Imorse kände jag ett behov av ännu en dos förödmjukelse och traskade därför iväg till gymmet för att testa ett av danspassen. Det var samma instruktör som hade kört body combat lektionen innan; en stor, muskulös man med militärbyxor, linne och tatueringar överallt. Den stereotypiske combat-instruktören med andra ord, och just därför blev jag onekligen lite lätt förvånad men också grymt imponerad när han började svänga sina höfter som om det inte fanns någon morgondag.

Musiken bestod helt av reggaeton, en musikstil som jag inte är alltför välbekant med, och det kändes som att jag hade blivit slungad in i en av Don Omars musikvideos, alternativt av misstag hamnat på någon underjordisk klubb i en av Rios förorter. Även om jag kände mig hyfsat malplacerad fann jag det hela väldigt fascinerande – jag visste inte att det ens var fysiskt möjligt att röra sina höfter, sin rumpa och sina bröst på det sättet.

När det är dags att gå low low low á Flow Rida kommer instruktören fram till mig och började dansa med mig. Jag har aldrig känt mig så ofeminin i hela mitt liv, och jag ler urskuldande och försöker förklara att jag är från Sverige och att vi skandinavier tyvärr inte har välsignats med denna skaka rumpa-gen.

Han ser först lite oförstående ut, för att sedan le medlidsamt mot mig och istället börja dansa med tanten bredvid. Inte helt optimalt för självkänslan kanske, men jag var rätt nöjd ändå. Även om det fortfarande fattas ganska mycket innan jag blir erkänd som den nya Shakira, har jag i alla fall kommit en bit på vägen.

Det kan vara riktigt tufft att vara utbytesstudent ibland. Efter att nu ha gått drygt en vecka i skolan har jag numera lärt mig en del knep för att försöka undvika den värsta ensamhetskänslan, men det finns fortfarande mycket att lära på det området. Istället för kursen i spanska för utbytesstudenter, skulle jag gärna ha sett att universitetet erbjöd en kurs i hur man som utbytsstudent klarar sig igenom terminen med livhanken (och självkänslan) i behåll. Lite som en överlevnadsguide i hur man gör upp en eld, vilka bär man kan och inte kan äta och vad man egentligen bör göra om man skulle stöta på en björn, fast på ett mer socialt plan. Hur man bäst smälter in i mängden, konsten att se självsäker men inte stöddig ut, och hur man får sina klasskamrater att inse att man varken har pesten eller kommer från en annan planet, till exempel.

Känslan av total utmobbning och ensamhet kan alltså vara ganska stor för utbytesstudenten emellanåt, och här kommer därför några matnyttiga tips i sann “Hjälp mig hjälpa dig”-anda. En handbook i överlevnad för utbytesstudenten, helt enkelt.

1. Ensam utis i klassen.

Som ensam utis i klassen försöker man desperat vända denna utsatta situation till något positivt, och klamrar sig därför gärna fast vid föreställningar som att det till exempel är lättare att få kontakt med de lokala studenterna som ensam utis, än om man är flera utbytesstudenter i klassen. Detta stämmer dock inte. Det verkar, ologiskt nog, vara läskigare att ta kontakt med en ensam utis än ett gäng på tre, fyra stycken.

2. Skolgården.

Det optimala är såklart om man lyckas hitta andra, alternativa sätt att transportera sig mellan de olika klassrummen, kafeterian och lärarrummen, men om man nu ändå måste korsa skolgården finns det några saker man bör tänka på. Det faktum att alla de andra eleverna står i klungor och pratar och röker, gör visserligen att du som utbytesstudent känner dig lite extra utsatt där du går helt ensam, men å andra sidan innebär förmodligen detta att de andra kidsen redan är så upptagna med sitt, att de inte ens lägger märke till dig (trots att du är den enda blondinen på hela stället). Ett hett tips här är att försöka se upptagen ut. Pilla med ipoden, låtsas leta efter något i väskan eller fejka ett telefonsamtal. Det gamla tricket att le och gå fort kan också funka, se bara upp med trappsteg och trösklar – du vill ju inte dra uppmärksamheten till dig.

3. Klassrummet.

Sist men inte minst har vi situationen i själva klassrummet. Taktiken att komma tidigt, sätta sig på en ledig plats, gärna i mitten av salen, för att sedan hoppas på att någon kommer sätta sig bredvid dig, funkar inte heller. Eftersom du har en stor gul och svart skylt hängandes runt halsen med symbolen för radioaktivt avfall, alternativt en stämpel i pannan med texten "smittsam sjukdom", kommer folk följaktligen att sätta sig i en vid cirkel runt dig. Om någon ändå mot förmodan skulle gå i din riktning, är det nio gånger av tio för att sätta sig två platser bort och dumpa sina grejer på stolen bredvid dig, så att nu ingen ingen skulle råka få för sig att faktiskt sätta sig bredvid dig. Även här gäller det att försöka se så upptagen och oberörd ut som vanligt, utan att utstråla dryghet - en svår konst att bemästra, så öva gärna framför spegeln innan.

Detta är alltså min taktik för att ta mig igenom dagarna någorlunda smärtfritt. En sak som är säker är i alla fall att jag, väl tillbaka i Linköping, hädanefter alltid ska hälsa glatt på varenda utbytesstudent jag får syn på, och i mån av tid rentav utbyta några ord. Jag vet numera nämligen själv hur lite det faktiskt krävs för att man inte längre ska vilja leta reda på närmsta skrubb, lägga sig i fosterställning på golvet och gråta. Ett hej, ett leende, ja, till och med frågan om du vill låna en näsduk när papperet är slut på toaletten, räcker fint.

I väntan på nästa sällsynta tillfälle av någon form av kontakt med mina klasskamrater, lyssnar jag på den här låten och tycker synd om mig själv.

Begreppet förödmjukelse fick igårkväll en helt ny innebörd.

Glad i hågen över att precis ha skaffat ett gymkort traskade jag iväg till gymmet för att köra ett efterlängtat step-pass. Vis av erfarenhet vet jag att just step-passen utomlands kan vara lite knepiga, eftersom instruktören oftast inte går igenom varje block för sig utan bara kör igenom hela passet och så får man hänga med bäst man kan.

Väl i salen i väntan på instruktören känns allt ändå ganska bra. Medelålders kvinnor och lite lönnfeta män, hur svårt kan det då vara liksom? In kommer till slut instruktören, som för övrigt är en man – lite ovant och märkligt sådär, men det kanske är så de gör det här i Chile, tänker jag. Så fort han får syn på mig stannar han upp, med ögon stora som tefat, och utbrister ”Hooooooola!” högt så att alla hör. Min förhoppning om att passera så obemärkt förbi som möjligt krossas med andra ord redan där.

Innan passet börjar frågar han om det finns några som aldrig har varit på passet tidigare. Jag och en till tjej räcker upp handen. Hemma i Sverige brukar instruktören i en sådan här situation ofta hälsa de nya extra mycket välkomna, och lugna genom att säga att stegen egentligen inte spelar så stor roll utan att det viktigaste är att man har kul. Så var ju dock inte riktigt fallet igårkväll – instruktören ler först lite medlidsamt mot oss, för att sedan, knappt hörbart, fnysa ”Lycka till!” följt av ett sadistiskt hånskratt.

Uppvärmningen går bra, jag gör en mental segergest och tycker nästan lite synd om instruktören om han själv anser att detta egentligen är för svårt för oss. Lyckan visar sig dock vara ganska kortvarig.

Efter en kvart ger den andra nya tjejen upp och lämnar salen. Tjurig som jag är väljer jag att härda ut och stanna kvar, jag har ju trots allt varit i liknande situationer tidigare och klarat mig med både livet och självkänslan någorlunda i behåll. Den här instruktören är dock inte riktigt som alla andra jag tidigare har stött på (och det har ändå blivit en hel del genom åren). Istället för att komma fram och försöka visa stegen lite långsammare för mig, står han där uppe på sitt podium med händerna i sidan och betraktar mig samtidigt som han hånler och skrattar åt mig lite då och då. Jag frågar mig själv om jag har dött och hamnat på en plats värre än själva helvetet – en plats osande av svett och ångest med en sadistisk, alltför hurtig för sitt eget bästa, instruktör iklädd neon och med blödande trumhinnor till följd av en aldrig sinande ström av 90-talsmusik á Backstreet Boys och Spice Girls på en ljudnivå som omöjligt kan ha varit avsedd för mänskliga öron.

Tio över sju, fyrtio minuter in i passet, händer det som aldrig tidigare har hänt – jag ger upp. Jag har aldrig varit så förödmjukad i hela mitt liv och konstaterar bittert att det finns bara ett ord för såna som honom, och det är ondska.