Misty mountains
En onsdag för ett par veckor sedan var det lokal helgdag här i Colombia = ett utmärkt tillfälle att bestiga Bogotás högsta berg till fots, tänkte vi!
Hit upp skulle vi, till kyrkan på toppen av Monserrate.
Medan vi väntade på resten av sällskapet strosade vi runt bland frukststånd och kakförsäljare.
Och laddade med energi i form av grillad majs, en utsökt delikatess om du frågar mig.
Så var hela gänget samlat! Vi var ganska så pepp.
Vi började klättra. Sträckan är egentligen inte så himla lång, men desto brantare och med en stigning på nästan 1000 meter.
Vi stannade med jämna mellanrum för att hämta andan, för att sedan tappa den igen pga vidunderlig utsikt.
Här är vi kanske halvvägs. Jag försökte uppehålla ett hyfsat hurtigt (nåväl) yttre...
...men kände i hemlighet mest för att joina de här två.
Stumma vader, syrebrist och ett svettande á Karibiska kusten senare nådde vi så vårt mål!
Och en bedrift som denna måste ju dokumenteras.
Efter att ha återhämtat oss promenerade vi en stund på marknaden.
Utbudet bestod dock mest av korsfästa Jesus-stayter, så vi gick vidare.
Tillbaka till kyrkan.
För att titta ett slag på de dimhöljda bergen.
Och för att, för femtioelftehundradegången sedan januari, mumla ett "det här är ju inte klokt" innan vi sedan tog linbanan ner till de tvåtusensjuhundrametrarna över havet igen.
Blå blå himlar och (pool)vatten i Villeta
För några veckor sedan bestämde jag och mina kollegor Sara och Linda oss för att ta en tjejhelg på lite varmare breddgrader. Sagt och gjort, tidigt på lördagsmorgonen satte vi oss i bilen och körde de drygt två timmarna till byn Villeta.
På vägen gjorde vi ett frukoststopp.
Och sämre frukost-utsikt har man ju haft.
Så var vi framme vid hotellet!
Resten av helgen spenderades sedan mest såhär.
Med sol och blå himmel.
Och nyttjande av våra (almost) all inclusive-armband.
På vägen hem till Bogotá på söndagkvällen stannade vi till hos den här hängmatte-tillverkaren. Linda och Sara botaniserade bland hängmattor i olika färger och material, men själv kunde jag inte riktigt slita blicken ifrån den fina regnbågen.
För att inte tala om det vidunderliga landskapet och solnedgången.
Ett par rusktigt fina dagar och precis en sådan helg som jag behövde för att värma upp både kropp och själ.
Pansarvagnar, fredssvalor och väntan på ett regn
Tiden går fort här på andra sidan jordklotet och mitt liv består mest av jobb och jobbsökande för tillfället. Jag har dock hunnit med både ett par utflykter och mysiga filmkvällar med kollegor, ett antal biobesök, långa söndagseftermiddagar på gymmet och en matförgiftning sedan jag kom tillbaka till Bogotá. Och så det här, bland annat.
Det har blivit en hel del promenader, med min nya gata i stan som utgångspunkt.
Förbi viktiga meddelanden på väggar...
...frukt-och grönsaksstånd...
...och militärer med AK47:or i ungefär varje gathörn.
Under en av mina promenader stannade jag till i ett av de cirka femtioelva köpcentrum som finns i den här stan för att titta på den nya, fina dekorationen i form av fredssvalor som jag hört talas om, för att sedan snabbt smita ut på de söndagstomma gatorna igen. Blir så fasligt trött i själen av köpcentrum har jag upptäckt.
Jag har väntat på ett regn...
...och väntat lite mer i den, som alltid vid regn, ganska så stillastående trafiken.
Efter regn kommer solsken och det måste ju firas. Med glass förslagsvis.
Fruktsallad för under tian hos gatuförsäljaren i parken är även det ett utmärkt alternativ.
Den 20:e juli firades Colombias nationaldag med en tv-sänd tre timmar lång militärparad genom hela stan.
Jag var där för att ta del av stämningen på plats. Nu är kanske inte pansarvagnar, stridsflygplan och kulsprutor det som jag förknippar med nationaldagsfirande i vanliga fall, men when in Rome liksom.
Min kollega tillika vän Alexandra och hennes moster var peppade iallafall, liksom resten av de tusentals personer som hade samlats ute på gatorna dagen till ära.
Det har även blivit ett par afterworks...
...och en och annan kvällsfika på nya favoritkaféet.
Apropå jobb så har jag skaffat mig en ny vana - att köpa med mig en nypressad 4-kronors apelsinjuice på väg till ambassaden på fredagarna. En lagomt dyr fredagslyx, sådär.
Sist men inte minst har jag också äntligen fått återse mina fina vänner som jag pga olika anledningar inte har sett sedan i mars, vilket är helt galet ju. Som jag har saknat dem, alltså.
