Tiden har verkligen gått overkligt fort och det känns både skönt och konstigt att terminen nu är över. Jag och Petra har haft en galet rolig höst här i Salamanca, och här nedan följer en kort (nåväl) sammanfattning av vårt äventyr som Erasmus-studenter.

Den 1:a september möttes vi, omänskligt tidigt, upp på Arlandas flygplats för att sätta oss på planet mot Salamanca. Lite ledsna efter att ha sagt hejdå till våra nära och kära, men framförallt spända och lite nervösa.

Terminen började inte förrän den 20:e september, och dagarna fram till dess spenderades antingen vid poolen, framför datorerna utanför McDonalds (det var på den tiden innan vi fick internet hemma) eller med promenader genom staden.

I början av september fick vi även uppleva Salamancas stadsfest - fyrverkerier, ett gediget utbud av tapasstånd på gatorna och musik och människor överallt. Det var faktiskt redan i september som vi upptäckte det som senare skulle bli vår favorittapas - moruno.

Det var även i september som vi, bokstavligt talat, snubblade över vårt fantastiska gym Sport Well. Vi hade nämligen blivit tipsade om gymmet på bilden nedan, men när vi sedan upptäckte att detta endast bestod av hantlar och testosterondrypande muskelnuttar beslöt vi oss för att spana in gymmet bredvid istället - något som senare skulle visa sig vara ett av våra bästa beslut under hela hösten.

Vi firade min födelsedag med spa-dag på gymmet, middag och bio...

...och hann även med en resa till San Sebastián - en underbar stad uppe i norra Spanien som vi båda blev blixtförälskade i.

Väl tillbaka i Salamanca var det dock dags för skola och verkligheten. Vi spenderade en hel del tid svärandes över allt pappersarbete, velande när det gällde kursval och att försöka förstå det spanska poängsystemet. Vi var nervösa som små skolflickor och det var med spända steg som vi gick till campus vår första skoldag. Denna visade sig dock bli något av ett antiklimax, eftersom den bara bestod av ett infomöte på knappt en timme.

Första lektionen vi gick på var, inte helt taktiskt nog, en lektion i ekonometri. Vi satt mest som frågetecken hela lektionen och försökte så gott det gick ignorera det faktum att våra mattekunskaper inte var i närheten av tillräckliga och bestämde oss för att ge kursen en till chans. Dagen därpå eskalerade dock det hela och vi dog lite inombords när läraren gick igenom "baskunskaperna", det som hon med andra ord antog att vi redan kunde. Vi blev tvungna att se oss besegrade och beslöt därför att spara ekonometrin till våren istället, med inställningen - den dagen, den sorgen.

I slutet av september lyckades Petra, som hittills hade bott hos min familj, hitta eget boende. Istället för en inflyttningsblomma fick hon en godiskaktus i inflyttningspresent - en så kallad "Kaktus Mumsus" närmare bestämt.

Oktober invigdes med en läskande glass på väg hem från skolan. Vädret var fortfarande varmt och jag spenderade en hel del i parken där jag, med ett inte alltför gott resultat ska medges, försökte kombinera solande och pluggande.

För att fira Kanelbullens dag den 5:e oktober ställde vi till med bullbak hemma hos Petra. Trots avsaknad av både diverse ingredienser och redskap, blev ändå slutresultatet riktigt lyckat.

I oktober blev det inte mindre än tre svängar till Madrid för min del. En gång för att träffa våra två kompisar från Linköping, Tanja och Bella...

...en gång för att spendera en dag tillsammans med kusin Erik som var där på semester...

...och en gång med David, som åkte hit i slutet på oktober för att hälsa på. Trots att vädret inte var på topp fick vi ändå några väldigt mysiga dagar här i Salamanca, som sedan alltså avslutades med en sväng till Madrid.

November bestod mest av förkylningar, lektioner och uppsatsskrivande.

Förutom detta anordnades det en riktigt trevlig internationell middag hemma hos Petra med efterföljande utgång och en, inte fullt lika trevlig, resa till Valladolid.

En av de roligaste händelserna under hela november var dock förmodligen den där lördagen i slutet av månaden när vi gick ut och dansade med våra instruktörer på gymmet. Galet rolig kväll, och ett gym med bättre personal, atmosfär och familjekänsla får man leta efter.

I början på december spenderade vi en långhelg nere i Valencia hos våra kompisar från Linköping. Trots ett par hinder på vägen (till exempel det faktum att hela spanska luftrummet stängdes precis när vi kommit till flygplatsen i Madrid) fick vi ändå spendera några riktigt härliga dagar med värme (nåväl, mer än i Salamanca i alla fall), sol och trevligt sällskap.

I december trappades pluggandet upp ytterligare ett snäpp. Förutom prácticas och uppsatsinlämningar hade vi nu även två tentor att plugga till. Eftersom vi vid det här laget hade blivit i princip immuna mot kaffets uppiggande effekt, var det nu dags att ta till tyngre saker.

Det blev även obligatoriskt adventsfika...

... firande av det nya året på universitetsstudenternas vis...

...och promenader i ett julfint Salamanca innan det välbehövliga jullovet hemma i Sverige.

Januari kan närmast beskrivas som plugg, träning, plugg och lite mer plugg, detta till följd av fem tentor på två veckor. Vi klarade oss dock igenom dessa med livhanken i behåll, och terminen avslutades genom att passa på att umgås med en massa fina människor innan det var dags att åka hem.

Det här är ju, som bekant, inte min första gång här i Salamanca, och liksom de tidigare gångerna har jag haft några helt fantastiska månader här. Det har varit stor skillnad att läsa på universitetet jämfört med på en språkskola och visst har det varit riktigt tungt emellanåt, men samtidigt har det också känts lite mer "på riktigt", på ett bra sätt. Jag har haft privilegiet att ännu en gång få bo i en av mina absoluta favoritstäder, jag har lärt känna helt underbara människor och fått nya minnen för livet.

Slutligen så är jag också så glad att jag har fått upplevt allt detta tillsammans med min fina Petra - tack för en helt grym höst, wapa! ♥

Petras flatmates hade lagat mat; Vincenzo hade fixat äkta, italiensk lasagne och Roberto hade slängt ihop mexikanska, vegetariska enchiladas. Pojkarna kan verkligen det där med att laga mat - hjälp vad gott det var! Resten av kvällen - eller ja, snarare natten och delar av morgonen, spenderades sedan på diverse barer och diskotek. Vi hade det riktigt kul, även om en uppfräschning av mina, numera i princip obefintliga, franskakunskaper hade varit önskvärt. Vi gick nämligen ut med en sisådär 10 fransmän (Petras flatmate Bennoits vänner som var på besök) och det är ju inte utan att man skäms litegrann när man knappt kan säga varifrån man kommer efter att ha tragglat franskaglosor och grammatik i 7 år... Till vår stora lättnad (och förvåning) kunde dock killarna både engelska och spanska, så skammen blev som tur var kortvarig. En annan trevlig överraskning var att man denna gång slapp rinnande ögon, astmahosta och röklukt i både hår och kläder  - i början på året blev det nämligen förbjudet att röka på allmänna platser (vilket ju faktiskt var på tiden). Införandet av lagen ifråga var vi visserligen medvetna om, så överraskningen låg snarare i det faktum att alla faktiskt följde den.

Vi med Vincenzo och Roberto på väg för att möta upp fransoserna!

Igår blev det även en sväng till gymmet för ett näst sista gympass, och för att säga hejdå till vår favoriter Iban och Fernando. Fernando var så ledsen över att vi skulle åka, och för att vi inte skulle glömma honom fick vi välja varsitt foto ur hans album från hans glansdagar som professionell bodybuilder. Vi kände inte igenom honom på bilderna och trodde först att han drev med oss, men visst är det han - helt fantastiskt roligt.

Fernando i egen hög person, dock i en någon yngre (och tightare) version. Vårt smeknamn "Köttbullen" känns med ens inte riktigt lika självklart.

Ända sedan jag och Petra bakade bullar i början på oktober och jag tog hem några till familjen, har Maria José gång på gång påminnt mig om att jag måste visa henne hur man gör dem innan jag åker. Eftersom idag är den första dagen som jag varken har uppsatser, inlämningsuppgifter eller tentor som tar upp all min icke-existerande fritid, var det här med andra ord en perfekt dag för kanelbullebak.

Resultatet blev lyckat, även om det fanns små avvikelser under bakets gång. Det faktum att degen nästan exploderade när vi hällde i pulverjästen, för att sedan inte jäsa alls är ett exempel på detta. Denna gång hade vi dock tillgång till riktigt pärlsocker (tack mormor!) och slapp därför använda rosa hjärtströssel. Maria José undrade däremot om man inte även kunde använda chokladströssel, något som jag, svensk som jag är, ställde mig något tveksam till (det är ju ungefär som att äta köttbullar med hallonsylt). Men eftersom det trots allt är Spanien vi befinner oss i, beslöt jag mig för att rucka lite på mina principer och lät henne strö chokladströssel på några av bullarna - men bara på några stycken.

Så stod det på Ibans t-shirt ikväll, och just ikväll är jag beredd att hålla med. Efter att idag ha skrivit den sista av sju tentor känns livet onekligen lite lättare. Vi överlevde de här två veckorna, och det med godkända resultat - mycket väl godkända i fler än ett fall dessutom (hur vi lyckades få sobresaliente på dagens tenta i "Arbetsmarknadens ekonomi" förblir dock ett mysterium).

Eftermiddagen spenderades med vår käre, otroligt fine vän Samuel. Vi drack kaffe och pratade om allt mellan himmel och jord, för att sedan ta en promenad genom staden. Han är nog en av de finaste människor vi någonsin har träffat, och det kändes tråkigt att behöva säga hej då.

Vi med bästa Smulan!

Ikväll har vi hängt med Fernando på gymmet, och gått på vårt allra sista spinningpass med Iban. Hur vi ska klara oss utan hans "Saaaaal!" och "Eeeso es!" i framtiden är högst oklart.

Det har med andra ord varit en riktigt bra dag, något som vi ju faktiskt var värda efter två veckor av tentaplugg, sömnlösa nätter och intag av alltför stora mängder koffein. Nu återstår det inte många dagar här i Salamanca, vilket känns både känns skönt och tråkigt, men framförallt konstigt - det här har ju trots allt varit vårt hem och vår vardag de senaste fem månaderna.

En bild säger mer än 1000 ord - varsågoda, här har ni den.

Nåväl, det gör mig faktiskt inte så mycket. Dels för att jag ju åker hem om en vecka, men framförallt tack vare den grymma (och galet välbehövliga) motivationsinjektionen jag fick igår kväll.

Efter att ha suttit och pluggat sedan niotiden på morgonen slog jag tio timmar senare ihop böckerna och begav mig mot Plaza Mayor för att möta upp med min vän David för en fika. Vi drack té, delade på en av, enligt honom, Salamancas bästa milkshakes (jag är benägen att hålla med) och pratade i flera timmar. Trots att jag har bott här i nästan fem månader nu så har vi bara hunnit träffas två gånger, men det blir väl lätt så, tyvärr. Det var tråkigt att säga hej då, men det dröjer säkert inte alltför länge innan vi ses igen - jag har ju en tendens att komma tillbaka hit.

Resten av kvällen spenderades hos Petra. Vi åt middag, lekte lite med Robertos iPad och, håll i er nu, tog äntligen oss själva i kragen och bokade flyg både till Rio de Janeiro och tur och retur till Chile respektive Peru. Den 17:e februari bär det alltså av mot Rio och därmed betydligt varmare breddgrader. Vår instruktör i body combat, Mariana, är från Brasilien och har släktingar i Rio de Janerio. Hon sa att hon skulle prata med dem och att vi säkert kunde få bo hos dem om vi ville. Det vet vi dock inte riktigt om vi vågar, men det var ju himla gulligt av henne i alla fall. Om inte annat så kanske vi kan få en privat guidad tur av någon av hennes släktingar, vilket ju inte vore helt fel.

Och just ja. Igårkväll fick jag även veta att jag, utöver tentan i italienska, även har klarat tentan i avancerad makroekonomi.

Det var, med andra ord, en riktigt fin kväll igår.

Kalla mig konstig, men gymmet tycker jag ändå är den plats om någon som borde få vara en frizon och en tillflyktsort från allt som har med stress, krav och tentaångest att göra, men så är det tydligen inte i det här landet. Nej, tacka vet jag kyliga svenskar som tittar åt ett annat håll när man möts i dörren till omklädningsrummet fast man har gått på samma pass de senaste tre åren. Har de senaste dagarna pratat med personer som vi knappt har hejat på tidigare, och vid samtliga tillfällen har det inte dröjt länge innan den obligatoriska frågan om hur det går med tentaplugget kommer. Sannolikheten att samtalet snart leds in på studier och tentor är ungefär lika stor som att spanjackerna har ett namn som börjar på "J" och har fula skor (hyfsat stor med andra ord). Nog för att jag är en aning stressad och lite småtrött sådär, men jag trodde ändå inte att det var så tydligt. Det var i och för sig en stund sedan jag tittade mig i spegeln men jag kan inte minnas att det stod tentaångest stämplat i pannan på mig. Hädanefter ska jag nog byta ut den sedvanliga hälsningsfrasen mot "Jo tack, jag registrerade mig precis hos arbetsförmedlingen" alternativt ge dem min no-me-jodas-blick så att de inte ens vågar tänka tanken på att ställa en så dum fråga.

Det finns emellertid, som alltid, undantag. Fernando gav oss till exempel tips på hur man går ut och dansar och pluggar samtidigt, och så erbjöd sig han och Iban att skriva våra tentor åt oss om vi ville; Fernando makron och Iban mikron. Ja tack, det vore fint.

Hela hösten har vi förundrats över hans intensiva blick, som han riktar mot såväl tjejer och killar på gymmet. Ja, mot tv:n, hantlarna och kaffemaskinen också för den delen. Det är ett mysterium hur han lyckas få till den, för ingen vanlig dödlig kan väl omöjligt orka frammana en sådan intensitet i blicken hela tiden, som att man verkligen njuter. Tänk er Petras blick här nedan, fast tusen gånger värre. Och då har ändå Petra lyckats få till en sängkammarblick som heter duga.

Vi har funderat på om vi inte borde börja heja på honom (vi har ju ändå spenderat ett antal kvällar på gymmet tillsammans vid det här laget, om än indirekt), men inte riktigt vågat. Ikväll var emellertid kvällen med stort K. Jag kände att nu får det vara slut på det här fåniga, svenska beteendet och att det var ikväll, om någonsin, som det skulle ske.

Jag peppar mig själv med Daniel Adams-Ray i hörlurarna, går fram till vattenmaskinen för att fylla på vattenflaskan och medan han vänder sig om riktas all min koncentration på att försöka heja så naturligt som möjligt.

Det går väl sådär. Innan jag ens hinner öppna munnen, blinkar Han med blicken åt mig med ena ögat och ler sådär mystiskt och njutningsfullt som bara han kan, varpå han ger mig en blick så intensiv att jag känner hur svettpärlor börjar tränga fram i pannan. Jag dör lite där och då. Jag lyckas med nöd och näppe pressa fram ett krystat "Hola" innan jag tar min tillflykt till omklädningsrummet och bryter ihop i ett skrattanfall så våldsamt att jag får kramp i magen och min mascara börjar rinna.

Jag kanske borde hålla mig till den svenska torrheten och stelheten i fortsättningen.

Peppande människor som Fernando till exempel. Han tror på oss. Vad skulle vi göra utan hans peptalk varje kväll?

Musik är ett annat exempel. Jag är nog lite kär i den här låten. Precis vad jag behöver just nu.

Kaffe - Guds gåva till, well, mig.

Och slutligen, utelunch efter avklarad tenta - på riktigt den här gången.

Den första menu del día vi har ätit i Spanien som faktiskt har varit både god och fräsch - förmodligen för att det inte var typisk spansk mat. Det faktum att man fick en chokladbit tillsammans med växeln var ytterligare ett stort plus.

Härligt. Bara fyra kvar då.

För maximal tidsoptimering hade vi tagit med varsin sallad till biblioteket till lunch, så att vi skulle slippa förlora värdefull pluggtid på att gå hem och äta. Vi var väl medvetna om att det är i princip dödsstraff på att äta inne i biblioteket, men eftersom vi satt i delen utanför själva biblioteket så tänkte vi, lite naivt kan erkännas, att det kanske var lugnt trots allt.

Låt oss bara säga såhär: att äta lunch ute fick idag en helt ny innebörd.

Vi gör inte så mycket annat än pluggar och tränar nu för tiden. Idag har jag till exempel pluggat från 07:30 till 23:00, med undantag för en kort session på löpbandet, och en paus för lunch och middag.

Vi är dock inte ensamma om att spendera dagarna hängandes över böcker och anteckningar med rygg- och nackvärk som följd. Igår tog vi nämligen en sväng till biblioteket på campus. Biblioteken har utökat sina öppettider nu under tenta-p, vissa har till och med öppet dygnet runt. Och öppettider 24/7, det är tydligen inte helt utan anledning. Av en sisådär 600 platser fanns det nämligen inte en enda ledig.

Imorgon ska vi göra ett nytt försök, och gå dit lite tidigare på morgonen den här gången. Måste dock erkänna att bibliotek aldrig riktigt har varit min grej. Jag blir nervös och får tvångstankar när så många människor sitter alldeles knäpptysta. Tänk om jag skulle råka andas eller, gud förbjude, vara tvungen att vända sida i anteckningsblocket?

Roligare än såhär har vi inte om dagarna...

... men igårkväll belönade vi faktiskt oss själva med en spa-kväll på gymmet efter en hel dags pluggande. Ansiktsmask gjord av choklad is the shit!

Allt förändrades dock så snart jag klev ut genom ytterdörren på eftermiddagen. Beredd på sibirisk kyla á Salamanca i december, med halsduk och vantar i högsta hugg, möttes jag istället av något helt annat. Det tog någon sekund innan jag förstod vad det var som kändes så konstigt, så annorlunda, så... underbart. Värme. Solsken. Klarblå himmel. Uteserveringar. Kypare i kortärmat. Solande människor på Plaza Mayor. Lukten av vår. Inga minusgrader, inget mörker, ingen snö så långt ögat kunde nå. Snacka om total kontrast.

Jag gick som i ett lyckorus hela vägen till gymmet, där vi möttes av glada utrop och en massa kindpussar. Vi fixade ett nytt träningskort och fick några dagar gratis träning av Fernando - det lönar sig med andra ord att gå ut och dansa med gymvärden på lördagskvällarna. Alla stammisar från hösten var där; Fernando, Iban, Lökarna, Han med blicken, Fotbollskillen och Tanten som verkar fastnat i 80-talet, och det kändes nästan som att vi aldrig hade varit borta.

Dagen avslutades med andra ord betydligt bättre än vad den påbörjades, även om jag fortfarande är lite bitter över det faktum att jag lämnade kvar mina älskade solglasögon i ett av världens för tillfället mörkaste länder.

Känslorna inför återvändandet till Salamanca var blandade. Jag älskar ju verkligen den här staden och har ju som bekant varit här ett antal gånger vid det här laget, och visst skulle det bli roligt att träffa alla igen. Men samtidigt kändes det lite, nej snarare ganska mycket, konstigt att åka hit igen. Det här var faktiskt den första gången som jag inte såg fram emot att åka tillbaka. Det kändes liksom som att vi fick ett ganska bra avslut innan julledigheten; inga fler lektioner, två tentor avklarade, avsked till höger och vänster, ett avslutat medlemsskap på gymmet och en tom kyl. Och nu är det bara att börja om på något sätt, fast lite på låtsas. Vi ska ju bara vara här i knappt tre veckor.

Det kändes med andra ord lite märkligt och ensamt på bussen på väg hit igårkväll, men den konstiga känslan försvann ganska snart. Jag hann inte mer än kliva ur taxin förrän jag mötte vaktmästaren Javier ute på gatan som hälsade glatt och frågade hur jag har haft det på lovet, och väl hemma i lägenheten väntade en middag tillsammans med Jeremy och Juan. Ett missat samtal på mitt spanska nummer från en gammal vän och en rad mail från vänner som återigen befann sig i Salamanca gjorde också att allt kändes lite bättre.

I eftermiddag väntar tentaplugg tillsammans med Petra, och så ska vi ta en sväng till gymmet och förnya vårt medlemsskap så att vi har något roligt att göra på kvällarna som kompensation till alla dagar fyllda av tråkigt pluggande.

Det här blir nog bra ändå.

Efter ett besök på Chiles respektive Perus ambassad i Stockholm i måndags belönade vi oss själva med en mysig fika på fina kafé Vetekatten (som till Petras förtjusning hade puddingar av diverse slag på menyn).

Vid det här laget har vi blivit ena riktiga hejare på att underhålla oss själva när vi måste slå ihjäl lite tid på flygplatsen. Igår spenderades till exempel en bra stund med att rensa plånböckerna på kvitton. Jag antar att det inte finns någon större tveksamhet när det gäller vilken hög som tillhör mig och vilken som är Petras?