När det gäller skolan går det lite upp och ner. Ena dagen känns allt bra; man förstår vad läraren säger, man hinner anteckna allt, man har lyxen att få en paus på 10 min under föreläsningen och man hittar utan problem till alla salar. Man har flyt helt enkelt. Andra dagar är det däremot lite tyngre; man kommer på sig själv med att undra om det verkligen är spanska som läraren pratar, man inser att man har missat hela första veckans föreläsningar, man blir offentligt utpekad som ”los extranjeros” inför hela klassen och de otroligt obekväma stolarna och bänkarna gör sig om möjligt ännu mer påminda.

När det gäller våra klasskamrater varierar det också. Vi har bl.a. märkt att utbytesstudenter inte riktigt har samma status här som hemma. Om man i Sverige får en utbytesstudent i klassen är det ju oftast den alla vill hänga och prata med. Det är lite spännande, exotiskt och nytt. Här är det precis tvärtom. Majoriteten av de spanska studenterna har behandlat oss som luft, eller ännu värre, som om vi vore pestsmittade. Det har t.ex. hänt att om vi har satt oss bredvid en spanjor, så har denne flyttat på sig och satt sig med sitt eget folk istället. Trevligt.

Vi har dock fått några nya kompisar, och av dessa är de flesta (föga överraskande) utisar. Vi har dock, till vår stora förvåning, även lyckats med konststycket att skaffa en spansk kompis. Han heter Samuel och är jättesnäll, han förklarar alltid saker för oss som vi inte fattar, men som vi inte vågar frågar läraren om. Han verkar känna en hel del utisar, så det är inte som att vi är ”the chosen ones” eller nåt sånt, men ändå. Det faktum att han verkar hänga med nästan uteslutande utbytesstudenter gör oss dock lite misstänksamma. Antingen så gillar och uppskattar han, precis som vi i Sverige, utbytesstudenter, eller så har han helt enkelt inga kompisar och hänger med oss i brist på annat. Vi väljer att tro att det omöjligt kan vara det senare.

Jag och Petra saknar ”fredagsmys”-känslan här i Spanien, för ärligt talat är det mer fredag hela veckan här.

Vi bestämde oss därför i söndags för att lyxa till det med lite tacos hemma hos Petra, och ha lite söndagsmys istället för fredagsmys. Väldigt trevligt, och väldigt gott. Kändes nästan som våra traditionella tacosfredagar hemma i Härnösand :)

Idag hade vi vår första skoldag. Jag hade svårt att somna igår, och när jag väl gjorde det drömde jag bara en massa mardrömmar om att vi inte hittade till rätt sal, att vi skulle komma för sent och så vidare. All oro visade sig dock vara obefogad, eftersom första dagen endast bestod av ett informationsmöte för oss Erasmus-studenter. Det verkar dock vara lite småbökigt att välja kurser och så, framförallt med tanke på att många kurser inte är lärarledda utan endast består av en tenta (hjälp!) och att 1,25 créditos españoles = 1 ECTS. De flesta kurserna här är på 6 eller färre créditos españoles, vilket innebär att vi måste läsa galet många kurser för att nå upp till 30 ECTS på en termin. Det faktum att man verkar tenta i samtliga kurser i januari gör ju inte direkt saken bättre, men den dagen, den sorgen.

Madre mía, hur ska det här gå?

För några dagar sedan tog vi en tur upp i katedralen, ett besök som är mer eller mindre obligatoriskt för alla turister som kommer hit. Allt var sig likt, precis som på den gamla goda tiden, förutom ett något högre inträde och betydligt högre temperatur utomhus. Med tanke på hur många gånger jag har varit uppe i den där katedralen och hur många stadsvandringar jag gått på borde jag nästan söka extraknäck som guide här.

Tidigare i veckan tog vi några vändor till campus för att få någon klarhet när det gäller skolstart och kurser, dock utan resultat. Vi fick en massa papper och blev slussade hit och dit, utan att egentligen få någon som helst hjälp. Lagomt kul, med tanke på att campus ligger en halvtimme till fots härifrån, och eftersom vår fakultet är den som ligger längst, läääängst bort. Vi snackar G-huset på campus Valla i Linkan. Underbart.

Imorgon är första skoldagen. Vi är lagomt peppade.

22 år. Det är väl ingen ålder egentligen, men nog känner man sig lite gammal alltid när man vid frukosten sitter och gäspar för att man har sovit så lite (6,5 h) medan ens flatmate på 17 år glatt berättar att hon varit ute hela natten och kom hem klockan sex imorse, dvs. för två timmar sedan. Nu har jag i och för sig gjort precis samma sak en gång i tiden, men det är just det som är grejen. Då hade jag inga som helst problem med att komma hem lagom till frukosten och sedan gå iväg till skolan, medan det nu krävs åtskilliga koppar kaffe för att vakna till liv om jag har sovit ett par timmar för lite. Det var bättre förr helt enkelt.

Min födelsedag igår var i alla fall helt underbar. Den började med att Petra kom in i mitt rum och sjöng på morgonen, med presenter och frukost på sängen. Det finns en butik här som heter Womens’s Secret, och där finns det bl.a. en fantastiskt fin pyjamas som jag har gått och suktat efter ända sedan vi kom hit. Vi var inne där i förrgår men min storlek fanns, till min stora besvikelse, inte kvar. Petra tyckte att vi kunde komma tillbaka dagen därpå, och att jag då kanske kunde köpa någon annan istället. Hon var ganska tydlig med att hon tyckte att jag borde vänta, vilket jag inte tänkte så mycket på då, inte förrän igårmorse när jag öppnade presenten som visade innehålla min fina pyjamas, i min storlek. Hon hade alltså dagen innan köpt den sista i min storlek, och sedan sprungit hem och gömt påsen innan vi skulle ses på stan. Hon är verkligen helt otrolig, och jag blev så glad. Hon hade också lyckats hitta ett födelsedagskort som passade helt perfekt, där det stod ”Det finns en röst i ditt huvud som säger köp dig en fin present! Men det finns också en röst i din plånbok som säger ”jag kan inte, jag kan inte” och så hade hon själv skrivit dit ”och det är därför, som jag köpte den till dig!” Jag känner mig lyckligt lottad som har en så fin vän :)

På förmiddagen tog vi en sväng på stan, vi köpte bl.a. hårinpackning och ansiktsmasker som vi skulle använda på vår SPA-stund på gymmet efter lunchen. Min spanska mamma María José frågade vilken min favoritmaträtt var, men vi hade redan ätit mina två favoriter den här veckan så det blev paella till lunch igår, men det är ju inte fy skam det heller. Till efterrätt blev det glass och hemmagjord flan, och så sjöng pappa Juan och dotter Maria en mycket, ehm, högljudd och vacker (?) version av Cumpleaños Feliz, och så hade de lämnat en present på min säng; en sparbössa i form av en gigantisk groda  ;D (det mest typiska för Salamanca – ”La rana de Suerte”) Och ja, en sparbössa kan jag onekligen behöva..

Efter lunchen traskade vi alltså iväg till gymmet för lite pampering. Det blev dock inte riktigt som vi hade tänkt oss, eftersom varken jacuzzin, torr-eller ångbastun var på.  Den roliga killen i receptionen hjälpte oss dock och satte igång allt, men det tog så lång tid för jacuzzin och ångbastun att bli varma, så vi fick nöja oss med torrbastun, men det var ju bättre än ingenting :) Senare på kvällen gick vi ut och åt middag, och efter det blev det biomys. Vi halvsprang till bion eftersom middagen hade dragit ut på tiden, men väl där upptäckte vi att det inte fanns en enda själ inne i salongen. Tydligen är inte filmer med Jennifer Aniston så populära här, eller så är torsdagar klockan 22:45 helt enkelt inte en bra biotid. Inte oss emot, för nu kunde vi ju välja fritt bland platserna och prata hur mycket vi ville ^^ När killen som skulle sätta igång filmen kom in och såg oss började vi skratta, han sa något i stil med "Hoppas ni får det trevligt" och då kläckte Petra (såklart) ur sig att det var min födelsedag. Han skrattade och sa grattis och gick ut, men en kvart senare öppnades dörren igen och han klev in med världens största popcornlåda i händerna. Vi trodde att han också skulle se på filmen, men så gick han fram till oss, räckte mig popcornen och sa "Felicidades" och flinade, innan han gick ut igen. Mycket trevligt måste jag säga, även om vi var så proppmätta efter middagen att vi knappt lyckades få i oss de små popcornlådor vi köpt själva ;D

Jag hade med andra ord en väldigt bra födelsedag, mycket tack vare fina Petra :)

Así que, muchísimas gracias, mi parlanchina!

Beslutsångest - var ska vi sitta?

Äh, här blir bra!

Popcorn i mängder. Orkade tyvärr inte äta ett endaste popcorn från den stora lådan, men det var onekligen en fin gest!

Jag och Petra skaffade som bekant gymkort för några dagar sedan. Samma dag som vi skaffade det körde vi lite lätt styrketräning, mest för att testa de olika maskinerna. Det här var en ganska lagom start efter sommaruppehållet, och sedan när vi väl hade kommit igång tyckte jag att vi kunde köra på stort och testa ett av spinningpassen. Inte ett av mina brightest moment kanske, såhär i efterhand.

Petra, som inte är ett jättestort fan av spinning, var lite tveksam, men jag lyckades övertala henne med argumenten ”Men vi måste ju testa alla pass så vi vet vad som är bra och inte” och ”jag hatade också spinning i början, men efter ett tag så lär man sig gilla det” och ”det här kommer ju bli en lätt match för oss, vi har ju cyklat dagligen i två år i Linköping nu”. Så det var ändå vid ganska gott mod vi traskade iväg till gymmet.

På vägen dit pratade vi om eventuella hemska scenarier som kunde inträffa, som t.ex. att det bara skulle vara vi på passet, eller att vi skulle hamna i mitten, längst fram i salen. Nu var det som tur var fler än oss på passet, men visst hamnade vi mycket riktigt i mitten, mitt emot instruktören. Visserligen föga överraskande med tanke på hur otursförföljda vi har varit den här veckan, men ändå.

Våra förhoppningar om att smälta in i mängden krossades i princip så snart vi klev in genom dörren. Tydligen fungerar saker och ting lite annorlunda här än hemma, för här står spinningcyklarna längs med väggen, och så måste man själv släpa dem till en lämplig plats. Eftersom cyklarna väger en hel del och eftersom vi ville göra så lite väsen av oss som möjligt, ansåg vi att denna lämpliga plats var längst bak i salen, inklämd i ett hörn, bakom alla andra deltagare. Vi hjälptes åt att knuffa och dra cyklarna de 3 dm som de behövdes förflyttas, och kände oss ganska nöjda. Ja, ända tills en av kvinnorna framför förklarade att alla cyklar måste vara placerade i en ring, och de enda platserna som var lediga var såklart i mitten, mitt emot instruktören. Jag visste inte om jag skulle gråta eller skratta, så i något konstigt, halvt hysteriskt mellanting släpade vi cyklarna tvärs över salen, medan alla tittade på. Sedan var det det här med att ställa in sadel och styre. Spakarna satt verkligen som berget, så istället för att utan resultat stå där och slita och dra, körde vi på taktiken ”ståraktuppochnerochsesötaochhjälplösaut”, en väl beprövad taktik som har funkat förr och som gjorde det även denna gång.

Sådär, en timme av sprängande huvudvärk, värme som i Saharas öken och en i princip noll syretillförsel kunde nu börja. Instruktören var helt skoningslös, det enda hon skrek var ”Venga, vamos!” och ”Más, más, MÁÁÁS!” Jag hör Petra muttra bredvid mig ”Men är hon dum i huvudet eller?!” och försöker så gott jag kan hålla mig upprätt och vid medvetande, samtidigt som jag febrilt försöker lista ut hur många låtar som kunde tänkas återstå. Som tur är har allt ett slut, så även detta spinningpass from hell, och vi klarade det- vi kom, vi såg, vi segrade, om än med värkande muskler, genomblöta av svett och hyfsat brandbilsröda i ansiktet.

Nästa utmaning blir step. Så snart vi sitta och gå igen som normala människor, that is.

Ikväll börjar festligheterna här i staden, Las ferias y fiestas de Salamanca. Det är en slags stadsfest för att hedra stadens skyddshelgon, och pågår I drygt en vecka. Det finns redan en massa casetas överallt på gatorna; små bodar där man kan köpa olika sorters tapas och dricka för ett par euro. Perfekt för oss som inte orkar/kan laga middag med andra ord. Ikväll kommer det också vara fyrverkerier och en konsert på Plaza Mayor. Jag minns hur roligt det var för två år sedan under den här festveckan, och jag hoppas det blir lika bra I år. Ikväll tänkte vi bonda lite med några av de andra studerna som bor hos familjen också, bl.a. en tjej från Holland och en från Schweiz, de verkar jättemysiga och trevliga båda två. Tyvärr så regnar det och blåser ganska mycket här idag, så jag hoppas verkligen att det klarnar upp till kvällen...

Den enda molniga dagen hittills, och jag lyckas totalbränna sönder mitt ansikte. Detta trots att vi på morgonen skojade om att det är just såna här dagar man brukar bränna sig, eftersom man inte tror att solen tar så mycket som den faktiskt gör. Så extremt orutinerat och frustrerande. Hade helst bara velat dra för rullgardinerna och gömma mig I lägenheten á la Quiasimodo, men man måste ju tyvärr äta. Som tur är går solen ner hyfsat tidigt här, vid halv nio-tiden ungefär. Med andra ord, fritt fram för oss med ett ansikte som påminner om stekt fläsk att krya ut ur våra gömmor för en stund.

I lördags träffade jag en kompis som jag lärde känna för två år sedan. Det var superkul att ses igen, även om det slog oss hur fort tiden går. De flesta av de jag lärde känna förra gången bor inte här längre, men det känns skönt att redan ha något slags kontaktnät, hur litet det nu än må vara. Bra när det gäller spanskan också, för det ger ju oftast mer att prata spanska med spanjorer än med andra utbytesstudenter. Det har för övrigt slagit oss hur mycket av den mest basala vardagsspanskan vi har förträngt under de här två åren vid universitetet. Minnet rymmer tydligen inte hur mycket som helst, utan nu har hyfsat vanliga och därför ganska användbara ord och verb som t.ex borsta tänderna, huvudkudde och sked fått ge vika för betydligt mer relevanta (?) uttryck som t.ex. dubbel bokföring, kassaflödesanalys och monopolistisk konkurrens...

Jag känner mig verkligen lyckligt lottad som får bo i en så vacker stad som denna.

Japp, det är sant. Då har även jag gått över till den mörka sidan och skaffat en blogg. Verkar lite smidigare än att fortsätta skriva på resdagboken, och när jag tänker efter så reser jag ju faktiskt inte runt så mycket heller ;P

Det känns i alla fall riktigt bra att vara tillbaka i Salamanca igen, jag har verkligen saknat livet och atmosfären här. Varje gång jag kommer hit kommer jag ihåg varför jag återvänder gång på gång.

Resan hit gick bra, med undantag för en del smärre motgångar, t.ex. det faktum att vårt bussbolag tydligen hade bestämt sig för att strejka lagom tills vi kom dit, och när vi väl hade släpat runt vår nätta packning på 43 kg i Madrids tunnelbana och lyckats ta oss till tågstationen visade sig att vi precis hade missat tåget till Salamanca och att vi var tvungna att vänta i 2,5 timmar på nästa tåg. Som tur var hade vi hade vi ett par avsnitt av SATC att underhålla oss med i väntan på tåget. Vid elva på kvällen efter en drygt 18 timmar lång resa som normalt sett brukar ta 7-8 timmar nådde vi ändå till slut vår slutdestination. Det var jättekul att träffa familjen igen, även om det kändes lite konstigt och vemodigt med tanke på det som har hänt sedan sist. De berättade att de försöker fungera så vanligt som det bara går, men att det vissa stunder är svårt. Allt verkar så overkligt, jag har nog inte riktigt förstått det än…

Hittills har vi mest tagit det lugnt, med lite shopping, sol och bad vid poolen och lite strosande på stan. Petra har varit här en gång tidigare men bara under ett par timmar på kvällen, så första dagen här gav jag en liten guidad tur i staden. Det kändes lite som att vara tillbaka på jobbet, med den skillnaden att jag istället för torndubbelpjäser och eldledningscentraler nu fick berätta om katedraler, torg och de bästa tapasbarerna. Klimatet är väl lite annorlunda det med; från att nästan inte ha haft någon känsel i fötterna till följd av sibirisk kyla de senaste veckorna på jobbet till att nu önska att det vore lite mer accepterat att gå rund i endast bikini på stan. Jag ska dock inte klaga, jag älskar verkligen värmen här, och tycker att 29 grader klockan elva på kvällen är ganska lagom.