Jordens navel, Fylke-landskap och en känsla av hemma
På torsdagen åkte vi på en heldags guidad tur runt ön. En väldigt fin och intressant dag, full av oh-ande och åh-ande över såväl de vackra vyerna som de spännande historierna och myterna.
Vi började turen med att åka längs med de karga kuststräckorna vid öns sydöstra del.
Det var tappa andan-vackert och påminde mig om hemma.
Vi tittade på moais som aldrig blivit resta...
...träplattor med den hieroglyfiska skriften Rongorongo, fortfarande ett mysterium för historiker och vetenskapsmän....
...och mörka grottor där man bland annat förvarade mat.
Sedan var det dags att åka vidare, nu genom Fylke-landskap á Sagan om Ringen.
Vi åkte till en av öns två nationalparker. Här fanns vulkaner och sjöar.
Röda berg och vackra vyer.
Korallblommor.
Goyaträd.
Och moais, såklart.
Vi besökte även "jordens navel", eller Te Pito O Te Henua som det heter på rapa nui. Denna mystiska, helt runda sten som är magnetisk och sägs ha helande krafter.
På spaning mot nya delmål.
Närmare bestämt Tongariki med de 15 stenstatyerna, den heligaste ceremoniella platsen på ön.
Statyerna är sannerligen mäktiga. Det finns totalt cirka 900 statyer, vars medelhöjd är ungefär 4 meter. Här i Tongarika finns den högsta, som mäter hela 14 meter.
Sista stoppet på turen var Anakena, a.k.a paradiset.
Det fanns tyvärr inte tid till att bada, men det gjorde inte så mycket. Vi förundrades över alla palmer...
...märklig fallfrukt(?)...
...och åt den största banankakan vi någonsin sett. Snipp snapp snut, så var den guidade heldagsturen slut.
Vi började turen med att åka längs med de karga kuststräckorna vid öns sydöstra del.
Det var tappa andan-vackert och påminde mig om hemma.
Vi tittade på moais som aldrig blivit resta...
...träplattor med den hieroglyfiska skriften Rongorongo, fortfarande ett mysterium för historiker och vetenskapsmän....
...och mörka grottor där man bland annat förvarade mat.
Sedan var det dags att åka vidare, nu genom Fylke-landskap á Sagan om Ringen.
Vi åkte till en av öns två nationalparker. Här fanns vulkaner och sjöar.
Röda berg och vackra vyer.
Korallblommor.
Goyaträd.
Och moais, såklart.
Vi besökte även "jordens navel", eller Te Pito O Te Henua som det heter på rapa nui. Denna mystiska, helt runda sten som är magnetisk och sägs ha helande krafter.
På spaning mot nya delmål.
Närmare bestämt Tongariki med de 15 stenstatyerna, den heligaste ceremoniella platsen på ön.
Statyerna är sannerligen mäktiga. Det finns totalt cirka 900 statyer, vars medelhöjd är ungefär 4 meter. Här i Tongarika finns den högsta, som mäter hela 14 meter.
Sista stoppet på turen var Anakena, a.k.a paradiset.
Det fanns tyvärr inte tid till att bada, men det gjorde inte så mycket. Vi förundrades över alla palmer...
...märklig fallfrukt(?)...
...och åt den största banankakan vi någonsin sett. Snipp snapp snut, så var den guidade heldagsturen slut.
Solnedgångar, stenstatyer och stjärnhimlar
Några hundratusen chilenska pesos fattigare och ungefär lika många myggbett rikare är vi nu tillbaka i Lima efter fem underbara dagar på Påskön. Vi har tittat på stenstatyer, vackra solnedgångar och snäppet vackrare dykinstruktörer, klättrat på vulkaner, badat på paradisstränder och dött godhetsdöden av allt som vi knappt ens vågar drömma om att äta här i Lima. Vi har njutit av lugna gator, stjärnhimlar, frisk luft och total tystnad, och det var med tunga steg som vi klev på planet som skulle ta oss tillbaka till verkligheten igen; till konstant tutande och busvisslande, smog, highcarbnothingelse-diet och uppsatsskrivande.
Tisdagkväll och våra heta, men dock av dock ganska tveksamma kvalitet, inka-backpacks var packade och vi var redo för några dagars semester på världens mest avlägsna befolkade ö.
Peppen.
Efter ett nattflyg med alltför lite sömn var vi helt slut när vi landade på Påskön vid sextiden på onsdagsmorgonen. Vi åkte till hotellet för att powernappa en timme, som visst råkade bli tre istället för en, och vaknade sedan upp till den här utsikten - vår alldeles egna tropiska trädgård.
Hejhej.
I trädgården fanns allt möjligt fint. Mangoträd till exempel.
Och blommor av alla de slag.
Med kurrande magar styrde vi stegen mot hamnen i Hanga Roa. Ganska så fantastiskt med en plats där alla vägar leder till havet.
På vägen till hamnen fanns det en hel del att titta på.
Söta små hus.
En och en annan lös häst (finns hur många som helst på ön, helt galet tyckte vi i början, men också väldigt charmigt)...
...och bananträd. Bara en sån sak, liksom.
Och moais, såklart.
Så var vi framme!
Lunch! Nyfångad lax och den chilenska specialiteten pastel de choclo, alltså majspaj. Nomnom.
Vi passade på att få en överblick över ön, som har en yta på 163,3 kvadratmeter, är 24,6 km som längst och 12,3 km som bredast - i.e., en plats som till och med jag borde kunna utforska utan att gå vilse.
Jag var ganska så exalterad över att vara tillbaka på chilenskt territorium igen.
Det bästa var såklart allt gott som man nu kunde äta, utan att behöva oroa sig för eventuella otrevliga biverkningar.
Glass, till exempel. Gudars skymning så gott.
Efter lunchen promenerade vi vidare. Målet var dessa moais, för där skulle solnedgången visst vara som finast.
På vägen gick vi förbi diverse ankare och fallna moais...
...en hel massa hästar...
... och en och annan polynesisk roompa.
Sådär! Solen går inte ner förrän vid halv nio på Påskön, och eftersom vi ville vara säkra på att verkligen få se solnedgångens samtliga faser, var vi ute i ganska (onödigt) god tid.
Sådana gånger är det ju himlarns tur att vi är så bra på att underhålla oss själva.
Ursprungligen hade alla statyer vita ögon, men på grund av väder och vind har i princip alla nötts bort - alla utom på statyn till höger.
Så började showen! Jag tog cirka tvåhundrasextiosju bilder.
När solen gått ner gick vi sedan hemåt i mörkret, med några pauser för stjärnskådning. En förträffligt bra inledning på våra fem dagar i paradiset, med andra ord.
Nåväl. C'est la vie. Eller som Alfons farmor skulle ha sagt: "Om det var roligt jämt, då visste man ju inte att det var roligt."
Tisdagkväll och våra heta, men dock av dock ganska tveksamma kvalitet, inka-backpacks var packade och vi var redo för några dagars semester på världens mest avlägsna befolkade ö.
Peppen.
Efter ett nattflyg med alltför lite sömn var vi helt slut när vi landade på Påskön vid sextiden på onsdagsmorgonen. Vi åkte till hotellet för att powernappa en timme, som visst råkade bli tre istället för en, och vaknade sedan upp till den här utsikten - vår alldeles egna tropiska trädgård.
Hejhej.
I trädgården fanns allt möjligt fint. Mangoträd till exempel.
Och blommor av alla de slag.
Med kurrande magar styrde vi stegen mot hamnen i Hanga Roa. Ganska så fantastiskt med en plats där alla vägar leder till havet.
På vägen till hamnen fanns det en hel del att titta på.
Söta små hus.
En och en annan lös häst (finns hur många som helst på ön, helt galet tyckte vi i början, men också väldigt charmigt)...
...och bananträd. Bara en sån sak, liksom.
Och moais, såklart.
Så var vi framme!
Lunch! Nyfångad lax och den chilenska specialiteten pastel de choclo, alltså majspaj. Nomnom.
Vi passade på att få en överblick över ön, som har en yta på 163,3 kvadratmeter, är 24,6 km som längst och 12,3 km som bredast - i.e., en plats som till och med jag borde kunna utforska utan att gå vilse.
Jag var ganska så exalterad över att vara tillbaka på chilenskt territorium igen.
Det bästa var såklart allt gott som man nu kunde äta, utan att behöva oroa sig för eventuella otrevliga biverkningar.
Glass, till exempel. Gudars skymning så gott.
Efter lunchen promenerade vi vidare. Målet var dessa moais, för där skulle solnedgången visst vara som finast.
På vägen gick vi förbi diverse ankare och fallna moais...
...en hel massa hästar...
... och en och annan polynesisk roompa.
Sådär! Solen går inte ner förrän vid halv nio på Påskön, och eftersom vi ville vara säkra på att verkligen få se solnedgångens samtliga faser, var vi ute i ganska (onödigt) god tid.
Sådana gånger är det ju himlarns tur att vi är så bra på att underhålla oss själva.
Ursprungligen hade alla statyer vita ögon, men på grund av väder och vind har i princip alla nötts bort - alla utom på statyn till höger.
Så började showen! Jag tog cirka tvåhundrasextiosju bilder.
När solen gått ner gick vi sedan hemåt i mörkret, med några pauser för stjärnskådning. En förträffligt bra inledning på våra fem dagar i paradiset, med andra ord.
En omvälvande helg
Det har varit en omvälvande helg. Både fredagen, lördagen och söndagen har vi spenderat med att göra intervjuer med de familjer som har fått boende via Un Techo Para Mi País i San Juan de Miraflores. Det gick lite trögt i början; föräldrarna var ofta inte hemma när vi kom förbi, varpå vi fick vänta och återkomma, men det är ju sådant som man får räkna med i fält. Under dessa tre dagar lyckades vi ändå få ihop totalt sju intervjuer, vilket känns väldigt skönt.
Efter tre dagars springande i branta bergssluttningar, med svetten rinnandes och med ett antal närahjärstillestånds-upplevelser till följd av skällande och morrande hundar är vi nu helt slut, både mentalt och fysiskt. Vi har fått träffa så många nya, fina människor. Vi har fått höra deras historia och livsöde, vi har skrattat och gråtit. Vi har pratat om hur deras situation har ändrats sedan de fick huset och om deras drömmar och tankar om framtiden. Något som vi också har funnit väldigt rörande är hur öppna dessa familjer har varit gentemot oss, och hur väl omhändertagna vi har blivit. Det är verkligen helt fantastiska människor som vi har haft möjlighet att lärt känna.
Helgen har präglats av så många olika känslor, på bussen hem tillbaka till Miraflores har vi ofta suttit tysta, försjunkna i våra egna tankar. Det är märkligt det där, när ord känns både otillräckliga och överflödiga på samma gång.
Så istället för att försöka återge våra upplevelser med ord gör jag det med hjälp av bilder, av den enkla anledningen att en bild faktiskt säger mer än tusen ord.
På väg ut till San Juan de Miraflores.
Framme. Man kan tycka att man ju borde vänja sig vid denna syn efter ett tag, men det gör man inte.
Det här är Viviana och hennes 13-åriga dotter Jaqueline. De bor i ett av UTPMP:s hus sedan ungefär ett år tillbaka. Vi råkade knacka på dörren mitt i lunchförberedelserna och sa att vi ju kunde komma tillbaka senare, men hon ställde genast fram pallar till oss och försäkrade oss om att det inte var någon fara. Himla fina båda två.
Häruppe bor Modesta tillsammans med hennes 9 familjemedlemmar. Vårt samtal med Modesta har varit det svåraste hittills. Mycket tårar och väldigt, väldigt sorgligt.
Det här är Diana. Hon bor med sin man och sina två barn högst uppe på bergssluttningen.
Efter tre dagars springande i branta bergssluttningar, med svetten rinnandes och med ett antal närahjärstillestånds-upplevelser till följd av skällande och morrande hundar är vi nu helt slut, både mentalt och fysiskt. Vi har fått träffa så många nya, fina människor. Vi har fått höra deras historia och livsöde, vi har skrattat och gråtit. Vi har pratat om hur deras situation har ändrats sedan de fick huset och om deras drömmar och tankar om framtiden. Något som vi också har funnit väldigt rörande är hur öppna dessa familjer har varit gentemot oss, och hur väl omhändertagna vi har blivit. Det är verkligen helt fantastiska människor som vi har haft möjlighet att lärt känna.
Helgen har präglats av så många olika känslor, på bussen hem tillbaka till Miraflores har vi ofta suttit tysta, försjunkna i våra egna tankar. Det är märkligt det där, när ord känns både otillräckliga och överflödiga på samma gång.
Så istället för att försöka återge våra upplevelser med ord gör jag det med hjälp av bilder, av den enkla anledningen att en bild faktiskt säger mer än tusen ord.
På väg ut till San Juan de Miraflores.
Framme. Man kan tycka att man ju borde vänja sig vid denna syn efter ett tag, men det gör man inte.
Det här är Viviana och hennes 13-åriga dotter Jaqueline. De bor i ett av UTPMP:s hus sedan ungefär ett år tillbaka. Vi råkade knacka på dörren mitt i lunchförberedelserna och sa att vi ju kunde komma tillbaka senare, men hon ställde genast fram pallar till oss och försäkrade oss om att det inte var någon fara. Himla fina båda två.
Här bor de - i trähuset i mitten. Alla UTPMP:s hus ser ut på detta sätt; 18 kvadratmeter med en dörr och två fönstergluggar.
Det här är Nelly Yolanda, Juan Carlos och ett av deras fyra barn. Otroligt charmig och rolig familj, vi lyssnade på ABBA och drack cola. Passade även på att gratta Juan Carlos på 37 års-dagen i förskott.
De har byggt en veranda till sitt hus.
Riktigt fint, även om de två dessvärre ganska så osmidiga svenskorna hade lite problem med att ta sig upp och ner.
Häruppe bor Modesta tillsammans med hennes 9 familjemedlemmar. Vårt samtal med Modesta har varit det svåraste hittills. Mycket tårar och väldigt, väldigt sorgligt.
Det här är Diana. Hon bor med sin man och sina två barn högst uppe på bergssluttningen.
Hemma hos henne fick vi varsin liten present som minne. Och så tittade vi på bilder.
Den här bilden togs vid konstruktionen förra året.
Uppe ifrån Dianas hus kunde man se ända bort till Miraflores.
Efter besöket hos Diana var det dags att försöka ta sig ner till hennes granne Seferin. Det här var lättare sagt än gjort, och jag vågar knappt tänka på hur farligt det måste vara när regnperioden drar igång.
Seferin med familj.
Det här är Martina, till höger. Hon bor tillsammans med sin man och deras 4 barn. Martina hjälper sin bror som driver en butik. Det är långa dagar, ofta arbetar hon uppemot 14 timmar om dagen.
Och sist men inte minst har vi Sonia, 23 år, som bor tillsammans med sin 2-årige son, syster och mamma.
Det var allt - för den här gången.
Det var allt - för den här gången.
A walk in the park
Det är hit till parken i Miraflores som vi går så fort vi vill fly storstadstrafiken, avnjuta en frozen yoghurt eller bara ta det lite lugnt ett slag. Alla som bor i niomiljonerstäder borde ha en park eller två runt hörnet. Minst.
Ändrade planer
Just ja.
Påskön, here we come!
Om tre dagar sitter vi återigen på planet och peppen är ungefär total.
Vi har ju drömt om att åka till Bolivia ända sedan vi skrev den där första trevande raden på vår stipendieansökan, den där dagen i september. Länge har vi fantiserat om vidsträckta saltöknar, storslagna sjöar och världens högst belägna huvudstad, och en tripp till grannlandet har således varit inplanerad i vårt schema sedan flera månader tillbaka.
Nåväl. Det har blivit en liten change of plans. Häromdagen tog vi plötsligt en helomvändning och ändrade resmål och bokade flyg snabbare än en gris blinkar (eller än en utbytesstudent blir matförgiftad i Lima, för den delen). Något impulsivt kan tyckas, men det är lite så we roll - vår tripp till Rio förra året är ett ypperligt exempel på ett av dessa infall.
Så. Istället för att åka till världens högst belägna huvudstad, drar vi nu till världens mest avlägsna befolkade ö.
Påskön, here we come!
Om tre dagar sitter vi återigen på planet och peppen är ungefär total.
Antibiotika och mystiska utslag
Nu är jag trött på att må såhär dåligt. En av de faktorer som gjorde att vi till slut valde magsjuka i Peru framför höjdsjuka i Bolivia var att magsjukan, till skillnad från höjdsjukan, ju förhoppningsvis skulle vara av något mer sporadisk karaktär och därmed inte förstöra hela vår vistelse. Med facit i hand kan vi dock konstatera att there is no such thing as a sporadisk magsjuka i detta land, utan att den istället är av det mer kroniska slaget.
Detta djävulens påfund har redan förstört så mycket, inte minst när det gäller vårt uppsatsskrivande och intervjuande, som vi ju har varit tvungna att lägga lite på is så snart någon av oss blir sjuk igen. Imorse släpade därför Petra (som för övrigt har utvecklat en massa mystiska kliande böldliknande utslag - vilket radarpar vi är) iväg med mig till apoteket. På apoteket blev jag, precis som vi misstänkte, påprackad antibiotika som enda lösning. Jag har hittills varit väldigt tveksamt inställd till detta, dels för att man verkar sälja det som om det vore vanlig hostmedicin, men också för att man ju faktiskt kan bli resistent om man tar det för ofta. Men om detta är enda sättet att bli av med skiten (både bokstavligt och bildligt), så är jag mer än villig att testa.
Dagens tillskott till mitt redan redan välfyllda magmedicinsförråd.
Petras, aka Quasimodos, rödbitna ben och händer.
Svullen much?
Detta djävulens påfund har redan förstört så mycket, inte minst när det gäller vårt uppsatsskrivande och intervjuande, som vi ju har varit tvungna att lägga lite på is så snart någon av oss blir sjuk igen. Imorse släpade därför Petra (som för övrigt har utvecklat en massa mystiska kliande böldliknande utslag - vilket radarpar vi är) iväg med mig till apoteket. På apoteket blev jag, precis som vi misstänkte, påprackad antibiotika som enda lösning. Jag har hittills varit väldigt tveksamt inställd till detta, dels för att man verkar sälja det som om det vore vanlig hostmedicin, men också för att man ju faktiskt kan bli resistent om man tar det för ofta. Men om detta är enda sättet att bli av med skiten (både bokstavligt och bildligt), så är jag mer än villig att testa.
OBS! Vill passa på att varna känsliga läsare för obehagliga bilder.
Dagens tillskott till mitt redan redan välfyllda magmedicinsförråd.
Petras, aka Quasimodos, rödbitna ben och händer.
Svullen much?
Bowling, kolafrukter och randiga skor
Medan jag för tredje gången i ordningen dör den långsamma magsjukedöden, kan vi titta på lite bilder från en kväll för några veckor sedan då vi åkte iväg och bowlade.
Smoothies med all världens frukt, bland annat lúcuma - en frukt som bara växer i Amazonas och som smakar kola.
Petra visar hur man gör det.
Att göra saker lite sådär halvdant har aldrig varit min grej, inte heller när det gäller bowling. Allt eller inget är mer min livsfilosofi.
Järngänget - Jonathan, Petra och Pop!
Smoothies med all världens frukt, bland annat lúcuma - en frukt som bara växer i Amazonas och som smakar kola.
Petra visar hur man gör det.
Att göra saker lite sådär halvdant har aldrig varit min grej, inte heller när det gäller bowling. Allt eller inget är mer min livsfilosofi.
Järngänget - Jonathan, Petra och Pop!
Nu blir det söndagsmys...
Jag och Petra har infört en mycket fin tradition; varje söndag tar vi en promenad till parken. Det finns alltid något spännande att titta på och på något magiskt sätt lyckas vi alltid göra rackarns fina fynd, trots att vi inte tänkt handla något alls egentligen. "No sé qué pasó" är numera vår standardfras.
En lugn stund i parken med en bägare frozen yoghurt = söndagsmys at its finest.
En lugn stund i parken med en bägare frozen yoghurt = söndagsmys at its finest.
Som plåster på såren
Eftersom jag (såklart, ironiskt nog) mådde lite bättre idag ville vi inte att hela helgen skulle vara förstörd på grund av gårdagens epic fail. Vi ringde vår vän Gonzalo, som vi hängde med förra söndagen, och bestämde träff för att följa med honom till San Juan de Miraflores idag igen. Väl där fick vi prata med en kvinna vid namn Haydee, som är samhällets främsta representant gentemot Un Techo Para Mi País. Vi berättade om våra studier och vårt önskemål att få intervjua de familjer som har fått ett boende via UTPMP, och hon lovade att hon skulle prata med alla och att vi kunde köra igång med intervjuerna nu i veckan.
Min nya kompis Esther, 7 år. Vi satt och pratade en stund. Om hundar och småsyskon mest.
Trots att allt inte riktigt blev som vi hade tänkt oss fick vi iallafall ut någonting av dagen, vilket känns bra. Särskilt skönt är det också att hela intervju-biten har satts i rullning, för det slog oss precis att vi ju faktiskt inte har så mycket tid kvar här borta, framförallt inte om vi ska spendera större delen av denna med att vara magsjuka - oddsen för att slippa fler av dessa oangenäma upplevelser verkar ju, tyvärr, inte vara de bästa.
Min nya kompis Esther, 7 år. Vi satt och pratade en stund. Om hundar och småsyskon mest.
Nä ja än't bitter
Denna helg skulle vi som bekant ha medverkat i en av UTPMP:s spännande aktiviteter. Plastmugg och plasttallrik, keps, ficklampa, sovsäck och nödproviant var inhandlade, vår nyinköpta backpack färdigpackad och gympaskorna och Fjällräven-braxerna påsnörade. Allt var förberett och vi var peppade till max.
Ja, det var alltså ungefär såhär långt som vi kom på vårt äventyr. Kul. Verkligen.
Och vad händer, om inte det som absolut inte får hända tillika det som vi nu har gått runt och fruktat i snart tre veckors tid. Jag går och blir magsjuk en och en halv timme innan avresa - perfekt timing som alltid, alltså.
Katastrofen var ett faktum. Tjurig som jag är försökte jag in i det sista ignorera de miljoners miljarder knivarna i magen, men när inte ens en överdosering av våra rosa mirakelpiller hjälpte var jag, till mitt stora förtret och min enorma besvikelse, tvungen att ännu en gång se mig besegrad av den peruanska bakteriekulturen.
Katastrofen var ett faktum. Tjurig som jag är försökte jag in i det sista ignorera de miljoners miljarder knivarna i magen, men när inte ens en överdosering av våra rosa mirakelpiller hjälpte var jag, till mitt stora förtret och min enorma besvikelse, tvungen att ännu en gång se mig besegrad av den peruanska bakteriekulturen.
Detta är ett nederlag utan dess like. För allas trevnad avstår jag från att återge de, ovanligt kreativa, haranger av svordomar som har varit mitt mantra sedann igårkväll, men för att sammanfatta mina tankar och känslor kring ämnet så skulle väl några ledord vara extrem frustration, ilska, irritation och uppgivenhet.
Nä. Ja än't bitter.
Ja, det var alltså ungefär såhär långt som vi kom på vårt äventyr. Kul. Verkligen.
Små fynd
Förra veckan när vi gick en eftermiddagspromenad till parken hamnade vi på en loppmarknad tillika rena himmelriket för en antikälskande smygtant som jag själv.
Det fanns mycket fint att titta på och sukta efter.
Som den här fantastiska Coca Cola-lådan, till exempel. Den var både lite för dyr och ganska tung, tyvärr, så den fick stanna kvar.
Istället fick ett par andra saker följa med hem. En, ironiskt nog betydligt tyngre än Coca Cola-lådan (högst oklart hur jag ska motivera detta) gammal sparbössa, och ett vackert, gulnat gammalt fotografi.
Och så lite peruansk choklad på det. Fint som snus.
Det fanns mycket fint att titta på och sukta efter.
Som den här fantastiska Coca Cola-lådan, till exempel. Den var både lite för dyr och ganska tung, tyvärr, så den fick stanna kvar.
Istället fick ett par andra saker följa med hem. En, ironiskt nog betydligt tyngre än Coca Cola-lådan (högst oklart hur jag ska motivera detta) gammal sparbössa, och ett vackert, gulnat gammalt fotografi.
Och så lite peruansk choklad på det. Fint som snus.
San Juan de Miraflores
I söndags fick vi följa med Un Techo Para Mi País till ett av de områden där man har konstruerat nödbostäder. Syftet med dagens besök var att träffa de familjer som har fått bostäder, för att göra en slags uppföljning. Under ett drygt två timmars långt möte fick familjerna berätta om sina problem och önskemål angående framtiden, och sedan följde en gemensam diskussion om hur man skulle kunna åtgärda detta.
Området som vi besökte heter San Juan de Miraflores, och ligger inte alls så långt härifrån. Det var nog just detta faktum som gjorde det hela så märkligt och surrealistiskt, att det bara krävs en bussresa på dryga halvtimmen för dessa enorma kontraster. För kontraster, det är något som det finns gott om här i Lima.
Området som vi besökte heter San Juan de Miraflores, och ligger inte alls så långt härifrån. Det var nog just detta faktum som gjorde det hela så märkligt och surrealistiskt, att det bara krävs en bussresa på dryga halvtimmen för dessa enorma kontraster. För kontraster, det är något som det finns gott om här i Lima.
S.J de Miraflores är väldigt, väldigt fattigt. Jag var nog inte riktigt beredd på vad det var jag skulle få se och uppleva, och framförallt inte hur jobbigt det skulle kännas - herrelösa, skadade hundar överallt, sopor och annat avfall på marken, hus i form av trasiga plåtskjul, lukten. Det var en märklig känsla att vara där, mitt uppe i allt, och se allt med egna ögon. Jag har aldrig upplevt en sådan fattigdom på så nära håll tidigare. Befolkningen var alla jättefina och ville hälsa, de applåderade oss till och med efter att vi hade presenterat oss, vilket kändes väldigt konstigt - är det någon som förtjänar en applåd så är det ju familjerna själva, och volontärerna. När de berättade om sina problem, som till exempel avsaknaden av tillgång till rinnande vatten, toalett och elektricitet, kändes fredagsmys med tacos och chips framför Idol minst sagt fruktansvärt avlägset. Det är så orättvist, så fel och så sjukt, och det slog mig att allt ju egentligen bara är ett enda stort lotteri.
När det gäller volontärerna så är även dessa verkligen helt fantastiska. Majoriteten av dem är skolungdomar i vår egen ålder, och det är så otroligt fint hur engagerade de är, att de mer än gärna offrar både helger och lov för att helhjärtat försöka hjälpa dessa familjer.
Det är just i San Juan de Miraflores som vi senare också ska genomföra våra intervjuer. En av volontärerna som från i söndags, Gonzalo, har lovat att följa med oss - förhoppningsvis börjar vi redan nu i veckan.
Nu till helgen ska vi vara med på ännu en aktivitet, denna gång ska man intervjua familjer i nya områden för att sedan bestämma vilka som ska få hjälp i form av nödbostäder och inte. Vi är totalt 160 volontärer, och vi ska prata med mer än 900 familjer. Med tanke på hur tungt det kändes i söndags, så kommer nästa helg säkert bli ännu mer psykiskt påfrestande. Men det ju faktiskt så det ska vara. Något annat vore ju bara konstigt.
När det gäller volontärerna så är även dessa verkligen helt fantastiska. Majoriteten av dem är skolungdomar i vår egen ålder, och det är så otroligt fint hur engagerade de är, att de mer än gärna offrar både helger och lov för att helhjärtat försöka hjälpa dessa familjer.
Det är just i San Juan de Miraflores som vi senare också ska genomföra våra intervjuer. En av volontärerna som från i söndags, Gonzalo, har lovat att följa med oss - förhoppningsvis börjar vi redan nu i veckan.
Nu till helgen ska vi vara med på ännu en aktivitet, denna gång ska man intervjua familjer i nya områden för att sedan bestämma vilka som ska få hjälp i form av nödbostäder och inte. Vi är totalt 160 volontärer, och vi ska prata med mer än 900 familjer. Med tanke på hur tungt det kändes i söndags, så kommer nästa helg säkert bli ännu mer psykiskt påfrestande. Men det ju faktiskt så det ska vara. Något annat vore ju bara konstigt.
Rookie mistake
I lördags hade vi egentligen planerat att åka till stranden men eftersom Lima dagen till ära bjöd på sitt allra molnigaste vinterväder bestämde vi oss, något besvikna, för en promenad i Miraflores istället. Eftersom det inte fanns en tillstymmelse till blå himmel, och då vi inte hade tänkt att vår vistelse utomhus skulle bli särskilt långvarig, skippade vi dumt nog solskyddsmedlet. Detta otroligt klantiga rookie mistake (som i ärlighetens namn var ungefär nr femtioelfta i ordningen, snarare än en novis-fadäs) resulterade sedan i en långvarig, absurt smärtsam och märkligt purpurröd andra gradens brännskada, samt det bistra konstaterandet att solen nog är rätt stark här vid ekvatorn, trots allt.
Med utgångspunkt från vår gata, calle Schell, styrde vi stegen ner mot havet.
Förutom en hel massa surfare fanns det på stranden även en del soldyrkare, avsaknaden av sol till trots.
Ett stentorn och några nära nerstänktavvågor-upplevelser senare var det dags för lunch. På vägen till restaurangen passerade vi ett lite märkligt hus...
...och fascinerades av mitt högluftfuktighets-lockiga hår.
Väl framme på restaurangen fick vi vänta i nästan en timme och ungefär trettio nummer på att få komma in, men det var det värt.
Menyn bestod till ca 99,9 procent av skaldjur och rå fisk.
Som perus nationalrätt ceviche, till exempel.
Jag däremot körde på det lite mindre råa alternativet spaghetti med pesto och panerad fisk. Gudars skymning, så gott.
Lunchen avslutades sedan med en rad olika, så goda att de inte hann fångas på bild, limenska efterrätter. En bra avslutning på en, trots omständigheterna, bra dag.
Med utgångspunkt från vår gata, calle Schell, styrde vi stegen ner mot havet.
Förutom en hel massa surfare fanns det på stranden även en del soldyrkare, avsaknaden av sol till trots.
Ett stentorn och några nära nerstänktavvågor-upplevelser senare var det dags för lunch. På vägen till restaurangen passerade vi ett lite märkligt hus...
...och fascinerades av mitt högluftfuktighets-lockiga hår.
Väl framme på restaurangen fick vi vänta i nästan en timme och ungefär trettio nummer på att få komma in, men det var det värt.
Menyn bestod till ca 99,9 procent av skaldjur och rå fisk.
Som perus nationalrätt ceviche, till exempel.
Jag däremot körde på det lite mindre råa alternativet spaghetti med pesto och panerad fisk. Gudars skymning, så gott.
Lunchen avslutades sedan med en rad olika, så goda att de inte hann fångas på bild, limenska efterrätter. En bra avslutning på en, trots omständigheterna, bra dag.
Belöning
Efter en (halv-)dags uppsatsskrivande tyckte vi i torsdags att vi hade gjort oss förtjänt av en välbehövlig massage.
Sagt och gjort. Vi tog bussen till Los Olivos där vi mötte upp Jonathan, för att sedan avnjuta en "masaje anti stress". Dock är kanske avnjuta att ta i, och när det gäller anti stress-biten märkte jag ingen nämnbar effekt, utan snarare tvärtom. Halvminuten in i behandlingen upptäckte nämligen kvinnan orsaken till min sedan länge stela och ömma nacke, varpå hon ägnade resterande 44,5 minuter åt att förgäves råda bot på problemet. Nog för att jag brukar uppskatta viss smärta när det gäller massage, men den här gången var det på gränsen till outlidligt.
Tycker dock mest synd om den stackars massösen, vars desperation och frustration steg märkbart allteftersom tiden gick. Lågt mumlandes (läs svärandes) för sig själv försökte hon med alla möjliga medel mjuka upp min stela, nordiska nacke, dock utan resultat. När inte ens slagen med öppen handflata, som jag erkänner att jag ställde mig något frågande till, hjälpte, gav hon till slut upp.
Stackarn. Kudos for trying, dock.
Nog för att gravidmagar kan se lite olika ut, men denna version kan knappast vara anatomiskt möjlig?
Los Olivos.
Efter massagen mötte vi upp Abraham och Edward för lite Inca Kola som vi, tiill vår förvåning, faktiskt tyckte var riktigt gott denna gång. Tidigare gånger har vi uppfattat den som i sötaste laget, men nu var den istället riktigt uppfriskande, varpå vi konstaterade att perus nationaldryck helt enkelt bör intas väl kyld, ur små plastmuggar, på en trottoar i Los Olivos efter en lång, smärtsam och svettig massage för att på riktigt komma till sin fulla rätt.
Sagt och gjort. Vi tog bussen till Los Olivos där vi mötte upp Jonathan, för att sedan avnjuta en "masaje anti stress". Dock är kanske avnjuta att ta i, och när det gäller anti stress-biten märkte jag ingen nämnbar effekt, utan snarare tvärtom. Halvminuten in i behandlingen upptäckte nämligen kvinnan orsaken till min sedan länge stela och ömma nacke, varpå hon ägnade resterande 44,5 minuter åt att förgäves råda bot på problemet. Nog för att jag brukar uppskatta viss smärta när det gäller massage, men den här gången var det på gränsen till outlidligt.
Tycker dock mest synd om den stackars massösen, vars desperation och frustration steg märkbart allteftersom tiden gick. Lågt mumlandes (läs svärandes) för sig själv försökte hon med alla möjliga medel mjuka upp min stela, nordiska nacke, dock utan resultat. När inte ens slagen med öppen handflata, som jag erkänner att jag ställde mig något frågande till, hjälpte, gav hon till slut upp.
Stackarn. Kudos for trying, dock.
Nog för att gravidmagar kan se lite olika ut, men denna version kan knappast vara anatomiskt möjlig?
Los Olivos.
Efter massagen mötte vi upp Abraham och Edward för lite Inca Kola som vi, tiill vår förvåning, faktiskt tyckte var riktigt gott denna gång. Tidigare gånger har vi uppfattat den som i sötaste laget, men nu var den istället riktigt uppfriskande, varpå vi konstaterade att perus nationaldryck helt enkelt bör intas väl kyld, ur små plastmuggar, på en trottoar i Los Olivos efter en lång, smärtsam och svettig massage för att på riktigt komma till sin fulla rätt.
When in Rome
Förra veckan traskade vi iväg till El Mercado Indio och impulsköpte oss ett gäng Inka-väskor. Vi snackar all in peruvian style (sådana där urperuanska väskor som man faktiskt aldrig har sett på en äkta peruan, utan enbart på turister??) Det kanske var just detta faktum som gjorde att vi efteråt kände oss lite förvirrade och chockerade av vårt eget agerande. Eller för att citera Petra: "Kom nu så går vi innan jag börjar skämmas över mig själv."
Nåväl.
When in Lima, liksom.
Turist, javisst!
Nåväl.
When in Lima, liksom.
Turist, javisst!
