Sådär, nu är jag nästan klar med packningen. Jag sitter hos Petra, vi lyssnar på "Feliz Navidad" och ska strax släpa hennes resväska de drygt 300 metrarna till min lägenhet. Jag har lyxen att ha hiss i mitt trapphus, och på detta sätt slipper Petra kånka väskan själv nerför de alltför många trapporna hemma hos henne tidigt imorgonbitti.

Om fyra och en halv timme ringer väckarklockan och det är dags att sätta sig på tåget till Madrid, och lämna detta julfina Salamanca för ett par veckor.

Jultomte-utklädda inkastare - en vanlig syn i tider som dessa.

Jäklar vad vi har slitit den här terminen med alla femtioelva (okej, kanske en liten överdrift men sju stycken är fullt tillräckligt) kurser. De senaste veckorna har vi längtat och väntat på att få åka hem och träffa våra nära och kära, och på sistone har vi sneglat avundsjukt på våra vänners bloggar och statusuppdateringar om jullov hit och hemresa dit.

Nu är det i alla fall äntligen vår tur, och ungefär såhär glada kände vi oss ikväll efter tentan i italienskan:

Nu är det dags att fortsätta med det alltid lika tråkiga packandet. Förra gången jag fick ett infall och började packa tröttnade jag efter ungefär fem minuter. Förhoppningsvis går det bättre den här gången.

Som tur är kommer vi ju tillbaka i januari, och då ska vi teckna ett nytt kort. Det känns liksom som att vi kommer att behöva en paus och ett tillfälle att ta ut alla uppdämda frustrationer på idiotiska formler och dumma lärare, mitt i allt tentaplugg.

Tills dess får vi helt enkelt lov att klara oss utan Köttbullen och Mr Afternoon Snack i några veckor.

Det har med andra ord blivit en hel del kindpussar och god jul-önskningar de här senaste dagarna, vilket har känts lite tomt och tråkigt, men vi ses ju alla nästa år igen :)

Jag är fullt medveten om att ni har det betydligt kallare hemma i Sverige än vad vi har det här, men där hemma har ni ju åtminstone riktiga vinterkläder att ta på när ni ska ge er ut, och framförallt - värme inomhus. För varmt inomhus, det är en lyxvara som vi inte är förunnade här.

En stor del av vår vakna tid går åt till att beklaga oss och svära över den förbannade kylan, och ett exempel på detta är vårt sms-samt al som ägde rum för några dagar sedan:

Petra: "Nu tröttnade jag på den här puta de miedra Estructuran. Kallt som fan är det också."

Jag: "Jag tröttnade precis själv på den ostia puta italienskan. Har byggt ett bo i sängen av tre filtar och går all in med tjocksockar, tjocktröja, värmekudde och te. La vita è bella."

Eftersom temperaturen inomhus i våra respektive hushåll resulterar i både ofrivilliga skakningar och koncentrationssvårigheter och därmed ganska låg produktivitet när det gäller tentaplugget, bestämde vi oss för att tillbringa fredagen och lördagen på den Geografiska och Historiska fakulteten istället; den enda fakultet som faktiskt verkar ha fullt fungerande element.

Det är verkligen årets händelse här i Salamanca, och eftersom det inte finns något liknande någon annanstans i Spanien kommer studenter hit från hela landet enbart för denna kväll; det är så populärt att det till och med finns extrainsatta bussar. Firandet går till så att man samlas på Plaza Mayor vid tolvslaget, och istället för att äta tolv vindruvor som man normalt sett gör på nyårsafton, äter man istället en liten godis för varje klockringning. Efter det går man till någon av de nästan 1500 barerna för att festa hela natten lång; de flesta barerna stänger inte förrän vid niotiden morgonen därpå.

Enligt Juan var universitetets nyårsafton vara något alldeles spektakulärt, "brutalt" för att vara mer exakt - något som i efterhand närmast skulle klassas som en underdrift. Det var nämligen helt galet mycket folk, ca 35 000 personer på la Plaza Mayor närmare bestämt (klicka här och här så får ni se), och trots den sibiriska kylan var feststämningen på topp - det kändes faktiskt som att det vore nyår på riktigt. Efter tolvslaget drog vi vidare till ett par barer, men eftersom det var så mycket folk överallt att man knappt kunde röra sig blev det en ganska tidig kväll för oss, åtminstone enligt spanska mått mätt.

La Nochevieja Universitaria var med andra ord en riktigt häftig upplevelse, som jag sent kommer glömma.

Firandet inleddes med middag beståendes av vår favorittapas på vår favoritbar.

Plaza Mayor, ca 23:30 - när man fortfarande kunde röra sig utan större problem.

Vi ringde in det nya året tillsammans med två av våra klasskompisar.

Godisarna - en för varje klockringning.

Plaza Mayor - en timme senare.

Det ska bli himla fint.

Våren 2008 genomfördes den allra första flashmoben i Salamanca, som gick ut på att alla inblandade, vid en speciell signal, plötsligt skulle frysa mitt i sina rörelser och stå helt stilla tills nästa signal ljöd för att sedan låtsas som att inget hade hänt. Jag var med och jag måste säga att det var riktigt kul, trots hällregn. Om ni vill se en video kan ni klicka här.

Till min tröst är jag inte den enda med ringar under ögonen, kroniska gäspningar och svårigheter att hålla mig vaken på lektionerna.

Våra vänner Luuk och Andre på lektionen i utveckling och tillväxt i fredags.

Vägen till det spanska språket har vi i alla fall hittat. Två för att vara mer exakt.

Då vi har tillbringat hela helgen jobbandes på vår uppsats om den ekonomiska tillväxten i Vietnam, passade vi också på att ta en lång och välbehövlig kvällspromenad båda kvällarna. Det var alldeles lagom kallt ute, gatorna var fulla av människor i alla åldrar och vi blev än en gång påminda om vilken fantastiskt vacker stad vi bor i.

Middag på spanskt vis, vid elva-tiden på kvällen närmare bestämt.

(Mitt ansikte som numera hade antagit fyra nyanser av rött var för övrigt något som, av helt naturliga skäl bör medges, även verkade uppmärksammas av allmänheten. Hela vägen hem från gymmet var nämligen en enda lång walk of shame, där jag försökte skyla det mesta av mitt omänskligt röda fejs bakom kragen på jackan. Det faktum att en random gubbe stannade, skrattade och sa något samtidigt som han viftade med sin käpp åt mig gjorde inte saken bättre heller. Nu hade jag i och för sig musik i öronen så hans kommentar kan ju lika gärna ha handlat om det fina vädret istället för min ansiktsfärg, men av kroppsspråket att döma är tyvärr det senare alternativet mer troligt.)

Adventsfika i form av kulglass - inte helt fel! (Även om Petras ostglass kanske inte var så mycket att hänga i granen)

Vi hann även med ett biobesök. Förmodligen den sämsta filmen vi hade sett någonsin, men vi hade trevligt ändå! (Varning utfärdas till alla spansktalande - en visning av "3 metros sobre el cielo" sker på egen risk)

Vi blev hyfsat förvånade när vi hittade den här duschtvålen med doft av glögg inne på Lush!

Julfint i Valencia.

På födelsedagsfest hos Mery - tema barnkalas!

Födelsedagsbarnet och Alex.

En kopp kaffe och en George Clooney - allt en flicka behöver.

Vi lyckades pricka in turen till stranden just den dagen när det var som varmast, 22 grader närmare bestämt. Tanken på att återvända till ett löjligt kallt Salamanca om några timmar kändes minst sagt tung.

Petra lyckades fånga den här charmiga spanska gubben på bild - mer spanskt än såhär kan det nog inte bli.

Vi ses snart igen Sverige, men inte riktigt än.

Det har varit riktigt skönt att få ignorera allt som har med skolan att göra och bara få ta det lugnt, utforska Valencia, äta gott och hänga med våra kompisar från Linköping. Det faktum att vädret var alldeles fantastiskt, närmare bestämt runt 20 grader och sol, gjorde ju inte saken sämre.

Även om det känns lite tungt att vara tillbaka i vardagen så är vi ändå glada över att fått se och uppleva något nytt. Ännu gladare är vi också över att vi kom iväg överhuvudtaget, för lagom tills vi skulle gå igenom säkerhetskontrollen på Madrids flygplats så stängdes hela spanska luftrummet ned. Hyfsat frustrerande men, tyvärr, föga förvånande med tanke på att vi verkar dra till oss motgångar och allmän otur på samma sätt som flugor dras till koskit. Efter en hel del svordomar, ett svettigt löppass genom hela Barajas och en hel del åkande fram och tillbaka i tunnelbanan, lyckades vi i alla fall få tag i två bussbiljetter till Valencia. Istället för att komma fram till Valencia vid halv nio på kvällen, skulle vi nu anlända vid tre på natten. Hur vi sedan skulle ta oss tillbaka till Salamanca på måndagen, det var en världslig sak. För till Valencia, det skulle vi.

Vi ses snart igen, vårt älskade Salamanca!

Lunch- och fikadags på flygplatsen!

Passade på att få en inblick i hur det är att jobba som incheckningsdisksmänniska. Det är ju viktigt att hålla flera karriärvägar öppna.

Trött men lycklig efter att till slut ha lyckats få tag på bussbiljetter till Valencia. Det vattnas i munnen på mig vid tanken på middag. Jag öppnar förpackningen med tonfisksallad och sätter girigt gaffeln i ett salladsblad. Jag höjer gaffeln och ska precis föra den till munnen när busschaffisen upprört förklarar att "Not es possible eat en el autobus!". Det var den middagen, det.

La Ciudad de las Artes y de las Ciencias i Valencia.

Reunion! Jag, My, Bella, Tanja, Petra och Alex.

En helt vanlig klädaffär på shoppinggatan i Valencia - inga konstigheter.

Paella Valenciana - den ursprungliga, klassiska, paellan.

Kaffepaus på Starbucks!

Alex och jag :)

Inte för att vi inbillar oss att det kommer råda tropisk värme och att vi därmed inte får glömma att ta med våra bikinis, men med tanke på det extremt tråkiga vädret vi har här i Salamanca för tillfället kan det ju bara bli bättre.

Det vankas långhelg här i Spanien; eftersom både måndag och onsdag nästa vecka är röda dagar blir tisdag klämdag. Även om man vid universitetet officiellt sett egentligen inte tillämpar klämdagsprincipen, har våra lärare varit schyssta och gett oss ledigt även på tisdag. Vi tyckte därför att denna helg var ett ypperligt tillfälle att åka och hälsa på våra kompisar från Linköping som pluggar i Valencia den här terminen. Eftersom vi inte har lektioner förrän nästa torsdag skulle vi egentligen ha kunnat vara borta ända tills på onsdag, men eftersom vi är två duktiga och ambitiösa (läs sjukt stressade) Erasmusstudenter (och därmed ganska unika i det avseendet) kommer vi hem redan på måndag.

Det ska bli riktigt skönt att få komma iväg ett tag, och det ska bli riktigt kul att träffa alla vänner hemifrån igen. Vi har förtjänat lite ledighet.

Nu måste jag återgå till packandet, som för övrigt måste vara bland det tråkigaste som finns.

På hemvägen noterade jag även den enorma mängden stillastående bilar på gatorna, och ett flertal polisbilar med sirener och blåljus igång. Jag frågade vår vaktis Javi vad som hänt; med tanke på att trafikstockningen sträckte sig över flera kvarter trodde jag att det hade inträffat en stor olycka eller liknande. Javi skrattar dock bara, rycker på axlarna och säger "Nej då, det har inte inträffat någon olycka - det snöar bara".

Salmantinerna verkar med andra ord inte kunna hantera ett par flingor snö utan att det ska bli trafikkaos.

Poor suckers - you ain't seen nothing yet.