En tisdagskväll
Igårkväll hade vi tenta i spanskakursen och för att fira att vi aldrig never ever ever behöver se vår hemska lärare igen, gick vi ut och åt middag på en jättemysig restaurang som vi brukar besöka med jämna mellanrum. Deras kebabrullar med guacamole och vitlökssås vid sidan av är gudomliga.
Trots att vi var så mätta att vi fick lov att ta en samtaxi hem, slutade inte ätandet där. Framåt midnatt kom Brian nämligen över med en förpackning kaksmet som vi slängde ihop och avnjöt tills långt inpå småtimmarna, tills vi upptäckte hur mycket klockan faktiskt var och motvilligt släpade oss i säng.
En väldig trevlig tisdagskväll måste jag säga.
I scream you scream we all scream for...
...ice cream!
Igårkväll, efter att ha haft en sådär riktigt grå, tråkig och händelselös vinterdag, begav vi oss alla i hushållet till köpcentret för att liva upp tillvaron med lite glass.
Ibland behöver man liksom bara det.
Ett av våra tre köpcentrum.
En chilensk variant av McFlurry med choklad-och hasselnötsbitar samt den chilenska kolasåsen "manjar". Gudars så gott.
Tårtrester, VIP och en trötthet som heter duga
Gårdagen var ganska seg. Efter att ha gått och lagt oss vid sex vaknade vi alla svenskor vid nio-tiden av att det var så ljust på våra rum. Efter några resultatlösa försök att somna om intog vi alla istället Bellas dubbelsäng, där vi sedan drack kaffe och åt jordgubbstårta till frukost samtidigt som vi tittade på bilder från gårdagskvällen och skrattade så vi nästan grät.
Efter att ha röjt upp i lägenheten spenderades sedan dagen framför datorn i sängen, och när det gäller kosten så gick den i tårtans tecken - jordgubbstårta till frukost, smörgåstårta till lunch (omväxling förnöjer) och så lite jordgubbstårta till middag. Hela kostcirkeln med andra ord. På kvällen hade vi dock fortfarande en halv jordgubbstårta kvar, så därför bjöd jag över Brian som med glädje hjälpte till att äta upp den.
Framåt midnatt var det sedan dags att bege sig ut i natten igen. Våra faddrar hade anordnat en fest för oss utbytesstudenter på en klubb här i närheten, men eftersom alla var hyfsat trötta sedan gårdagskvällen bangade de flesta ur. Jag, Josh, Sally och Brian masade oss i alla fall iväg (efter att ha hinkat i oss ett antal koppar kaffe och coca cola) till klubben, där vi mötte upp våra faddrar. Klubben där festen ägde rum var riktigt häftig, och vi spenderade hela kvällen i VIP-avdelningen - fräsigt värre.
Trots att vi alla var överens om att inte stanna ute alltför länge blev det ändå så att vi inte kom hem förrän vid fem, och sedan ringde larmet vid tio. Tröttheten är med andra ord ett faktum, men det var det värt.
Klubben.
Jag och Brian.
Josh och vår galet charmiga överfadder Carlos.
Midsommar
Så kom den alltså, dagen som vi så länge hade planerat, varit exalterade och haft en smula prestationsångest över: midsommarafton.
Jag kan med glädje berätta att alla förberedelser gick finfint och att vår oro (främst över den gedigna gästlistan) visade sig vara helt obefogad. Festen förflöt felfritt; maten var mycket uppskattad, vår spellista med svenska låtar satt som en smäck och våra blomsterkransar avundades och provades av ungefär alla. Vi fick inte ens någon varning från gubbarna nere i entrén (som vi ju faktiskt hade förvarnat).
Festen blev med andra ord en succé - nästan så att vi funderar på att lägga civilekonomplanerna på hyllan och satsa på en karriär som festfixare istället.
Gula och blå ballonger är ju ett måste när temat är svenskt.
Pimpad lägenhet.
Efter lägenhetsutsmyckning var det dags att förbereda smörgåstårtan.
Såhär såg den ut före...
...och efter dekorering.
Sedan gäller det bara att lyckas med konststycket att ställa in den i kylen utan några missöden.
Förutom smörgåstårta hade vi såklart också jordgubbstårta - hela två stycken svängde Tanja ihop.
I brist på kylutrymme ställde vi
tårtorna ute på balkongen bland tvättmaskinen, gasberedaren och strykbrädan. Funkade finfint det med.
Som en rolig detalj hade vi förberett ett Sverige-quiz, något som senare skulle visa sig bli väldigt uppskattat bland samtliga gäster.
Det enda rätta svaret på utslagsfrågan är såklart "svenska flickor".
Klockan slog nio och festen kunde började - fram åkte både smörgåstårta...
...kokt potatis, bröd och smör, köttbullar, lingonsylt och ägghalvor med Kalles kaviar.
Festfixarna själva!
Chilenarna är ju dock inte kända för att vara världens mest punktliga folk, så festen drog inte igång på riktigt förrän en dryg timme senare.
Först på plats, och punktlig till och med, var min relativt nyfunne svenske (såklart) vän Christoffer, som har bott här sedan 2003 och som också pluggar på Adolfo.
Stephans dates syster, Brian, Romain, Stephans date och Stephan själv.
Min fadder Gabriel ville såklart komma och fira midsommar med oss!
Lauren, Selwa (som senare vann Sverige-quizet och därmed också en blomsterkrans som pris) och Josh.
Romain hade tagit klädkoden "något blått och/eller gult) på fullaste allvar och matchade Bella något alldeles förträffligt bra.
Denna fantastiska outfit blev såklart en hit hos samtliga svenskor.
Bella agerade toastmaster och bjöd på både dans och sång av "Små Grodorna", samt en nubbe Absolut.
Jag och tjejernas stilige franske vän Franck.
Hushållets Gabriellor!
När klockan började närma sig midnatt blev det dags att utse vinnaren av Sverige-quizet, där alltså Selwa vann. Hon kammade hem hela 8 rätt av 9 möjliga - mycket imponerande!
Den traditionsenliga midsommarmaten avslutades såklart med den ännu mer traditionsenliga jordgubstårtan. Förutom Tanjas två tårtor (varav den ena blev över men som kom väl till pass imorse) hade Brian med sig en tårta som han hade bakat helt själv - detta till följd av en utmaning från min sida. Trots hans blygsamhet och "du behöver verkligen inte äta av den, det är lugnt" så blev resultatet riktigt bra, och jag blev så stolt över honom.
Lagom till tårtan kom min fine vän Pablo förbi.
Gabriel, Christian, Franck och två av Christians chilenska roomies.
När det gäller våra egentillverkade blomsterkransar blev dessa omåttligt populära och alla ville såklart få känna sig som en riktig svensk sommarflicka, om så bara för en stund.
Framåt ett-tiden var det dags att dra vidare till en klubb. Medan ungefär halva sällskapet promenerade, klämde övriga hälften in sig alldeles för många i alldeles för få bilar.
Väl utanför klubben var det lång kö, men eftersom vi fanns med på gästlistan fick vi går före i kön och slapp därmed stå ute och frysa. Tanja och jag intalade dock oss själva att det inte var främst tack vare gästlistan, utan snarare tack vare våra fina kransar.
Vid klockan fem tackade vi för oss och traskade hemåt, för att sedan njuta av resterna av både smörgås - och jordgubbstårta innan vi utmattade snubblade i säng.
Sammanfattningvis var midsommaren 2011 en mycket bra sådan, om inte den bästa någonsin.
Klassfika
Igår hade vi vår sista lektion i kursen "Utveckling och Tillväxt". Till skillnad från den sista spanskalektionen var det här en betydligt mer avslappnad tillställning med fika, musik och mingel. Väldans trevligt med andra ord.
Ungefär såhär ser klassrummen ut på universitetet. Avsaknaden av folk beror på att lektionen egentligen bara hade börjat för tio minuter sedan - det där med tid och scheman är ju inte så noga.
Josh och Selwa i en djup och intressant diskussion om hur vi ska få ett slut på världshungern.
Eller inte.
Fika!
Michelle och Josh gillar chilensk kolakaka.
Jag och min svenskättlade vän Jaime.
Ungefär en tredjedel av klassen, med läraren i mitten bredvid Selwa. Ett himla härligt gäng.
Firande
Igår hade vi terminens sista spanskalektion. Just spanskakursen har inte varit någon favorit bland oss utbytesstudenter; det faktum att vi under hela terminen har hänvisat till vår lärare som "Dr Jekyll and Mr Hyde" alternativt "The wicked witch" ger väl en ganska bra sammanfattning av det hela.
För att fira att vi från och med nu inte längre behöver genomlida ett marathonpass med spanskagrammatik varje tisdagskväll drack vi alla kaffe på skolans uteserving i finaste solnedgången innan lektionen, för att sedan efter lektionen gå ut och äta pizza till middag.
En mycket trevlig kväll med god mat, finfint sällskap och en nyvunnen känsla av frihet.
Kylskåpspoesi
Förra helgen när vi var och besökte poetens Pablo Nerudas hus i Valparaíso köpte jag med mig en kylskåpsmagnet med ett av hans citat.
"Jag älskar sjömännens kärlek - en kyss och sedan är de borta."
Hur fint?
"Jag älskar sjömännens kärlek - en kyss och sedan är de borta."
Hur fint?
Böcker och sånt
Efter att ha suttit inne hela dagen igår, där det mest produktiva jag åstadkom på hela dagen var att raka benen, trotsade jag idag blåsvädret och tog en sväng till köpcentret. Jag behövde en ny dagbok och jag har alltid drömt om en sådan där Moleskine som Hemingway använde, och nu kände jag att det var på tiden att jag unnade mig en sådan. Lite väl dyr för en dagbok kanske, men åh så fin.
Även "Andarnas Hus" av den chilenska författarinnan Isabel Allende fick följa med mig hem, mest bara för att det känns som att det är en sådan där bok som man borde ha läst, framförallt efter att nu faktiskt ha bott i Chile. Jag stod och valde mellan den engelska och den spanska versionen, och bestämde mig till slut för den spanska - ska det vara så ska det vara, liksom.
Innesittardag
Idag har vi ett riktigt ruskväder här i Viña med nästan dubbelvikta palmer, svallvågor i både vallgrav, pool och hav, regnväggar och en hemsk blåst. Fönsterrutorna skakar, golvet och väggarna vibrerar, lamporna blinkar och vinden tjuter så högt att inte ens Anna Ternheims fina låtar kan hålla oljudet och obehaget borta. Jag tycker verkligen inte om när vinden tjuter sådär.
Istället för Santiago och nöjespark planerar vi därför att spendera dagen hemma i lägenheten, utan att ta så mycket som ett steg utanför ytterdörren - det känns helt enkelt tryggast så. Himla tur att vi är utrustade med både en hel hög filtar, raggsockor, fin musik, bra böcker och hiskeliga mängder kaffe och té.
I'm building a sill to slow down time
Tiden går fort och nu är det fredag igen. Planerna för helgen är något oklara, men det pratas om en tripp till Santiago och ett besök på ett nöjesfält.
Nu har indiansommaren dock övergett oss och tillbaka är det vanliga kyliga, dimmiga och fuktiga vintervädret. Förra helgen hade vi dock riktigt behagliga temperaturer och strålande sol, och söndagen spenderades till stor del på en parkbänk på andra sidan gatan nere vid stranden. Vi tar oss en titt!
Äntligen! Inte riktigt bikiniläge kanske, men väl linne och solbrillor. Om bara den chilenska vintern kunde vara såhär jämt jämt.
Nöjd brud.
Hem ljuva hem.
Vi lyxade till det med en massage på stranden - vår nya söndagsrutin?
Ungefär såhär glada var jag och Bella över den tillfälliga perioden med värme och sol.
Won't you call my private number? We can go away for the summer
Trots att jag inte har lektion förrän vid fyra idag klev jag upp i ottan för att ta första bussen till campus. Jag har ett ganska stort och svårt prov i nationalekonomi imorgon, och igårkväll fick jag ett panikartat mail från min vän Felipe där han skrev att han nyss fått reda på att provet skulle omfatta betydligt mer än vi trodde. Och ja, det var lite mer. Närmare bestämt runt en 400 sidor mer, varav vilka jag har läst ungefär noll. Vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Efter en riktigt tung hösttermin i Spanien rent studiemässigt och en miljon kontroller, prov och grupparbeten här i Chile börjar jag bli ganska less på skolan nu. Jag behöver sommarlov.
Efter en riktigt tung hösttermin i Spanien rent studiemässigt och en miljon kontroller, prov och grupparbeten här i Chile börjar jag bli ganska less på skolan nu. Jag behöver sommarlov.
Det här är alltså en del av det nya materialet som jag ska försöka ta mig igenom, förstå och memorera tills imorgon. För att citera Felipe: "We are so screwed."
Min anteckningar från senaste lektionen - en ovanligt produktiv sådan. Nämnde jag att jag är skoltrött?
På vägen hem från skolan imorse blev jag dock lite gladare när jag fick en ny vän - får jag presentera Luis.
Luis visade sig vara både en ypperlig beskyddare samt en väldigt bra lyssnare, och han följde mig nästan hela vägen hem.
Ingen kommentar
För några veckor sedan upptäckte jag att låsmekanismen på min resväska verkade ha gått sönder bara helt sådär, och efter en hel massa letande på internet efter återförsäljare men utan resultat gick jag igår förbi köpcentret på väg hem från skolan. Tänkte pröva my luck och gå till en vanlig väskbutik och fråga om de kunde laga min väska, trots att det inte var en Samsonite-butik. Jag hade inga större förhoppningar men gick i alla fall in och frågade, och till min stora glädje och förvåning berättade killen som jobbade där att de faktiskt sålde Samsonite-väskor och att det skulle inte vara några problem att skicka väskan till Santiago för reparation. Det skulle dock ta runt 3 veckor innan jag skulle få tillbaka den, så jag skyndar mig därför hem för att hämta väskan och lämna in den på en gång. Innan jag går hemifrån låter jag även Tanja prova att stänga väskan för säkerhets skull – det hade ju varit pinsamt om det bara var jag som gjorde något fel och den inte alls var trasig.
Traskar sen iväg, glad i hågen över att äntligen ha hittat en lösning på problemet. Väl tillbaka i butiken dumpar jag väskan hos killen samtidigt som jag förklarar att låsmekanismen verkar ha gått sönder och att det inte går att stänga väskan. Han nickar, lägger upp den på bänken och stänger väskjäveln på första försöket. Efter några sekunders pinsam tystnad som snarare kändes som en halv evighet ser jag hur det börja rycka i hans mungipor, varpå han skrattar gott och jag mest vill sjunka igenom marken. Jag stammar fram ett “oj, hehe, vad märkligt…” och tackar ungefär en miljon gånger medan jag några nyanser rödare i ansiktet försöker ta mig mot utgången utan att riva ner hela butiken med min enorma väska i släptåg. Precis när jag är på väg ut ropar killen "det är bara att komma förbi igen om du skulle få mer problem med väskan!" och ler och blinkar lite sådär retsamt. Tack för den liksom. Just ja, nämnde jag att killen som jobbade där var typ världens sötaste och i min ålder? Nej, det gjorde jag nog inte, men det var han.
Suck. Jag blir så trött på mig själv ibland.
Gatupoesi, glasshimmel och en smula kultur i Valparaíso
I lördags kände vi oss lite kulturella och bestämde oss därför för att åka till Valparaíso och besöka den chilenske poeten Pablo Nerudas berömda hus. Nu var vi kanske inte de bästa eller mest intresserade turisterna; istället för att diskutera hans poesi och förundras över hans engagemang inom politiken var vi mer fascinerade av utsikten från hans sovrumsfönster, stoppningen i hans skrivarfåtölj (den såg bara så förskräckligt obekväm ut) och det faktum att hans hus onekligen förde tankarna till Lustiga Huset på Gröna Lund.
Nåväl, nu kan vi i alla fall säga att vi faktiskt har sett hans hus, och därmed slippa förskräckta utrop, bannor och tjat från jobbiga spanskalärare.
Huset.
Huset ligger beläget i kvarteret "Bellavista" i Valparaíso, ett bohemkvarter känt för sina vackra väggmålningar, sin gatupoesi och sina charmigt slitna och vinda hus i regnbågens alla färger.
Efter att ha varit sådär lagomt kulturella och efter allt vandrande längs Bellavistas branta gator, tyckte vi att vi var värda ett besök på vårt favoritkafé, ni vet det där med finaste inredningen och där det luktar sådär mysigt av nybryggt kaffe precis som hos mormor.
Innan vi sedan åkte tillbaka hem till Viña var jag även tvungen att prova stans, enligt utsago, godaste glass. Och god, det var den - lite så att jag för ett ögonblick trodde att jag hade hamnat i dulce de leche-himlen och högt förkunnade att jag nog skulle kunna leva på denna glass för resten av mitt liv. Ja, den och hemmagjord guacamole det vill säga.
Varmare väder och tunnare kläder
Trots att vi numera är mitt i vintern har vi de senaste dagarna haft riktigt härligt sommarväder. Förmodligen ingen värme som skulle imponera särskilt mycket på er där hemma i Sverige just nu, men tillräckligt varmt för att man lämna jackan hemma under dagtid och slippa knöla på sig både halsduk och vantar på kvällen. Detta vackra väder är förmodligen tyvärr endast något högst övergående, så det gäller att njuta medan det varar. Lediga stunder har därför spenderats nere på stranden, beundrandes de enorma vågorna som gör att fönstren vibrerar och både skor och byxor blir alldeles blöta om man råkar titta lite för mycket genom kameralinsen och lite för lite på strandkanten och marken där man står.
Det är framförallt sådana här dagar, dagar med lite varmare väder och tunnare kläder, som det slår mig hur himla bra jag faktiskt har det här.
Ändrade planer, Sveriges nationaldag och snöoväder i Anderna
Efter att passagen igenom Anderna hade stängts av på söndagen på grund av kraftigt snöfall, visste vi inte om vi skulle kunna åka hem på måndagen eller inte. Vi gick i alla fall upp tidigt, åkte till busstationen för att där få veta att passagen ännu inte hade öppnats. Eftersom vårt gamla hostel var fullbokat fick vi leta upp ett annat, och väl på det nya hostelet hade vi börjat vänja oss vid tanken på att spendera ännu en dag i Mendoza.
Vi hann dock knappt välja sängar innan killen som jobbade där kom in och berättade att vägen till Chile nu hade öppnats, och att det skulle gå en buss om 10 minuter, varpå vi slängde oss in i en taxi och körde i ilfart till busstationen. Eftersom det är Sydamerika vi pratar om så gick ju inte bussen riktigt om 10 minuter utan snarare efter 1,5 timmar, men vad gjorde väl det - vi kom ju hem till slut.
Vi hann dock knappt välja sängar innan killen som jobbade där kom in och berättade att vägen till Chile nu hade öppnats, och att det skulle gå en buss om 10 minuter, varpå vi slängde oss in i en taxi och körde i ilfart till busstationen. Eftersom det är Sydamerika vi pratar om så gick ju inte bussen riktigt om 10 minuter utan snarare efter 1,5 timmar, men vad gjorde väl det - vi kom ju hem till slut.
Ett ganska förvirrat men ändå förvånansvärt positivt gäng i väntan på en uppdatering från gränsbevakningen i Chile.
Väl på busstationen var vi däremot inte riktigt lika peppade...
...men när det väl slog oss att det ju faktiskt var Sveriges nationaldag så blev vi svenskor genast lite gladare.
Killarna håller utkik.
På väg hem!
Hemresan tog fasligt lång tid, men van bussresenär som jag är tyckte jag att det var ganska trevligt ändå; fin musik, en bra bok och en ganska så fantastisk utsikt. Om bara den 10 timmars långa resan mellan Härnösand och Linköping kunde vara hälften så fin...
Aconcagua, Sydamerikas högsta berg.
När vi började närma oss gränsen förstod vi med ens varför de hade varit tvungna att stänga av passagen...
Himla konstigt med snö såhär i juni.
Den finaste biten av resan var nog när vi åkte nerför alla slingervägar med alla femtioelva kurvor med Anderna på båda sidor. Tyvärr var det lite för mörkt för att få till en bra bild, men jag satt i alla fall med näsan klistrad mot fönsterrutan så länge att jag fick nackspärr, samtidigt som jag lyssnade på den här låten och tänkte att nu dör jag - om inte av att vi slirar av vägen så för att jag kommer att glömma bort att andas. Så fint var det.
Gränsen mellan Chile och Argentina.
Hem, ljuva hem!
Ibland önskar man att varje dag kunde vara lite som söndagar i Mendoza
På söndagen klev killarna upp tidigt för att ta bussen tillbaka till Chile (det faktum att de fick vända tillbaka halvvägs pga snöoväder i Anderna är en annan historia, men den tar vi senare), och eftersom det mesta är stängt på söndagar i Mendoza bestämde vi tjejer oss för att bara ta det lugnt, njuta av det fina vädret och ha det sådär tjejmysigt. Dagen spenderades således med en promenad i parken, god mat och ett antal fikapauser i jakt på ett någorlunda gott kaffe, något som skulle visa sig vara lättare sagt än gjort.
Dagens första kafébesök. Okej kaffe, minuspoäng för den minimala koppen.
Efter en stunds promenerande kom vi fram till parken, som är lika stor som själva Mendoza. Vi orkade dock inte se riktigt hela, utan snarare kanske en tjugondel. Men det var en i alla fall en himlarns fin tjugondels park.
Efter en himla god lunch på en italiensk restaurang visste vi inte riktigt hur vi skulle fördriva tiden fram till middagen, så därför kändes en eftermiddagsfika som en utmärkt idé. Vi gick tillbaka till samma kafé som vi varit på tidigare under dagen, men den här gången beställde vi in cappuccino och den argentinsk/chilenska kakan "alfajor". Där spenderade vi sedan några timmar med att diskutera diverse livsfrågor och titta på fina gamla bussar.
En väldigt skön och avslappnad dag med andra ord, utan vardagens stress och måsten. Ibland önskar man att varje dag kunde vara lite som söndagar i Mendoza.
Eftersom vi svenskor behöver större doser koffein för att överleva dagen, gick vi därför raka vägen till McDonald's (som lägligt nog råkade ligga tvärs över gatan) och köpte varsin latte, som tyvärr innehöll alldeles för mycket mjölk och alldeles för lite kaffe.
På vägen till parken passerade vi genom en annan, lite mindre, park med blått fontänvatten, blå ljuslyktor och blå bänkar.
Eftersom alla butiker var stängda blev vi lite extra nyfikna på den här killens smyckes-samling. Efter en stunds obligatoriskt velande och lite småprat med den trevliga killen fortsatte vi vidare mot parken, några argentiska pesos fattigare men ett par örhängen och halsband rikare.
I Argentina sopar man förresten gatorna med palmblad. Himla fiffigt.
Och såhär ser soptunnorna ut. Kanske inte riktigt lika fiffigt.
Efter en stunds promenerande kom vi fram till parken, som är lika stor som själva Mendoza. Vi orkade dock inte se riktigt hela, utan snarare kanske en tjugondel. Men det var en i alla fall en himlarns fin tjugondels park.
I parken fanns en toalett där man blev välsignad medan man tvättade händerna.
Vi försökte oss på en sådan där klassisk tabildpåsinoutfitispegelpåoffentligtoalett-bloggbild, men kom fram till att vi nog måste öva lite mer.
Efter en himla god lunch på en italiensk restaurang visste vi inte riktigt hur vi skulle fördriva tiden fram till middagen, så därför kändes en eftermiddagsfika som en utmärkt idé. Vi gick tillbaka till samma kafé som vi varit på tidigare under dagen, men den här gången beställde vi in cappuccino och den argentinsk/chilenska kakan "alfajor". Där spenderade vi sedan några timmar med att diskutera diverse livsfrågor och titta på fina gamla bussar.
Just ja, på begäran köpte jag med mig några argentinska klubbor till min nyfunne svenske vän här i Chile. Jag var såklart tvungen att provsmaka en och de är ungefär lika goda som de är färgglada.
Eftersom det var vår sista kväll i Mendoza ville vi lyxa till det lite extra, och tog därför taxi till en restaurang som både hade väldigt gott kött...
...mycket mysig utsikt...
...och kanske största tiramisún som någonsin skådats.
En väldigt skön och avslappnad dag med andra ord, utan vardagens stress och måsten. Ibland önskar man att varje dag kunde vara lite som söndagar i Mendoza.
Cykelutflykt, höstfärger och världens minsta kaffekoppar
På lördagen tog vi bussen ut till Maipu, ett område som är känt för sina många vingårdar. Där hyrde vi cyklar och spenderade sedan hela dagen med att cykla runt bland vinodlingar, njuta av det vackra vädret och provsmaka alltifrån oliver, ostar och soltorkade tomater till kolasåser, sylt och choklad.
Svenskor med nyinköpt morgonkaffe = glada svenskor.
Peppade inför cykelutflykt!
Christian var kartläsare och tog därför täten.
Vi andra försökte hänga med så gott vi kunde.
Åh, vad jag har saknat att cykla.
Efter en titt på kartan och en snabb genomgång av de olika alternativen valde vi att åka till...
...en kombinerad choklad- och olivoljefabrik.
En himla mysig liten butik, med oliver, olivmarmelad och olivolja i överflöd.
Och så choklad förstås.
Här på bordet hade de dukat upp en massa goda tilltugg som vi fick provsmaka. Vi smakade på ungefär allt.
Nästa stopp på turen blev en vingård. Vi var inte riktigt säkra på om vi faktiskt var på rätt väg, men efter en hel del trampande, svärande över gropar i marken och "är det här verkligen rätt väg??" kom vi till slut fram till vårt slutmål. Väl där åt vi en välförtjänt lunch, och efter det gick tjejerna och Romain på en vinprovning medan jag och killarna vandrade runt bland vinodlingar. Himla mysigt.
Kanske mysigaste uteserveringen.
Jag kände för att vara lite rebellisk och trotsa det argentiska köttet och beställde in en sallad med oliver och getost istället.
På kvällen var det dags för argentinsk grillafton på hostelet, och såklart bjöds det på en hel del köttbitar och empanadas. Min favorit var nog ändå tomaterna, tror det var de godaste tomater jag någonsin ätit.
Eftersom vi inte ville gå och lägga oss riktigt än traskade vi iväg till ett kafé där man fick hjärtformade kakor och sitt kaffe serverat i världens minsta kaffekoppar.
En fin avslutning på en himla fin dag!
En dag på en buss och en kväll i Mendoza
Tidigt på fredagsmorgonen var vi 7 trötta själar som satte oss på bussen till grannlandet Argentina. Efter drygt nio timmar, en sisådär femtioelva skarpa vägkurvor samt en extremt tröttsam historia vid gränsen där vi tyvärr blev av med en gruppmedlem på grund av problem med visum var vi till slut framme i Mendoza.
Eftersom klockan hade hunnit bli rätt mycket vid det laget tog vi oss, efter ett snabbt stopp vid hostelet, ganska omgående till en restaurang där vi sedan blev kvar tills vi var så trötta att vi knappt orkade hålla ögonen öppna, men det blir ju lätt så när både maten och sällskapet är så himla bra.
On the road again...
Passagen genom Anderna består av ungefär en miljon kurvor.
Här har vi nummer nio i ordningen.
Framme på hostelet!
Våra härliga pojkar Christian, Romain och Josh gav oss ett och annat gott skratt under kvällen, framförallt tack vare Romains fantastiskt läskiga min på den här bilden.
Trots att jag inte är någon större köttfantast så måste jag ändå hålla med alla som säger att köttet i Argentina är bland det bästa i sitt slag.
Helgutflykt till grannlandet
Tidigt imorgonbitti är vi ett gäng vänner som sätter oss på bussen till Argentina, till staden Mendoza närmare bestämt. Jag vet egentligen inte så mycket om staden, mer än att den ligger ungefär sju timmar härifrån med buss, att den är känd för sitt läder, sina många vingårdar och sin glass samt att resan som går via Anderna ska vara helt fantastiskt vacker.
Det ska bli spännande att besöka ännu ett land i Sydamerika, och jag känner på mig att helgen kommer att bli alldeles galet bra.
Ta hand om er därhemma, så hörs vi nästa vecka!
Det ska bli spännande att besöka ännu ett land i Sydamerika, och jag känner på mig att helgen kommer att bli alldeles galet bra.
Ta hand om er därhemma, så hörs vi nästa vecka!
Vårkänslor mitt i vintern
Trots att vi numera är inne i juni och därmed gått över från höst till vinter, har jag faktiskt lite vårkänslor. Häromdagen kom jag på mig själv med att, trots kyla och ogenomtränglig dimma, längta efter en sådan där fantastiskt god hemgjord glass från Bosses i Linköping (som ju faktiskt måste vara den bästa glassen på hela jorden) och kom då att tänka på denna mysiga eftermiddag med bästa syskonen för ganska precis ett år sedan.
Let's start today tomorrow
Den 1:a juni 2011.
För det första: vad i hela friden hände med maj?
Slutligen: är det okej om vi stannar tiden en stund?
För det första: vad i hela friden hände med maj?
För det andra: har jag redan varit här i tre månader, jag kom ju nyss hit?
För det tredje: har jag verkligen bara en och en halv månad kvar på mitt utlandsår?
Slutligen: är det okej om vi stannar tiden en stund?
