Perspektiv
Ibland behöver jag få lite perspektiv på saker och ting.
Det är ju faktiskt inte hela världen om det regnar i helgen, om jag missar ett spinningpass eller om jag kuggar en tenta. Det vet jag ju egentligen, men ibland glömmer jag.
Åt middag hemma idag, vilket jag normalt sett inte brukar göra. Men mamma Maria José frågade om jag ville äta, och såhär i efterhand är jag glad att jag tackade jag, och det inte bara för den goda matens skull.
Vi satt nämligen och pratade om min spanske bror Alejandro under hela middagen. Vi skrattade, vi var ledsna, vi mindes. Vi berättade för de andra som inte hade förmånen att få träffa honom om alla de galna saker han gjorde, om hur han alltid hittade på smeknamn åt oss inneboende och om alla hans roliga historier han samlat på sig om spanska kungahuset efter att ha jobbat som kungens livvakt sedan ett par år tillbaka.
I helgen är det Alla Helgons Dag. I Spanien firar man denna dag genom att gå till kyrkogårdarna och tända ljus. Men pappa Juan, mamma Maria José och syster Maria ska inte besöka kyrkogården i år. Maria José har aldrig tyckt om kyrkogårdar, så därför ligger Alejandros aska inte begravd där. Den finns istället på en plats som bara de tre vet om, och när de går dit för att minnas kan de nästan känna sig som en hel familj igen.
Nere på gatan finns ett träd som varje vår täcks av små, små ljusrosa blommor. Det ser inte mycket ut för världen under resten av året, men i månadsskiftet april/maj är det nästan sagolikt vackert. Maria José har köpt ett likadant träd och planterat det på platsen där Alejandro numera finns. Hon hoppas att det kommer överleva vintern, så att det kan blomma lika fint som trädet nere på gatan, lagom till Alejandros födelsedag.
Ibland behöver jag som sagt var få lite perspektiv på saker och ting.
Det är ju faktiskt inte hela världen om det regnar i helgen, om jag missar ett spinningpass eller om jag kuggar en tenta. Det vet jag ju egentligen, men ibland glömmer jag.
Åt middag hemma idag, vilket jag normalt sett inte brukar göra. Men mamma Maria José frågade om jag ville äta, och såhär i efterhand är jag glad att jag tackade jag, och det inte bara för den goda matens skull.
Vi satt nämligen och pratade om min spanske bror Alejandro under hela middagen. Vi skrattade, vi var ledsna, vi mindes. Vi berättade för de andra som inte hade förmånen att få träffa honom om alla de galna saker han gjorde, om hur han alltid hittade på smeknamn åt oss inneboende och om alla hans roliga historier han samlat på sig om spanska kungahuset efter att ha jobbat som kungens livvakt sedan ett par år tillbaka.
I helgen är det Alla Helgons Dag. I Spanien firar man denna dag genom att gå till kyrkogårdarna och tända ljus. Men pappa Juan, mamma Maria José och syster Maria ska inte besöka kyrkogården i år. Maria José har aldrig tyckt om kyrkogårdar, så därför ligger Alejandros aska inte begravd där. Den finns istället på en plats som bara de tre vet om, och när de går dit för att minnas kan de nästan känna sig som en hel familj igen.
Nere på gatan finns ett träd som varje vår täcks av små, små ljusrosa blommor. Det ser inte mycket ut för världen under resten av året, men i månadsskiftet april/maj är det nästan sagolikt vackert. Maria José har köpt ett likadant träd och planterat det på platsen där Alejandro numera finns. Hon hoppas att det kommer överleva vintern, så att det kan blomma lika fint som trädet nere på gatan, lagom till Alejandros födelsedag.
Ibland behöver jag som sagt var få lite perspektiv på saker och ting.
Kommentarer
Postat av: Mormor
Nu sitter jag här hemma i Sverige och gråter. Jag kan känna deras saknad jag har ju mist ett barn om än bara tre dagar gammal. Ge din spanska mamma och pappa en stor kram från mig. Nästa helg har vi alla helgons dag och då är jag med och tänder ljus i Domkyrkan för alla som dött sen förra året.
Postat av: Ella
Ja mormor, det förstår jag...Jag vet liksom inte vad jag ska säga till dom, men det kanske räcker med att lyssna och bara finnas där.
Det ska jag absolut göra! Många kramar!
Trackback
