oss därför för att ge oss ut i Salamancas nattliv för att möta upp våra vänner från gymmet. Det här visade sig senare vara ett av våra bästa beslut hittills.

Pizzan i Spanien är inte alls lika god som den hemma i Sverige, dock var just denna helt klart godkänd.

Petras flatmate Roberto från Mexiko gillade skarpt vårt lussefika!

När detta häromdagen slog oss som en blixt från en klar himmel, blev den omedelbara frågan följaktligen "Vad hände??" Det var ju alldeles nyss som vi, trötta och slitna och med alldeles för mycket packning åt McPollo på flygplatsen i Madrid, som vi spanade på surfare i San Sebastián, som vi bakade kanelbullar med hjärtströssel, eller satt och kämpade överambitiöst länge med vår allra första práctica.

Vi har alltså mindre än en månad kvar i Salamanca innan det är dags för jullov. På ett sätt känns det verkligen skönt att få komma hem och träffa alla nära och kära igen, men samtidigt så är vi lite stressade över att det är så mycket som måste avklaras innan vi kan sätta oss på planet hem mot Sverige. 2 enorma arbeten och 2 tentor, till exempel.

Vi ska dock göra vårt bästa för att verkligen njuta av den här sista månaden i Salamanca, och komma i riktig julstämning lagom tills att det är dags att åka hem. Playlisten med jullåtar är redan fixad, och på söndag blir det lussebullsbak. Tills dess tittar jag på gamla julbilder och minns, och längtar. Fast bara alldeles lagomt mycket.

Detta visade sig vara ett klokt beslut; vi lyckades hålla oss vakna hela förmiddagen utan ens den minsta gäspning. Vi kanske har hittat vår nya morgonrutin?

Vi misstänker dock att den var trasig, tyvärr. De tre termometrarna nere på stan visade nämligen bara ynka 6 grader.

Även om vi dagligen klagar över hur kallt det är, så gör det vid närmare eftertanke inte så mycket att det nu går mot kallare tider. Hösten här är ju faktiskt inte så pjåkig.

I helgen fick Petra besök av sin kompis Anna-Lisa från Sverige. Det var en väldigt trevlig helg som bland annat innehöll en utekväll, fika, en runda på stan, tapas och filmmys hemma hos Petra.

Utgång i fredags.

Fikadags!

Tapas! Grillspettet jag åt var bland det godaste jag har ätit. Någonsin.

...tillbringades såhär från klockan 11:30 till 21:00, med undantag för en lunchpaus mitt på dagen. En fantastiskt händelserik dag som kommer gå till historien, med andra ord.

Jag kommer ihåg när jag träffade familjen Hernández för första gången, hösten 2006. Jag hade åkt till Salamanca för en veckas språkresa med klassen, och vi blev alla utplacerade hos olika spanska familjer. Familjerna stod och väntade på oss på busstationen när vi kom fram. Jag och min kompis Maria bad en stilla bön om att vi skulle hamna hos den lilla tanten med permanentat hår, hos småbarnsfamiljen eller hos den där gubben även om han stirrade ganska konstigt; vem som helst men inte den där stora mannen som såg lite läskig ut. Våra klasskompisars namn ropades ut ett efter ett, och antalet familjer minskade. Kvar blev den stora, läskiga mannen. Juan.

Vi var i chocktillstånd när vi satte oss i baksätet i bilen, vi sa inte ett ord på hela resan hem och väl hemma förstod vi inte vad Juan sa eftersom han pratade så snabbt och lågt. Vi övervägde att ringa vår lärare och be att få byta familj, framförallt efter första natten när tre amerikaner som också bodde där kom in och spelade hårdrocksmusik och väckte oss vid tre på morgonen, samtidigt som de filmade hela spektaklet med videokamera. Men allteftersom dagarna gick och efter att ha gett igen med råge på amerikanerna och därmed vunnit både deras respekt och vänskap, kändes allt mycket bättre. Vi insåg att Juan inte alls var så läskig som han såg ut, att mamma Maria José var en av de mest tålmodiga och engagerade människor vi någonsin mött, och att deras två barn Maria och Alejandro var riktigt roliga, även om de båda pratade näst intill omänskligt snabbt.

Det kändes tråkigt att behöva säga hejdå när veckan väl led mot sitt slut, och jag hoppades att jag skulle få chansen att komma tillbaka en dag.

Och komma tillbaka, det gjorde jag. Första gången var hösten 2007 efter att jag hade gått ut gymnasiet. Jag visste inte vad jag ville läsa på universitetet, så jag bestämde mig för att åka tillbaka till Salamanca och plugga spanska i en termin istället för att läsa vidare direkt. Tanken var att jag bara skulle stanna en termin, men när jag väl kommit hem till kalla och gråa Sverige beslöt jag mig för att åka tillbaka för ännu en termin. Tredje gången var förra sommaren när jag och några av de andra studenterna som bodde här våren 2008 åkte hit för en reunion, och nu är jag alltså här igen.

Jag har alltid bott hos familjen Hernández, och varför skulle jag inte det?

De är ju min andra familj.

Pappa Juan, mamma Maria José, dottern Maria och hunden Pepe.

Det jag gillar allra mest är dock spanjorernas syn på fredagar. Torsdagar är den populäraste dagen att gå ut och festa bland studenterna, något som lärarna är väl medvetna om och därför delas det sällan ut läxor till fredagarna. Klassen är alltid hälften så stor på fredagsmorgonen jämfört med veckans övriga skoldagar, och härom veckan när en av våra lärare inte kunde komma, var den andra läraren hygglig och sa att vi inte behövde komma på hans lektion heller, med motiveringen "det är ju ändå fredag".

Det där med att lektionerna alltid börjar ett visst klockslag, det är något som man verkar ta med en klackspark, både från studenternas och lärarnas sida. Idag var det t.ex. en kille som kom in i klassrummet fem minuter i elva, det vill säga fem minuter innan lektionen slutade. Svensk som jag är stirrade jag förskräckt på läraren och förväntande mig en utskällning som heter duga, ett rejält kok stryk eller åtminstone en irriterad blick och en högljudd suck. Lärarens reaktion? Skratt. Så mycket att han nästan grät, och ett skämt om att gårdagskvällen måste ha varit en riktig höjdare.

Som sagt, spanjorerna har en lite annorlunda syn på det här med tiden.

Det visade sig vara biologifakulteten som var ute och spexade. Varje fakultet vid universitetet har en egen fest en gång om året, och nu är det alltså biologernas tur.

Dinosaurier och Ninja Turtles är dock inget som får två luttrade Linköpingsekonomer att höja nämnvärt på ögonbrynen. Efter två år vid LiU har vi nämligen sett det mesta i utklädningsväg.

Ifall ni någon gång skulle vilja ragga på någon på latin.

Ifall ni någon gång skulle bli oönskat uppraggade på latin.

Vi har med andra ord hunnit lära oss en hel del italienska under de här månaderna, dock har det mesta av undervisningen skett utanför lektionstid. Häromdagen fick vi till exempel lära oss av Petras flatmate Vincenzo att pastasorten penne är pluralformen av det italienska ordet penna, som betyder just penna.

Petra och jag med vår favorit-italienare Vincenzo i torsdags.

På bio i lördags tillsammans med, tro det eller ej, en massa italienare.

När jag bodde här 2008 brukade jag och mina amerikanska flatmates hänga där varje tisdag och torsdag. På den tiden brukade det vara packat med folk, kom man väl in så kom man knappt ut. Igår var det inte en enda människa där.

Nej, det var bättre förr helt enkelt.

La Biblioteca - as it once was.

Jag och Maria, våren 2008. Det var tider det.

TACK! <3

Jag kan känna doften av dessa underbara skapelser från flera kilometers avstånd, har jag väl tagit en första klyfta kan jag inte sluta, och jag har alltid ett gediget lager hemma och ett par, tre stycken i väskan, ifall suget skulle sätta in.

Mitt dagliga intag brukar ligga på en 4-5 stycken, men frågan är hur hälsosamt detta egentligen är.

Finns det något som heter clementinförgiftning?

Men även om det finns det så är det lätt värt det.

Jösses vad stolt jag är över Petra och mig själv. Vi har verkligen kämpat med vårt arbete om Marockos arbetsmarknad den här helgen, och har nu knåpat ihop drygt halva arbetet. Skönt.

Effektiviteten är det med andra ord inga fel på när vi väl är på det humöret. Idag satt vi tysta mest hela dagen framför varsin dator, med undantag för enstaka svordomar eller högljutt pratande med sig själv. Och skulle vi hamna i en svacka och vara i akut behov av peppning, äter vi en clementin och lyssnar på ledsången till Pirates of the Carribean.

Det faktum att grundläggande behov som att äta och att sköta sin personliga hygien försummas en aning under våra pluggryck, det är en annan femma.

Petra i skamvrån hemma hos mig. Det är bra att vet hon vet sin plats.

Ett chill pill kanske vore på sin plats?

Ett exempel på detta är när vi står och väntar på vår tur i kopieringsbutiken. Offret i fråga är en kille som är före oss i kön, och konversationen lyder ungefär som följder:

Petra: "Gud, den där killen har ju verkligen ingen rumpa alls!"

Ella: "Nej, faktiskt inte! Fast han har ett ganska fint ansikte."

Petra: "Ja, det har han. Men han har verkligen ingen rumpa alls."

Eller på gymmet:

Ella: "Shit, spana in den där tjejen, de där (brösten) kan ju omöjligt vara äkta!"

Petra: Va, tror du inte? Fast i och för sig...hon är ju så himla smal, då brukar man väl ha mindre?"

Ella: "Ja, det där ser ju bara onaturligt ut. Femtio spänn på att hon har implantat i rumpan också."

Eller på väg till skolan:

Petra: "JÄVLAR, kolla in honom! Snacka om carne de cordero!" - precis när vi passerar killen på övergångsstället.

Konversationer som dessa äger alltså rum så gott som dagligen, och offret befinner sig oftast inom fullt hörbart räckhåll, åtminstone för icke (gravt) hörselskadade. Vi måste verkligen skärpa oss för let's face it; för eller senare kommer detta beteende att straffa sig.

Om inte förr, så på Arlandas flygplats om inte annat.

Petra är ute och gör stan med sina flatmates, men efter att ha kört två pass på gymmet ikväll kände jag mest bara för att stanna hemma och ta det lugnt. Jag gick dock ut igår, så helt hopplöst ostudentig/oskojig/onormal är jag ändå inte. Det är kul att ta en utekväll då och då även om jag allt som oftast, när Sean Paul sjunger "Shake that thing", i mitt stilla sinne istället tänker "Shake what thing?"...

Nej, istället för rökdimmig luft, klibbiga dansgolv och ringande öron har jag fredagsmyst med en tonfisksallad till middag, clementiner och mörk choklad till efterrätt, och ett avsnitt Gilmore Girls. Nu är det snart sovdags, ska upp vid åtta och äta frukost för att sedan hinna med en sväng till gymmet innan det är dags att träffa Petra och fortsätta skriva på vår härliga uppsats om Marockos arbetsmarknad. Men först: en date med Hemmets Journal.

God natt!

Nu är det fredagsmyyys...

Valladolid ligger ca 1,5 timme härifrån och är provinsen Castilla y Leóns huvudstad. Det är, precis som alla varnade oss om, inte en jättespännande stad, eller ens särskilt vacker för den delen. Till råga på allt åkte vi från ett soligt och varmt Salamanca, till ett kallt, dimmigt och rått Valladolid. Inte helt idealiskt kanske. Nu låter jag kanske jättepessimistisk, för riktigt så hemskt var det inte, och det är ju ändå rätt kul att kunna lägga till en till stad på listan över spanska städer jag har varit i. Men ja, jag skulle inte åka dit igen, om man säger så. Den största anledningen till att resan ändå var rätt trevlig overall, det var såklart Petra. Vet ärligt talat inte vad jag hade gjort utan henne.

Inte så konstigt att vi hade lite problem att hitta ibland, med såna här vägskyltar...

Bästa kartläsaren!

Författaren Cervantes hus finns bevarat för allmän beskådning.

Valladolids variant av Plaza Mayor.

Universitetet. Inte riktigt lika fint som Salamancas kanske.

Äntligen lunch! Vi beställde varsin pizza till lunch och det visade sig att dessa pizzor var de största vi någonsin sett. Hungriga som vi var slukade vi dock rubbet, men det var inte så svårt som det ser ut eftersom pizzabottnen var tunn som chips.

Det här dörrdraperiet var det roligaste på hela Columbus-muséet.

Vincenzo, Petras flatmate från Sicilien, berättade att han brukar åka runt på en sån här vit Vespa där hemma. Är det inte helt fantastiskt?

Efter middagen gick vi alla ut tillsammans, det var väldigt trevligt. Mindre trevligt dock att väckarklockan ringde alldeles för tidigt morgonen därpå och jag fick släpa mig upp för att sätta mig på en buss till Valladolid, men mer om det senare.

Benoit är en riktig fena på att göra crepes.

Men å andra sidan kanske crepes-vändning i luften är en medfödd färdighet hos alla fransmän?

Vår äppelpaj blev riktigt god, till och med godare än mexikanen Robertos sangria enligt de andra. Ett väldigt fint betyg med andra ord.

Petras underbara flatmates. Från vänster: Benoit från Frankrike, Roberto från Mexiko och Georgia och Vincenzo från Italien.

Jag vågar nästan inte ens föreställa mig hur tråkig min tillvaro här hade varit utan Petra. Hon kommer alltid med de mest klockrena kommentarer, och det är praktiskt taget omöjligt att ha tråkigt tillsammans med henne.

Ett exempel på detta är när vi frågar en av personalen på Carrefour om de har rödbetor. Hon nickar och tecknar åt oss att följa efter henne. Petra säger då andäktigt:

Nog för att den här kvinnan både var ganska kort och hade sina nycklar i en nyckelknippa vid höften, men ändå.

En eloge till Petra och hennes fantasi.

Efter en natts otroligt dålig sömn där jag vaknade var och varannan timme av att jag antingen frös eller svettades, vaknade jag imorse med en headache from hell. Jag har haft migränliknande huvudvärk tidigare, men aldrig såhär. Att släpa mig iväg till skolan var inte ens att tänka på, så därför gick jag och la mig igen efter frukosten, och sov från halv nio till ett. Jag var inte alls hungrig men Maria José tvingade i mig lite paella till lunch. Hon tror att jag håller på att få influensa eller något liknande, jag hoppas verkligen att hon har fel. Har varken tid eller lust att bli sjuk, IGEN. Idag har jag till exempel missat tre lektioner, ett spinningpass med Iban och en Petra i klänning. Det faktum att det tydligen har varit strålande sol och 22 grader varmt hela dagen gör inte direkt saken bättre heller.

I eftermiddag har jag sovit ännu mer. Vaknade vid åtta-tiden av att det var en massa barn som lekte på innergården och jag kom på mig själv med att, i mitt något förvirrade tillstånd, irriterat undra vad i helsicke ungarna gjorde ute så tidigt på morgonen.

Nu ska jag läsa lite Hemmets Journal, dricka min äckliga medicin och hålla tummarna för att jag mår bättre imorrn.

Han har lärt oss en massa bra spanska uttryck, där majoriteten av dessa kommer väl till hands när det gäller att uttrycka missnöje eller ilska. Han har å sin sida fått lära sig lite mer barn-tillåtna fraser. Han är en mycket duktig elev och kan bland annat säga "Hej, hur mår du?" Jag mår bra, tack" och "Jag heter Samuel" (svenskt uttal av namnet såklart).

Idag fick han lära sig "Jävla skit", ett uttryck som skulle visa sig vara mycket användbart under lektionens gång.

Det har varit några väldigt mysiga dagar, och jag känner mig inte riktigt redo för verkligheten och vardagen.

David hade med sig ett paket från mamma och mormor, innehållandes bl.a. dessa fina saker.

TACK mormor!

Jag fick även en hel del presenter av David - mycket uppskattat, även om jag tror att Petra nog får hjälpa mig när det gäller konsumerandet ;D

Chocolate con churros är ganska givet vid ett besök i Spanien.

Plaza Mayor.

Vi tog en tapasrunda tillsammans med Petra!

Kaffe på Starbucks - var annars?

David hittade en bra bok på avdelningen för studentlitteratur. Ibland kan man ju inte vara annat än stolt över att vara svensk.

Det här kanske vore något för mig?

Puerta del Sol söndag kväll - helt galet mycket folk.

Oooops...