Vi ses en dag igen, Colombia
De här sista veckorna har flugit förbi i en rasande fart. Och vilka intensiva veckor, sedan! Utöver att ha fått uppleva nationell strejk, blivit rånad, tårgasad och halvt döv pga bomber på gatan, är detta ungefär vad jag har haft för mig de sista två veckorna här i Colombia.
Jag har haft finbesök av den här! Bästa Maria som jag bodde tillsammans med i Salamanca vt -08 och som jag sedan dess försöker träffa på hyfsat regelbunden basis, om det så är i Spanien, USA, Chile eller Colombia.
Vi pratade oavbrutet i cirka 11 timmar. Och åt glass, som sig bör.
Jag har gett mig ut på tidiga lördagsmorgon-hikes med mina kollegz...
...i skogar där vi hittade smultron och där det kändes nästan som hemma.
Ja, om det inte vore för poliserna som stod utplacerade med några hundra meters mellanrum längs med hela stigen...
...eller avbilderna av den Heliga Maria lite här och var, det vill säga.
På jobbet har allt flutit på som vanligt; protesterande folkmassor och avstängda gator utanför ambassaden (obs ej pga ambassaden)...
...fredagsfika...
...kontorsmys...
...och en och annan avtackning.
Jag har även spelat tennis med Marco och Carlos.
Passat på att njuta en sista gång av mina kulinariska favoriter, som den här arepan med ost bland annat...
...men också testat en helt gäng nya colombianska specialiteter.
Jag har gått ut och dansat samt haft efterrättsprovsmakning med Daniel...
...hejat fram landslaget till vinst i fredagens VM-kvalmatch...
...och såklart sagt hejdå till en massa massa fina människor, som Amparo till exempel.
Avslutningsvis har jag också fått njuta av Bogotás högst omväxlande väder, som dess sedvanliga eftermiddagsskyfall (som rutinerat väntas ut med matchande regnskydd och tilltugg)...
...med påföljande strålande sol och värmebölja.
Och det här är min sista soluppgång i Bogotá och jag åker mot flygplatsen och Sverige med åtta månaders erfarenheter, lärdomar, minnen, jobbiga avsked men framförallt nya vänskaper för livet, i bagaget.
Tack för allt, vi ses snart igen.
Flyga drake
Jag och Alexandra hade pratat om att göra en utflykt till tivolit i flera veckor, och en ledig måndag för ett par veckor sedan var det så dags!
Vi inledde det hela med sockervadd. För det är ju faktiskt obligatoriskt när man är på tivoli.
Jag var ganska så megaförkyld men pepp ändå, högst uppe i Pariserhjulet.
För därifrån kunde man ju se både hela tivoliområdet...
...och Bogotás största park Simon Bolívar. Om man tittade noga kunde man också de hundratals drakar som flög ovanför trädtopparna - ja, pappersdrakar alltså. Augusti är nämligen stora drakflygarmånaden eftersom det bara är då som det finns tillräckligt med vind. (Inte riktigt som i Linköping, med andra ord)
Efter att ha gått igenom en del av de åkattraktioner som parken hade att erbjuda (och konstaterat att colombianerna har en del att lära i ämnet), gick vi tvärs över gatan mot parken. Förbi drakar...
...och matförsäljare.
Vi mötte upp Alexandras moster för en snabb hamburgerlunch.
Och sedan var det dags att utforska parken!
Detta görs med fördel till damms.
Vi promenerade även en hel del och passerade både Simon Bolívar himself och en himla massa drakflygare.
Alex bror hade varit i parken och väntat på den perfekta vinden sedan tidig morgon, så vi letade upp honom och sa hej och passade också på att testa våra skills i den ädla konsten, som faktiskt är svårare än det ser ut (något jag måste ha förträngt från barndomens drakflygande på lägdan i stugan med morfar).
Efter en stund hittade dock Alex rätta knycken!
Någon timme senare, lagom tills eftermiddagssolen tittade fram och började leta sig igenom trädgrenarna, tackade vi för oss och promenerade tillbaka genom parken igen för att ta bussen hem.
