Stockholm, midsommarafton och kära återseenden
Efter några härliga dagar uppe i norr var det dags att kramas hejdå och hoppa på bussen till den kungliga hufvudstaden.
Stockholmsvistelsen inleddes med kusinmys och lunch på kafé Vetekatten.
Efter lunchen styrde jag stegen mot Östermalm och Colombias konsulat, för att hämta upp mitt arbetsvisum.
Jag hade lite tid att fördriva och var bättre att göra detta än i ett lugnt och vackert Humlegården?
Så var väntan äntligen över och jag fick träffa den här igen! Som jag har saknat henne, alltså. Vi firade med en av våra paradrätter, hemlagad pizza, till middag.
Nästa dag var självaste midsommarafton. Vi mötte upp min kanadensiske vän Darcy, som hade rest från Linköping dagen till ära, och styrde kosan mot Skansen. Perfekta platsen för en numera Bogotá-bo med Sverigelängtan och sommarabstinens, ju.
Då temat för dagen var "all-in svensk midsommar" ingick såklart kransbindande. Mr Darcy visade sig vara en naturbegåvning medan andra fick kämpa lite mer.
Slutresultatet blev ju dock bättre än bra om jag får säga det själv, och vi var redo att ge oss ut i sommarvimlet!
Vi dansade kring stången.
Vandrade bland marknadsstånd.
Åt sockerkringla.
Och beundrade vår vackra huvudstad.
Framåt eftermiddagen och lagom tills det började mulna på tog vi Djurgårdsfärjan över till andra sidan vattnet, för att därefter hoppa på bussen ut till Nacka för middag, lekar och mer firande. Och jordgubbstårta, såklart.
<3
Här är vi hela gänget!
Den mycket fina midsommaraftonen avslutades sedan med en promenad hem till Petra, längs med folktomma Sundbybergsgator och med morgonens första solstrålar över hustaken.
På lördagen sov vi ut, åt brunch och tog sedan tunnelbanan in till Gamla stan, där vi strosade runt i några timmar.
Så sa vi hejdå till Darcy och åkte hem till Petra och åt godis och tittade på Vampire Diaries, precis som sig bör när det är ens sista kväll i Sverige på ett tag.
Sverige och E4:an mot norr
I mitten på juni, efter att ha avslutat praktiken, packade jag min ryggsäck och satte mig på planet mot Sverige för en veckas efterlängtad semester.
Eller ja, planet mot Paris rättare sagt, för att sedan fortsätta färden med slutdestination Arlanda Airport. Pappa tog emot mig på flygplatsen och vi tog E4:an mot norr.
Efter en lång bilresa nådde vi så slutligen den här grusvägen...
...som leder till min bästa plats på jorden, nämligen stugan i Utvik. Åh.
Förutom att njuta av lugnet, den friska luften och naturen, ägnade jag dagarna åt aktiviteter som hör sommaren i stugan till. Som promenader i den ljumma kvällssolen, till exempel.
Grönskan, dofterna, ljuset. Som jag hade saknat detta, alltså.
Eller som att äta godaste salladen signerad lillasyster till middag.
Läsa tanttidningar i solstolen.
Bada (trots kall-rekord men vad gör man inte.)
Baka bullar.
Njuta av lugnet på bryggan i kvällssolen.
Spexa med de här.
Och åka på utflykt, förbi norrlandsskogar...
...och fina gamla hus...
...till jordens ände. Eller Rotsidan, som det heter på kartan.
Jag var rätt nöjd med tillvaron.
Hann även med den traditionsenliga catchupvadharhäntdetsenastehalvåret-promenaden i ett somrigt Härnösand...
...middag och mys hos mormor...
...och en ruskigt fin solnedgång över mitt älskade Höga Kusten. En ganska så perfekt avslutning på några ganska så perfekta dagar hemma i norr.
Sista veckorna på praktiken
Har ju hamnat lite på efterkälken med uppdateringen här på slutet - ops. Som kompensation har jag därför gjort en sammanfattning med tillhörande bildkavalkad av vad jag har haft för mig under de sista veckorna på praktiken - nu kör vi, full fart!
Det har blivit ett par dagsutflykter till närliggande byar.
Som den här med min kollega Sara och hennes man...
...och den här lite längre roadtripen med mina kollegor Alexandra och Tobias samt Alexandras bror.
Målet för roadtripen var monumentet i Puente del Boyacá (där det sista slaget mot spanjorerna ägde rum), som ni kan se i bakgrunden.
Efter en bamselunch på den mest urcolombianska restaurangen vi någonsin satt vår fot på, inklusive colombianerna i sällskapet, hade vi sedan tårtprovning i parken.
Alltså.
Det var ju Eurovision också, som troget följdes via Svtplay hemma hos Jonas och hans sambo Karim.
Vi fick alla ge poäng till våra favoriter, som hos samtliga till stor del utgjordes av våra nordiska grannländer och Sverige förstås. Man blir nog lite extra svensk som utlandssvensk, trots allt.
Denna patriotism blev om möjligt ännu mer framträdande på följande dags VM-final i hockey mellan Sverige och Schweiz.
Vi firade segern (och förhoppningsvis slutet på det eviga ihoplandandet av Suecia och Suiza på spanska) med grillning på balkongen hemma hos polis-Linda...
...och en helt okej solnedgång.
Det har också blivit både en och två utekvällar, som den här torsdagskvällen där vi gick på en live-spelning med ett mycket populärt salsaband...
...samt afterworks på fredagseftermiddagarna, denna hemma hos min handledare Pontus (närmast till höger).
På tal om work så har jag även jobbat en del, tro det eller ej. Utöver att ha suttit med slutfinishen på några rapporter till UD...
...har det också blivit en hel del möten och konferenser.
Här strax innan den med Colombias Mr President Himself, med Brasiliens ex-president som sidekick.
Här har ni honom förresten, Grinchen, förlåt, jag menar president Santos.
Helgen innan min sista praktikvecka blev jag medbjuden på en riktigt härlig weekend av min handledare och några kollegor.
Tobias, bland annat.
De hade hyrt ett hus i Anapoima, som ligger ett par timmar utanför Bogotá men på lägre höjd = ytterst behagligt klimat.
Ja, huset och utsikten var det ju inget fel på heller.
Dagarna spenderades i lugnets tecken.
Med långa och goda måltider...
...lek med Pontus och hans fru Tischas son Lukas...
...poolhäng...
...samt långpromenader ner till centrum.
Där lärde vi känna ett helt gäng nya vänner, bland annat den här sköna polisen som förklarade att vi var de första utlänningarna han någonsin träffat och att detta måste firas. Såklart! sa vi och joinade på kvällen resten av Anapoimas invånare på deras stadsfest helgen till ära.
Sista kvällen i Anapoima bjöd på en rätt så spektakulär solnedgång.
Och sådana måste ju förevigas.
Så kom Sveriges nationaldag tillika min sista dag som prakikant. Det sistnämnda uppmärksammades med både tårta, presenter och fina ord på kl.11-fikat, och när det gäller nationaldagen firades denna med pompa och ståt på residenset senare på kvällen.
Ambassadörskan håller tal, med självaste vice-presidenten vid sin vänstra sida.
Här poserar Sergio, ambassadens politiske analytiker tillika en av mina närmsta vänner, och jag framför priset i kvällens utlottning. Vi vann inte men var glada ändå.
Jag tillsammans med bäste Pontus - bättre handledare får man ju leta efter, liksom.
Här har vi hela gänget! Praktikperioden har verkligen varit fantastisk på alla sätt och vis och jag är så tacksam och stolt över att ha sådana fina kollegor och vänner. Även om det är lite tråkigt att praktiken är över så ser jag nu fram emot några månader som vikarierande migrationsassistent på ambassaden - inte fy skam, det heller.
