Finfrukost, dödsångest och hejdå San Augustín
Sista dagen i San Augustín inleddes med en rejäl frukost hos vår tyske favoritkrögare.
Vi hade intagit så gott som samtliga måltider hos honom sedan vi av en slump hittade till hans restaurang vår första dag i San Augustín. All mat som serveras är vegetarisk, närproducerad och fullkomligt utsökt, för att inte tala om servicen sedan! Den här morgonen hade han tajmat brödbaket till vår sedvanliga kl.08-frukost, bara en sån sak liksom.
Så var det dags för dagens äventyr - en fyra timmars tur till häst! (Nervositeten inför gårdagens rappel var ingenting jämfört med den jag kände idag, herregud.)
Det här är nog det enda kortet jag har från den första etappen, då jag fann de två första timmarna allt annat än njutbara. Jag hade mest fullt sjå med att svettas av nervositet och dödsångest...
...och samtidigt hålla ett krampaktigt tag om tyglarna.
Ja, ni ser ju.
Betydligt lugnare blev jag dock under vårt första stopp, då jag fick gosa en stund med den här sötnosen.
Så var det upp i sadeln igen! Nu började jag dock känna mig lite säkrare och mer avslappnad, mycket tack vare det faktum att jag fick veta att en i sällskapet råkade vara läkare - neuroläkare, till och med. Himla behändigt ju.
Vi red förbi kaktusar täckta med enorma spindelnät...
...och vackra lundar.
Vi stannade till för att titta på vattenfall.
Och lurviga larver.
Här är vi, hela gänget!
Fyra timmar senare var vi så tillbaka i byn.
Jag var lättad och konstaterade än en gång att det nog aldrig blir någon häst-tjej av mig.
Vi åt en tidig middag och tittade lite i turistbutiker innan det sedan var dags att sätta sig på nattbussen tillbaka till Bogotá. Summan av kardemumman - en mycket fin påskvecka, med andra ord.
Långfredag, djungel och adrenalinkickar
Nästa dag strosade vi runt en stund nere i byn efter frukosten.
Vi hamnade mitt i Långfredags-processionen.
Bokstavligt talat.
Efter att till slut ha lyckats hitta en öppning i den enorma mässande folkmassan tog vi bussen till en av nationalparkerna, för att titta på lite fler stenstatyer.
Det kändes lite som att man var djungeln, med alla dess märkliga växter, ljud och djur.
Som det här intima insektsparet, till exempel.
På eftermiddagen hade vi signat upp oss på rappel, vilket är som bergsklättring fast nedåt. Man skulle egentligen vara en grupp om fyra men efter att ha flörtat lite med instruktörerna fick vi till en alldeles egen, privat tur.
Efter en kvarts bilresa och ungefär en lika lång promenad genom skogen kom vi fram till det här vattenfallet, som tydligen var det svårare av de två dit folk tas för att göra rappel. Våra två instruktörer, som för övrigt visade sig vara världens skönaste, måste ha tyckt att vi såg exceptionellt proffsiga och erfarna ut helt enkelt.
Det var vi ju i själva verket inte alls, men det vägde vi upp med en oerhörd pepp och med mottot "Fake it till you make it."
Och det funkade! Sibylle var först ut och förutom ett close encounter med bergsväggen efter att ha halkat till under den första, väldigt hala etappen, firade hon ner sig som det pro våra instruktörer trodde att hon var.
Så var det min tur - men först säkerhetsinstruktioner och lite tips och trix uppe på toppen.
Det var sjukt kul men rätt svårt - bergsväggen var jävulusiskt hal och man fick hela tiden akta sig så att vattenmassorna inte slog undan fötterna på en.
Men ner kom även jag! De frågade om vi ville göra om det och adrenalinhöga som vi var sa vi såklart jatackgärna!
Då vi den här gången kändes oss betydligt mer självsäkra (och kanske aningen våghalsiga) bestämde vi oss för att göra vår andra nedstigning med en liten twist.
Istället för att ha vår andreman längst ner för att säkra oss klättrade vi ner samtidigt som honom - inget sånt där Cindy Lauper-dravel om "If you fall I will catch you I'll be waiting" alltså.
Här är vi hela gänget! Några skrubbsår, ett vänsterben som såg ut att ha två knän istället för ett samt en lårkaka senare. Men det var det banne mig värt.
Floder, vattenfall och lokala delikatesser
På torsdagsmorgonen promenerade vi ner till byn.
Vi skulle nämligen ut på en 6 timmar lång guidad tur med jeep! Här är vi samlade hela gänget, med bäste guiden don Rafael i mitten.
Jag satt mest såhär hela tiden på grund av nackspärr. Himla tur då att den finaste utsikten var just högerutsikten.
Som den av Río Magdalena, till exempel.
Vi åkte ända ner till "El Estrecho", vilket är flodens smalaste punkt. 2 meter, ungefär. Tydligen är det en massa människor som har försökt hoppa över men ramlat i och drunknat på grund av de starka undervattensströmmarna.
Det tänkte då inte vi göra iallafall, utan höll oss på tryggt avstånd.
Rafael visade oss ett bär som indianerna använder för att måla läppar och kinder röda.
Fina fjärilar fanns det också.
Och Aladdin-skalbaggar.
Vi åkte vidare - förbi kaffeodlingar...
..."lulu"-odlingar...(en frukt som har en väldigt speciell men god smak)...
...och sockerrör-plantage.
Så kom vi fram till Colombias högsta vattenfall!
*lIViNg On ThE eDgE*-ade lite.
Vi fyllde på energiförrådet med lite färskpressad juice.
Och arepas, mmm.
Jag blev väldigt fascinerad över tillagningen av sockerrörs-juice.
Det måste kvinnan ha märkt, för sen frågade hon om jag ville prova. Jatack!
Nästa stopp på turen var den här nationalparken.
Där fanns det en hel drös med stenstatyer.
Och en och annan grav.
Jag som redan hade fått mitt stenstatybehov mättat på Påskön förra året tyckte väl, liksom Sibylle, att det var sådär spännande.
Förutom att imitera statyer tittade vi mest på utsikten istället.
Kunde inte sluta förundras över den här vita blomman till vänster. De fanns överallt på ängen och såg ju nästan spraymålade ut. Himla märkligt.
Vi blev också övertalade att prova den här konstiga frukten som jag inte minns namnet på.
Det var utan tvekan bland det märkligaste jag någonsin har ätit. Innanför det lurviga (som man äter) finns en liten vätskefylld kula som går sönder när man biter, vilket gör att det känns som att man tuggar på ett fuktigt gosedjur, ungefär. Lokalbefolkningen betraktade oss ingående och förväntansfullt under hela provsmakningen, vi försökte hålla masken till en början för att inte bryta ihop av skratt men det var ju rakt omöjligt.
På kvällen när vi kom tillbaka till hostelet fortsatte fortsatte jag i samma wheninRome-anda och passade på att även smaka på friterad myr-rumpa. Smakade ungefär som torkat renkött för den som undrar. Den här lille? krabaten på väggen bredvid min säng lät jag dock vara - det fick vara nog med lokala delikatesser för den dagen, helt enkelt.
Femton minuter i rampljuset, öppna landskap och San Augustín
På onsdagsmorgonen blev vi upplockade av vår privatchaufför Carlos - denna gång i en ny (nåväl) bil!
Han släppte av oss i centrum. Vi åt frukost och drack kaffe med mjölk, som nog egentligen bestod av cirka 0,1 procent kaffe och 99,9 procent kondenserad mjölk.
Men vi var glada ändå!
Vi styrde stegen mot den lilla marknaden vi åkt förbi tidigare.
Klockan var inte ens åtta på morgonen men det var redan full rörelse. Och så varmt, herregud.
Det fanns en massa spännande att titta på - levande fiskar...
...grönsaker och frukt...
...fina tiki-taxis...
...och finurliga restaurangskyltar.
Det var nog här som allt började - det omåttliga intresset och nyfikenheten kring de två gringas som gick runt och tog kort på tomater och gamla dörrar. Den här herrn ville absolut ta en bild tillsammans med oss, något som det senare visade sig att ungefär hela byns invånare också ville.
De här stiliga herrarna, bland annat.
Efter att ha poserat tillsammans med fiskhandlaren, skomakaren, tanten med knappt några tänder men med desto fler avokados i sin korg och en hel drös kids, kände vi att det var dags för en välbehövd kaffepaus.
Kaffetåren intogs under samtal med denne lirare, där vi bland annat försökte förklara hur digitalkameror fungerar och varför man inte kan få bilden på papper på en gång.
Allt gott har ett slut, såväl våra 15 minutes of fame. Det var dags att säga tack och hej och skynda till vägkorsningen där vi skulle bli upphämtade av bussen med slutdestination San Augustín.
Vi hade varit lite oroliga över att busschauffören skulle missa att hämta upp oss, men det visade sig att denna oro var obefogad. De hade till och med sparat de bästa platserna till oss - front row, mjodå man tackar.
Vägen från Rivera till San Augustín var ganska så fantastiskt vacker.
Efter tre svettiga timmar var det dags för fordonsbyte på busstationen i en by jag ej minns namnet på, för att sedan tillryggalägga den sista timmen i taxi.
Så var vi framme i San Augustín! Vi bodde på ett så kallat "ekologiskt hostel", vilket innebar spindlar och andra kryp ungefär överallt men också en hejdunderlig utsikt över bergen och Río Magdalena.
Vi tog en promenad ner till byn, förbi kaffeplantage och annat fint.
Vid kyrkan fanns det en liten marknad.
Där tillagades bland annat denna söta delikatess, som verkade omåttligt populär.
Vi erbjöds smaka men tackade ödmjukast nej då vi fick veta vad den innehöll.
Vi tittade en stund på en av påskveckans många processioner, innan vi tog moppe-taxis upp till hostelet för en tidig kväll.
V.I.P, heta källor och eldflugeängar
Förra veckan var det som bekant påskvecka och därmed en hel del helgdagar, så jag och Sibylle passade därför på att göra en lite längre utflykt den här gången - till San Augustín via Neiva och Rivera, närmare bestämt.
Tidigt på tisdagsmorgonen påbörjade vi den första etappen på vårt äventyr - den drygt 6 timmar långa bussresan till Neiva, i södra Colombia. Vi fick tilltugg i form av krutonger med smak av kyckling på bussen, var tydligen något slags "V.I.P-snacks". Det var dock det enda V.I.P-iga med den resan, om vi säger så.
Så var vi framme i ett kvavt och hett Neiva!
Vi skulle dock direkt vidare mot Rivera, som ligger cirka 20 km utanför Neiva. Vi haffade första bästa taxi, vilket resulterade i den här gamla godingen.
Det var minst sagt en bumpy ride och trots ett antal år på nacken gick bilen förvånansvärt bra - ja, ända tills vi kom till den här backen, som ni ser.
Några påknuffningar och motorstopp senare var vi så framme vid vårt hostel. Vi hade inte bokat något boende i förväg men det löste sig rätt bra ändå - bara det att vi hade bananer...
...och kokosnötsträd utanför fönstret, liksom.
Vi dumpade våra backpacks och bytte om till bikini kvickt som attan, för att sedan promenera upp till de heta källorna där vi hade tänkt spendera resten av dagen.
På vägen gick vi förbi både kakao-odlingar...
...och sömnmedelsblommor.
Himla vackert var det.
Så var vi framme vid de heta källorna!
Vi var dock dödshungriga och var tvungna att äta lunchmiddag Innan vi hoppade i vattnet.
Sådärja. Vi spenderade resten av eftermiddagen och kvällen i det varma vattnet, sippandes på nypressad passionsfruktsjuice och konstanterandes att livet är ju bra fint ändå.
Under promenaden hem, där luften fortfarande var sådär perfekt varm att man inte kände den mot huden, stannade vi till vid en äng som var upplyst av cirka en miljard eldflugor. Den stunden där och då är nog en av mina finaste hittills, faktiskt.
