Ett sista farväl
Näst sista dagen i Lima
Igår gick jag och José, min nyfunna fina vän sedan kvällen innan, till parken för att flyga skärmflygning. Dagen var fantastiskt fin med klarblå himmel, strålande sol och, dessvärre, ganska så vindstilla. Det blev ingen skärmflygning med andra ord, men det gjorde inte så mycket. Vi lade oss under ett träd och pratade om allt mellan himmel och jord ända tills solen började gå ner och temperaturen började falla. Vi gick till ett kafé och drack kaffe medan vi beundrade den vackra solnedgången och pratade lite mer, innan han sedan följde mig hem och vi kramades hejdå och jag tittade på klockan för första gången och insåg att vi hade pratat i fem timmar.
En ganska så perfekt näst sista dag i Lima, med andra ord.
En ganska så perfekt näst sista dag i Lima, med andra ord.
Finfrukostar, nattsuddande och minnen
Det har varit lite så och så med uppdateringen här på bloggen på sistone, men tiden har helt enkelt varit för knapp och vi har gjort lite för mycket. Här kommer därför en sammanfattning på lite av det som vi har haft för oss de senaste veckorna:
Vi har ätit frukost på det charmigaste kaféet.
Åkt en sväng till universitetet Ponticifia Universidad Católica del Perú för en fin och givande pratstund med en av Petras gamla lärare.
Bläddrat igenom vår (om än halvfärdiga) uppsats i pappersformat och förundrats över det faktum att det faktiskt är vi som har gjort allt detta.
Haft det bra, vi här bak i bilen (kombin).
Ätit ceviche.
Och suspiro a la limeña, såklart.
Rumlat runt i natten med våra vänner från UTPMP...
...och de andra utbytesstudenterna.
Vi har avnjutit den bästa lasagnen och risotton på vår italienska favoritrestaurang...
...där de också råkar ha stans kanske bästa suspiro.
På en av restaurangens väggar hittade vi gamla minnen från förra året.
Och passade såklart på att föreviga nya.
De senaste veckorna har vi även (eller ja, Petra - jag var mest med som moraliskt stöd) lekt fotbollsfruar...
... fikat himmelskt goda varianter av de argentiska kakorna alfajores...
...och shoppat våra 30-liters backpacks fulla med souvenirer och presenter.
Vi har också firat Petras födelsedag, och vilket firande sedan! Vi inledde med en riktig brakfrukost...
..med presenter och skön(?)sång.
Finkläder dagen till ära.
Finlunch.
Och ännu finare middag.
Och så tårta, såklart!
Avslutningsvis så har jag spenderat 12 galna och fantastiskt roliga timmar i Perus egna Hawaii...
...där vi dansade salsa, reggaeton, kumbia och svenska stekveven...
...ända tills det började ljusna och vi tackade för oss och åkte hem.
Vi har ätit frukost på det charmigaste kaféet.
Åkt en sväng till universitetet Ponticifia Universidad Católica del Perú för en fin och givande pratstund med en av Petras gamla lärare.
Bläddrat igenom vår (om än halvfärdiga) uppsats i pappersformat och förundrats över det faktum att det faktiskt är vi som har gjort allt detta.
Haft det bra, vi här bak i bilen (kombin).
Ätit ceviche.
Och suspiro a la limeña, såklart.
Rumlat runt i natten med våra vänner från UTPMP...
...och de andra utbytesstudenterna.
Vi har avnjutit den bästa lasagnen och risotton på vår italienska favoritrestaurang...
...där de också råkar ha stans kanske bästa suspiro.
På en av restaurangens väggar hittade vi gamla minnen från förra året.
Och passade såklart på att föreviga nya.
De senaste veckorna har vi även (eller ja, Petra - jag var mest med som moraliskt stöd) lekt fotbollsfruar...
... fikat himmelskt goda varianter av de argentiska kakorna alfajores...
...och shoppat våra 30-liters backpacks fulla med souvenirer och presenter.
Vi har också firat Petras födelsedag, och vilket firande sedan! Vi inledde med en riktig brakfrukost...
..med presenter och skön(?)sång.
Finkläder dagen till ära.
Finlunch.
Och ännu finare middag.
Och så tårta, såklart!
Avslutningsvis så har jag spenderat 12 galna och fantastiskt roliga timmar i Perus egna Hawaii...
...där vi dansade salsa, reggaeton, kumbia och svenska stekveven...
...ända tills det började ljusna och vi tackade för oss och åkte hem.
Två månader och 16 intervjuer senare
Efter två månaders fältstudier och så många bussturer till Pamplona, San Juan de Miraflores att vi har tappat räkningen, har vi gjort totalt 16 intervjuer och är därmed klara med insamlingen av empirisk data. Vi hade gärna pratat med ännu fler familjer, men på grund av diverse faktorer (bortresta familjer, mörkrets inbrott och nära bliuppätenavhundar-upplevelser etc) har detta tyvärr inte varit möjligt. Men vad gör väl det, när vi har fått lära känna hela 16 fina familjer, alla med olika men ändå lika gripande historier och livsöden?
Ni har redan fått träffa några av dessa familjer, så nu tänkte jag presentera resten!
Yonica tillsammans med en av sina döttrar, som fyllde 13 år dagen till ära och hade världens sötaste hundvalp.
Marlene, som bor tillsammans med sina två barn på 10 respektive 2 år.
Oscar, Carmen och deras son. Dagen därpå bjöd de över oss på en öl och vi satt och pratade i eftermiddagssolen länge, länge om allt mellan himmel och jord. Himla fint.
En bild på mig, Leopoldina och hennes 9-åriga dotter. Leopoldina sa något som vi tyckte var väldigt fint, och som dessvärre också är väldigt sant: "Politikerna lovar alltid en massa men inget händer. De här ungdomarna från UTMPM däremot, de agerar. De gör skillnad."
Petra och Rafael.
Yovana, 26 år, här tillsammans med tre av sina fyra barn.
Norma med sina två barn på 9 år respektive 2 månader.
Reina till höger, som bor tillsammans med sin man, sin dotter och dennas man och barn.
Och så sist men inte minst, Humilda, här med ett av sina fyra barn.
Förutom intervjuerna har vi även närvarat vid ytterligare ett av UTPMP:s möten med familjerna i Pamplona.
Och så har vi sagt hejdå till fina Haydee, i mitten, som bor i området och som har hjälpt oss otroligt mycket. Hon har visat oss var alla familjer bor och presenterat oss för dessa, och jag vet faktiskt inte riktigt vad vi skulle ha gjort utan henne. Som tack för hjälpen gav vi henne en bok om Sverige, och cirka en miljon kramar.
Ni har redan fått träffa några av dessa familjer, så nu tänkte jag presentera resten!
Yonica tillsammans med en av sina döttrar, som fyllde 13 år dagen till ära och hade världens sötaste hundvalp.
Marlene, som bor tillsammans med sina två barn på 10 respektive 2 år.
Oscar, Carmen och deras son. Dagen därpå bjöd de över oss på en öl och vi satt och pratade i eftermiddagssolen länge, länge om allt mellan himmel och jord. Himla fint.
En bild på mig, Leopoldina och hennes 9-åriga dotter. Leopoldina sa något som vi tyckte var väldigt fint, och som dessvärre också är väldigt sant: "Politikerna lovar alltid en massa men inget händer. De här ungdomarna från UTMPM däremot, de agerar. De gör skillnad."
Petra och Rafael.
Yovana, 26 år, här tillsammans med tre av sina fyra barn.
Norma med sina två barn på 9 år respektive 2 månader.
Reina till höger, som bor tillsammans med sin man, sin dotter och dennas man och barn.
Och så sist men inte minst, Humilda, här med ett av sina fyra barn.
Förutom intervjuerna har vi även närvarat vid ytterligare ett av UTPMP:s möten med familjerna i Pamplona.
Och så har vi sagt hejdå till fina Haydee, i mitten, som bor i området och som har hjälpt oss otroligt mycket. Hon har visat oss var alla familjer bor och presenterat oss för dessa, och jag vet faktiskt inte riktigt vad vi skulle ha gjort utan henne. Som tack för hjälpen gav vi henne en bok om Sverige, och cirka en miljon kramar.
Ett efterlängtat återseende
I söndags var vi ett gäng från UTPMP som åkte tillbaka till San Juan de Lurigancho för att hälsa på familjerna som vi byggde nödbostäder till. Eftersom jag hade gått runt i en slags post-konstruktionsdepp hela veckan var det såklart fantastiskt roligt att få träffa alla volontärer och familjer igen. Jag önskar bara att husbygget hade ägt rum lite tidigare, så att vi hade hunnit umgås ännu mer med våra nyfunna vänner, för de är verkligen helt fantastiska hela bunten.
Gänget!
Så fort vi kom fram samlades alla som vanligt utanför Delias butik - hos henne kan man nämligen köpa vansinnigt goda och läskande chups; is med olika smaker.
Yesenia gillar dem med jordgubbssmak bäst.
Såhär ser huset ut inuti, en vecka efter bygget. En säng där Delia, Yesenia och Carlitos sover, en byrå, tv och hylla...
...samt ett skrivbord där Carlitos kan sitta och göra läxorna.
Hemma hos familjen mittemot kryllade det av söta, fluffiga små kycklingar.
Jag dog ju såklart lite.
Jag och min danspartner Miguel, a.k.a Barbie & Ken ;)
Bästa Tikki!
I väntan på lunch tog vi det lugnt i skuggan...
...skapade konstverk...
...och myste i sängen.
Lunch!
Efter ännu en av Delias utsökta måltider med påföljande paltkoma var det så dags att kramas hejdå. En himla fin, om än också ganska så ledsam, dag.
Gänget!
Så fort vi kom fram samlades alla som vanligt utanför Delias butik - hos henne kan man nämligen köpa vansinnigt goda och läskande chups; is med olika smaker.
Yesenia gillar dem med jordgubbssmak bäst.
Såhär ser huset ut inuti, en vecka efter bygget. En säng där Delia, Yesenia och Carlitos sover, en byrå, tv och hylla...
...samt ett skrivbord där Carlitos kan sitta och göra läxorna.
Hemma hos familjen mittemot kryllade det av söta, fluffiga små kycklingar.
Jag dog ju såklart lite.
Jag och min danspartner Miguel, a.k.a Barbie & Ken ;)
Bästa Tikki!
I väntan på lunch tog vi det lugnt i skuggan...
...skapade konstverk...
...och myste i sängen.
Lunch!
Efter ännu en av Delias utsökta måltider med påföljande paltkoma var det så dags att kramas hejdå. En himla fin, om än också ganska så ledsam, dag.
Barranco
För några veckor sedan tog vi en söndagseftermiddag bussen till det mysiga och charmiga bohemkvarteret Barranco. Där kan man vandra runt ungefär hur länge som helst och njuta av havsutsikt, blomsterprakt och färgexplosioner.
Här bor jag
Hade egentligen tänkt visa hur vi bor här i Lima för längesen, men just boende-detaljen försvann någonstans där på vägen, mitt i allt uppsatsskrivande, nya vänner-skapande och frozen yogurt-ätande.
Utsikten från köksfönstret.
Mitt rum.
Min utsikt.
Nåväl, bättre sent än aldrig. Så här ser det ut - vårt hem de senaste två månaderna.
Bienvenidos!
Hemma på våran gata i stan...
Från början bodde jag i rummet längst upp på terassvåningen, med det minimala fönstret. Till följd av en vattenskada fick vi dock flytta ner en våning; en nerflytt som i själva verket var en uppgradering - rummet längst upp var nämligen som en bastu dygnet runt som det var näst intill omöjligt att vistas i på dagtid. Nu bor jag i rummet med de gröna rullgardinerna.
Vardagsrummet.
Bienvenidos!
Hemma på våran gata i stan...
Från början bodde jag i rummet längst upp på terassvåningen, med det minimala fönstret. Till följd av en vattenskada fick vi dock flytta ner en våning; en nerflytt som i själva verket var en uppgradering - rummet längst upp var nämligen som en bastu dygnet runt som det var näst intill omöjligt att vistas i på dagtid. Nu bor jag i rummet med de gröna rullgardinerna.
Vardagsrummet.
Utsikten från köksfönstret.
Mitt rum.
Min utsikt.
Ops
Ännu en av de där gångerna när man inte riktigt vet vad man ska säga, annat än vårt standardsvar "No sé qué pasó".
Ops.
Ops.
Kläder och värmeslag
I torsdags åkte vi ut till Gamarra tillsammans med Jonathans mamma. Gamarra är ett jättelikt kvarter där man kan köpa kläder till en billig peng. Nu fyndade vi varken figursydda finklänningar eller skinnjackor, men likväl varsitt skärp i äkta läder för ynka 25 spänn - inte fy skam det heller!
Efter vår skärp-shopping åkte vi till centrum av Lima, där vi promenerade runt och tittade på gamla, färgglada byggnader och nästan fick värmeslag i det för årstiden ovanligt och ganska så brutalt varma höstvädret.
Jonathans mamma och Petra.
Plaza San Martín.
Efter vår skärp-shopping åkte vi till centrum av Lima, där vi promenerade runt och tittade på gamla, färgglada byggnader och nästan fick värmeslag i det för årstiden ovanligt och ganska så brutalt varma höstvädret.
Jonathans mamma och Petra.
Plaza San Martín.
Kvällsfika
Häromkvällen tog jag och Petra en promenad till kaféet Havanna, känt för sina himmelskt goda argentinska alfajores. Ljuvligt.
Konstruktion av nödbostäder med Un Techo Para Mi País
Nu har vi kommit tillbaka efter fem fantastiska dagar i San Juan de Lurigancho, där vi har byggt nödbostäder tillsammans med organisationen Un Techo Para Mi País. Det har varit fem dagar av glädje, skratt, engagemang, tårar, samarbete, svett, obefintlig personlig hygien, damm och ömmande muskler och leder. Vi har lagt golv och tak, burit väggpaneler, spikat och sågat. Jag har lärt mig oerhört mycket när det gäller det rent praktiska, men framförallt har jag med egna ögon fått se att det faktiskt går att göra skillnad. Alla kan inte göra allt, men tillsammans klarar vi det mesta.
Här bodde vi!
På en skola en bit ifrån området där vi byggde husen.
Vår sovsal - en av tre.
Presentation av de 11 familjerna.
Dag 1 bestod av la descarga, alltså transporterandet av allt material.
Jag var redo och ganska så pepp.
Panelerna väger en hel del, och det krävs 4-6 pers på varje.
Vissa tomter var besvärligare än andra.
Lunch! Huset med grön framsida är en liten butik som ägs av kvinnan i familjen som vi sedan byggde huset till.
Dag 2 och dags för utjämning av grunden och golvläggning.
Huset är 3x6 meter, det gäller att mäta rätt!
Egenhändigt gjort vattenpass för att hitta lägsta punkten och sedan jämna ut resten av marken.
Santiago gick loss med hackan.
Just förberedelserna för att lägga golvet är den mest tidskrävande delen i konstruktionen. Jag vet inte hur många gånger vi fick börja om från början, mäta på nytt och höja och sänka, men resultatet blev iallafall ett skolboksexempel.
Lunch i skuggan med vår grupp; jag, Santiago, gruppledaren Maya, Karl, Lizet och Petra.
Vår familj hade ungefär en miljard kattungar, alla lika söta.
Santiago får en lektion i trombo av Luis och Leonardo.
På med golvet, och så var andra arbetsdagen över!
Dag 3 inleddes med ett gruppfoto i gryningen.
Med flaggan i topp, såklart.
Nästa steg i processen var att få väggarna på plats.
Det visade sig att jag var en riktig jäkel på att hamra, tro det eller ej - brås väl på far min.
Ja ni ser ju.
Så började vi fixa takstommen. Ovanför kan man se några av de andra husbyggena.
Sötaste Yesenia, 2 år och dottern i familjen.
Storebror Carlos, 6 år, gör läxorna.
Karl, eller Kalle som vi kallade honom.
Ett av barnen i huset mittemot fyllde 6 år och alla ville såklart vara med och fira.
Trötta men glada begav vi oss sedan tillbaka till skolan efter ännu en lång dag.
Dag 4 och därmed sista dagen på bygget. Trots sömbrist, blåmärken och träningsvärk var Petra och Tikki taggade till max.
Vi sade godmorgon till Delia i hennes butik.
Hejhej!
Dags för the final touch: tak, fönster och dörr.
Myslunch med Carlos och Yesenia...
...med påföljande paltkoma.
Så var det äntligen dags för konstruktionens höjdpunkt, nämligen invigningen av huset!
Vi höll tal och klippte band...
...där bandet sedan resulterade i ett fint minne runt handleden.
Och så avslutningsvis två bilder på hela gänget i vår skola, Comunidad Americana.
Bäst!
Påskveckan med UTPMP har verkligen varit en oerhört fin upplevelse som jag aldrig kommer att glömma och jag har fått nya minnen och vänner (runt 80 stycken närmare bestämt) för livet. Post konstruktions-deppen är ett faktum och jag kan bara hoppas att jag får möjlighet att medverka i något liknande, någon dag i framtiden.
Här bodde vi!
På en skola en bit ifrån området där vi byggde husen.
Vår sovsal - en av tre.
Presentation av de 11 familjerna.
Dag 1 bestod av la descarga, alltså transporterandet av allt material.
Jag var redo och ganska så pepp.
Panelerna väger en hel del, och det krävs 4-6 pers på varje.
Vissa tomter var besvärligare än andra.
Lunch! Huset med grön framsida är en liten butik som ägs av kvinnan i familjen som vi sedan byggde huset till.
Dag 2 och dags för utjämning av grunden och golvläggning.
Huset är 3x6 meter, det gäller att mäta rätt!
Egenhändigt gjort vattenpass för att hitta lägsta punkten och sedan jämna ut resten av marken.
Santiago gick loss med hackan.
Just förberedelserna för att lägga golvet är den mest tidskrävande delen i konstruktionen. Jag vet inte hur många gånger vi fick börja om från början, mäta på nytt och höja och sänka, men resultatet blev iallafall ett skolboksexempel.
Lunch i skuggan med vår grupp; jag, Santiago, gruppledaren Maya, Karl, Lizet och Petra.
Vår familj hade ungefär en miljard kattungar, alla lika söta.
Santiago får en lektion i trombo av Luis och Leonardo.
På med golvet, och så var andra arbetsdagen över!
Dag 3 inleddes med ett gruppfoto i gryningen.
Med flaggan i topp, såklart.
Nästa steg i processen var att få väggarna på plats.
Det visade sig att jag var en riktig jäkel på att hamra, tro det eller ej - brås väl på far min.
Ja ni ser ju.
Så började vi fixa takstommen. Ovanför kan man se några av de andra husbyggena.
Sötaste Yesenia, 2 år och dottern i familjen.
Storebror Carlos, 6 år, gör läxorna.
Karl, eller Kalle som vi kallade honom.
Ett av barnen i huset mittemot fyllde 6 år och alla ville såklart vara med och fira.
Trötta men glada begav vi oss sedan tillbaka till skolan efter ännu en lång dag.
Dag 4 och därmed sista dagen på bygget. Trots sömbrist, blåmärken och träningsvärk var Petra och Tikki taggade till max.
Vi sade godmorgon till Delia i hennes butik.
Hejhej!
Dags för the final touch: tak, fönster och dörr.
Myslunch med Carlos och Yesenia...
...med påföljande paltkoma.
Så var det äntligen dags för konstruktionens höjdpunkt, nämligen invigningen av huset!
Vi höll tal och klippte band...
...där bandet sedan resulterade i ett fint minne runt handleden.
Och så avslutningsvis två bilder på hela gänget i vår skola, Comunidad Americana.
Bäst!
Hej då!
Nu drar vi iväg och bygger hus i fem dagar - lite läskigt men himla spännande.
Hoppas ni alla får en fin påsk därhemma i Sverige, vi hörs nästa vecka!
Hoppas ni alla får en fin påsk därhemma i Sverige, vi hörs nästa vecka!
Fyra nyanser av gryning
Tidigt på morgonen vår sista dag på Påskön, åkte vi tillbaka till Tongariki för att se solen gå upp. Det var nog första gången som jag på riktigt har fått se en hel soluppgång från början till slut, och det var precis lika magiskt som jag trodde att det skulle vara.
Vulkankratrar, sköldpaddor och bastkjolar
På lördagen kände vi att det efter gårdagens strandhäng i paradiset nu var dags för lite äventyr!
Vi åkte till Orongo, för att titta på ceremoniella byar och vulkankatrar med sjöar i.
Det fanns en massa små hus att titta på...
...vars dörröppningar såg ut att vara i minsta laget även för småfolk som oss själva.
Utsikten var inte fy skam den heller.
Sedan var det dags att promenera vidare till nästa stopp på vårt äventyr.
Till vulkanen Rano Kau närmare bestämt, som uppskattas ha cirka 2,5 miljoner år på nacken och vars krater består av en sjö med en diameter på 1,5 km.
Längs med sluttningarna växer alla möjliga fruktträd, som exempelvis mango, banan och apelsin.
Vid vulkanen fanns det även en drös hieroglyfer att titta på.
Vi vilade en stund.
Och tog den obligatoriska hoppbilden, såklart.
Sedan var det dags att påbörja den långa vandringen ner mot staden igen.
På vägen vandrade vi genom eukalyptusskogar...
...och förbi en och annan ko.
Vägskäl utan skyltar. Tricky.
Två timmar senare nådde vi, utmattade, svettiga och hungriga, till slut vårt mål - hamnen i Hanga Roa...
...och ett kärt återseende av den chilenska specialiteten churrasco. Precis så god som jag mindes den.
Efter lunchen hängde vi lite med den enorma (och förmodligen uråldriga), sköldpaddan som bor i hamnen.
Hejhej.
På kvällen var det dags för festligheter.
En dans-show med traditionell polynesisk dans, för att vara exakt.
Det var ganska svårt att få en skarp bild på allt höftvickande och rumpskakande.
Och ja - ni ser rätt. Bilden ovan är, precis som i det tidigare inlägget, (tyvärr) inte arrangerad.
Jag och min danspartner, till höger. Joråsatt.
Vi åkte till Orongo, för att titta på ceremoniella byar och vulkankatrar med sjöar i.
Det fanns en massa små hus att titta på...
...vars dörröppningar såg ut att vara i minsta laget även för småfolk som oss själva.
Utsikten var inte fy skam den heller.
Sedan var det dags att promenera vidare till nästa stopp på vårt äventyr.
Till vulkanen Rano Kau närmare bestämt, som uppskattas ha cirka 2,5 miljoner år på nacken och vars krater består av en sjö med en diameter på 1,5 km.
Längs med sluttningarna växer alla möjliga fruktträd, som exempelvis mango, banan och apelsin.
Vid vulkanen fanns det även en drös hieroglyfer att titta på.
Vi vilade en stund.
Och tog den obligatoriska hoppbilden, såklart.
Sedan var det dags att påbörja den långa vandringen ner mot staden igen.
På vägen vandrade vi genom eukalyptusskogar...
...och förbi en och annan ko.
Vägskäl utan skyltar. Tricky.
Två timmar senare nådde vi, utmattade, svettiga och hungriga, till slut vårt mål - hamnen i Hanga Roa...
...och ett kärt återseende av den chilenska specialiteten churrasco. Precis så god som jag mindes den.
Efter lunchen hängde vi lite med den enorma (och förmodligen uråldriga), sköldpaddan som bor i hamnen.
Hejhej.
På kvällen var det dags för festligheter.
En dans-show med traditionell polynesisk dans, för att vara exakt.
Det var ganska svårt att få en skarp bild på allt höftvickande och rumpskakande.
Och ja - ni ser rätt. Bilden ovan är, precis som i det tidigare inlägget, (tyvärr) inte arrangerad.
Jag och min danspartner, till höger. Joråsatt.
Sju timmar i paradiset
Efter torsdagens snabbvisit till Anakena kände vi att en ynka timme i paradiset var på tok för lite. Vi behövde fler timmar, gärna oändligt många sådana. Nu är ju dock oändligheten en ganska lång tid, så vi fick nöja oss med cirka sju. Och oj, vilka fina sju sedan!
Ungefär så här glad är man i paradiset.
Vädret på Påskön skiftar snabbt och varierar ofta mellan olika zoner. Ex-scouten Petra är alltid redo!
Joråsatt.
Vi hade nästan hela stranden för oss själva. Ganska så fantastiskt, men också ganska jobbigt för två överväldigade svenskor med beslutsångest. Efter noggranna övervägningar kom vi dock fram till att i skuggan under den här palmen ju bara måste vara bästa platsen.
En hälsning till våra ex-jobbande klasskamrater i Linköping.
Om det mot förmodan skulle vara någon som ställer sig aningen frågande till vårt eget uppsatsskrivande: Fear no more. Och nej - bilden är (tragiskt nog) inte arrangerad.
Trefika i form av chokladmoai - snäppet bättre än Baljans kaffe och klägg.
När vi kom tillbaka till Hanga Roa på eftermiddagen visade det sig att det hade regnat hela dagen inne i stan.
Vi trotsade risken för eventuella efterskurar och gick ner till hamnen lagom till solnedgången för en riktig finmiddag bestående av nyfångad, lokal fisk serverad med en hel drös goda tillbehör. En helt okej dag med andra ord.
Ungefär så här glad är man i paradiset.
Vädret på Påskön skiftar snabbt och varierar ofta mellan olika zoner. Ex-scouten Petra är alltid redo!
Joråsatt.
Vi hade nästan hela stranden för oss själva. Ganska så fantastiskt, men också ganska jobbigt för två överväldigade svenskor med beslutsångest. Efter noggranna övervägningar kom vi dock fram till att i skuggan under den här palmen ju bara måste vara bästa platsen.
En hälsning till våra ex-jobbande klasskamrater i Linköping.
Om det mot förmodan skulle vara någon som ställer sig aningen frågande till vårt eget uppsatsskrivande: Fear no more. Och nej - bilden är (tragiskt nog) inte arrangerad.
Trefika i form av chokladmoai - snäppet bättre än Baljans kaffe och klägg.
När vi kom tillbaka till Hanga Roa på eftermiddagen visade det sig att det hade regnat hela dagen inne i stan.
Vi trotsade risken för eventuella efterskurar och gick ner till hamnen lagom till solnedgången för en riktig finmiddag bestående av nyfångad, lokal fisk serverad med en hel drös goda tillbehör. En helt okej dag med andra ord.
Kvällssol
Kvällssol är nog min bästa sol. Var är då bättre att avnjuta denna, än vid hamnen på världens mest avlägsna befolkade ö? (Även om bryggan i stugan i Utvik är snäppet vassare).
Enda nackdelen med kvällsol är att det gör det stört omöjligt att titta in i kameran med ögonen öppna.
Sådärja.
Petra lekte apport med vår nye vän Herbert.
Herbert har en fabläs för citroner, gärna lite halvmosade sådana. Och så är han ganska så outtröttlig.
Vindruvsglass i solnedgången. Alltså.
Enda nackdelen med kvällsol är att det gör det stört omöjligt att titta in i kameran med ögonen öppna.
Sådärja.
Petra lekte apport med vår nye vän Herbert.
Herbert har en fabläs för citroner, gärna lite halvmosade sådana. Och så är han ganska så outtröttlig.
Vindruvsglass i solnedgången. Alltså.
