Efter en veckas bröd- och banandiet fick vi häromdagen nog. Vi bestämde oss för att trotsa risken för ännu några dagars close encounter med toaletten, och gick och köpte oss varsin frozen yogurt som vi sedan avnjöt i den eftermiddagsljumma parken. Våghalsigt, rebelliskt och nåt så jävulusiskt gott.




*LiViNg On ThE eDge*

I lördags åkte vi till stranden. Jonathan tyckte att vi borde stiga upp redan vid halv åtta på morgonen, vilket visade sig vara ett ganska smart drag. Även som själva transportsträckorna inte alltid är så långa, är transporttiden här i Lima desto längre. Fyrtio minuter på en buss, en kort taxiresa plus en lång (också den fyrtio minuter) taxiresa senare var vi äntligen framme i Mancon i norra delen av huvudstaden. Det var underbart att få se havet och att få andas frisk(are) luft för ett slag, och dagen på stranden var lätt värd alla svettiga minuter på bussen och de om möjligt ännu svettigare minuterna i taxin till följd av konstanta döden-upplevelser i ett åkdon som i princip bara bestod av en stomme och ett plåtskal och som hemma i Sverige knappast skulle kunna klassas som ett fordon överhuvudtaget, än mindre ett körbart sådant.


På vägen till stranden stannade vi till i Los Olivos, där Jonathan bor. Här är hans hus.


De håller på att riva och bygga om hela byggnaden, och precis som när det gäller de allmänna transportmedlen så är även här säkerhetsåtgärderna något oklara. 


Los Olivos.


Hemma hos Jonathan fanns en hel del djur. En Sverige-älg, till exempel.  


Och en hund med mitella och rosa nagellack.








Så var vi framme!




Det var ganska mycket folk på den närmsta delen stranden, så vi promenerade vidare och gick till Jonathans och hans vänners favoritdel som låg lite mer avskilt.


Sådärja. Mycket bättre.


Det kom förbi ett gäng aktivister som ville varna för solens starka strålar och som delade ut gratis solskydd. De tyckte att vår solskyddsfaktor 30 var alldeles förfärligt lågt, och att vi borde ha betydligt starkare grejer. SPF 100, närmare bestämt.


Man fick bada mest hela tiden för att inte smälta bort.


Vattnet var fullt av gröna alger. Lite läskigt, tyckte Petra.










Vi och grabbarna. Joråsatt.

I torsdags hade vi vårt första möte med Un Techo Para Mi País. Vi hade fortfarande inte återhämtat oss helt och hållet från matförgiftningen, men som de duktiga studenter som vi är pallrade vi oss ändå iväg. Denna ansträngning (som sedan resulterade i ett steg bakåt i återhämtningsprocessen och sängliggande resten av dagen) visade sig, skönt nog, vara väl värd mödan. Vår kontaktperson var precis lika trevlig och hjälpsam som vi hade fått intryck av under höstens intensiva mailkontakt, och vi passade på att skriva upp oss på en hel del aktiviteter som organisationen kommer anordna nu framöver. 

Just det här med att arbeta tillsammans med en organisation och ha en kontaktperson att kunna luta sig mot verkar vara det som kan vara lite ovisst och krångligt när det gäller fältstudier. Vi har hört berättelser om kontaktpersoner som knappt har haft tid att ses, organisationer som inte har förstått vad man önskar få fram med undersökningen och därmed inte varit förmögna eller villiga att hjälpa till, samt svårigheter att hitta intervjuobjekt. Vi var därför lite nervösa inför vårt första möte, men allt gick ju som sagt bra. Så himla skönt. 


Vår personliga vägpolis och livvakt, som sa när vi kunde korsa vägen och när vi gjorde bättre i att avvakta. Det tackar vi för.






Organisationens kontor, som i själva verket visade sig vara ett helt vanligt familjehus (eller spökhus enligt Petra), snarare än en stor och modern kontorsbyggnad. Men sen är det ju faktiskt en ideell organisation det handlar om, så något annat vore ju egentligen bara konstigt. 


En liten pudding.


Och en duktig Linköpings-student.

När det var dags att välja i vilket land vi ville göra våra fältstudier stod valet mellan höjdsjuka i Bolivia och magsjuka i Peru. Efter att noggrannt ha vägt för- och nackdelar med dessa två joyrides, föll valet alltså på magsjuka i Peru med motiveringen "hellre magsjuk vid x antal tillfällen än konstant höjdsjuka".

Well, nu såhär med facit i hand kan vi båda konstatera att det förra alternativet, höjdsjuka i Bolivia, hade varit att föredra. Det krävdes inte mer än ett och ett halvt dygn på peruansk mark innan vi båda låg däckade i en matförgiftning from hell. Illamående, magkramper, feber, yrsel, muskelvärk, frossa - jag menar, varför nöja sig med något lite halvdant när man kan gå all in?

Sådär, då var vi på plats, tillbaka i Sydamerika! Resan hit gick fint. Lite mindre fint att tv-skärmarna inte fungerade på långflyget från Amsterdam, men utöver detta gick allt bra. Ovanligt smärtfritt för att vara oss faktiskt, men någon gång ska ju vara den första. Väl på flygplatsen i Lima blev vi upphämtade av Petras pojkvän Jonathan och hans kompis Edward. Det var nog egentligen först när vi satt i taxin på väg hem från flygplatsen som jag insåg att vi faktiskt var här, på riktigt. Så overkligt, surrealistiskt, absurt och galet, men också så himla naturligt. Ironiskt nog var det just det, det faktum att det kändes så naturligt, som gjorde det hela ännu konstigare. Hur snabbt man anpassar sig och vänjer sig, som om man aldrig hade åkt härifrån (peruanernas definition av "so beautiful" kommer dock alltid förbli ett mysterium - alla de busvisslingar, allt tutande och alla kommentarer trots gårdagkvällens grad av extrem skabbighet kan ju knappast ha varit ett befogat gensvar på vår fagra uppebarlese, utan snarare ett tecken på deras skeva verklighetsuppfattning.)

För ganska precis ett år sedan satt jag uppkrupen i soffan i vardagsrummet hemma i Härnösand, med resväskan fylld till bredden av allt ifrån solskyddsmedel i alla dess styrkor, flipflops och bikinis, till raggsockar, jackor och tumvantar, vansinnigt peppad på en termin i Chile och innan det en veckas semester i Brasilien tillsammans med min fina comrade-in-arms Petra.

Nu, ett år och en dag på pricken senare, sitter jag återigen här i soffan (läs irrar runt, stressad och svärandes över hur det egentligen är möjligt att totalt förlägga ett par solglasögon på en yta av knappt 30 kvadratmeter), dock i min charmiga lilla studentlägenhet nere i Linköping denna gång. Resväskan är packad (i teorin), och imorgonbitti bär det återigen av till Sydamerika.

Jag och Petra har fått ett stipendium av SIDA, ett så kallat MFS-stipendium, och ska nu tillbringa drygt två månader i Lima där vi ska bedriva fältstudier och skriva vårt examensarbete. Syftet med arbetet är att undersöka om en ökad tillgång till bostäder skulle kunna vara ett sätt att minska den utbredda fattigdomen som råder i landet. Det finns en sydamerikansk organisation som heter Un Techo Para Mi País, vars verksamhet består av att konstruera nödbostäder till familjer som av olika anledningar inte har tillgång till ett eget hem, och vi ska utvärdera organisationens verksamhet och förhoppningsvis även få delta i själva bostadskonstruktionen.