Filmen var, tyvärr, bland de sämsta vi någonsin sett och när eländet till sist tog slut en och en halv timme senare var det i chocktillstånd som vi lämnade biografen. Trots detta antiklimax utan dess like, hade vi ändå en riktigt trevlig kväll. Priset var högst överkomligt (knappt 30 kr) och popcorn är ju alltid gott.

Josh, Christian och Sally var glada ändå.

I söndags bjöd Christians familj, som är här på besök från Tyskland, oss utbytesstudenter på en riktigt härlig grillfest. Vi höll till uppe på taket i byggnaden där de hyr en lägenhet under sin vistelse här, och både utsikten och maten var helt fantastiska. Tyvärr ville min kamera inte riktigt samarbeta med mig, men som tur var fick jag låna Bellas kamera och lyckades på så sätt föreviga kvällen med ett par bilder.

Bilder på höghusen och staden tagna med min kamera...

Viña del Mar by night.

Förra veckan skippade vi både kollektivtaxi och buss och promenerade istället hem från universitetet. Nästan smärtsamt vackert. Smärtsamma var även skavsåren jag fick av mina nya ballerinaskor, men det var det värt.

Det här borde egentligen ha varit en högst traumatisk och omvälvande dag i mitt liv med tanke på hur svårt jag alltid har haft för förändringar, men jag antar att jag har börjat bli van vid det här laget. Och varför klaga när dessa förändringar oftast leder till något bättre?

Flyttdags!

Selwa, Josh och Christian var glada över att få byta campus. Jag var mest sentimental.

Jag kommer framförallt sakna den fina utsikten.

Bytet av rum gick faktiskt förvånansvärt snabbt och smärtfritt. Himla smidigt det där med att ha en alldeles egen kundvagn i byggnaden. Det borde fler ha.

Mitt rum för den närmsta månaden - the master bedroom!

Minnet är kort och nu sitter vi här igen, så mätta att vi knappt orkar knäppa upp jeansen, och frågar oss vad som precis just hände.

Dagens påskmiddag bestod av hel kyckling i ugn, fyllning, sås och kokt kål, potatis och morötter. Himla gott, och himla märkligt hur man kan bli så mätt av kokta grönsaker och lite kyckling. Hemma i Kanada äter man detta vid ett-tiden på dagen, och det är ofta det enda man äter på hela dagen. Vi förstår varför.

Vår duktige kock Josh.

Tack vare Tanjas familj som är här på besök kunde vi igårkväll avnjuta ett äkta svenskt, och fantastiskt gott, påskbord med bland annat sill, gräddfil (typ), gräslök, Kalles kaviar, ägg, hemmagjorda köttbullar, potatissallad, lingonsylt och påskmust (även här, typ). Till efterrätt hade vi en rad olika förslag och idéer, men eftersom det ofta är lite trixigt att få tag på vissa ingredienser här, körde vi på det säkra kortet kladdkaka med vanlijglass och kaffe.

En himla trevlig kväll, även om vi som vanligt åt så mycket att vi mådde lite dåligt och svor att vi aldrig mer skulle äta igen. Ja, åtminstone inte till kvällen därpå - ikväll är det nämligen Joshs tur att bjuda på en typisk, kanadensisk påskmiddag.

På väg till affären - igår var för övrigt första dagen som det regnade här på över ett halvår. Det var kanske lite på tiden, framförallt med tanke på alla bränder vi har haft här i området på sistone.

Vi kom hem med en hel del mat...

Potatissallad. Måste ju faktiskt vara bland det godaste som finns.

Bella och Tanjas bror Erik rullade köttbullar för ett helt kompani.

Ägg - såklart!

Sill, färsk gräslök och gräddfil (nåväl, så gott som).

Vi testade även ett chilenskt påskbröd. Det var ganska sött, väldigt torrt och smakade Underberg.

Nästan som hemma.

Efterrätt - åh vad jag har längtat efter färska jordgubbar.

Middagssällskapet i form av Bella, Erik, Tanja och Josh.

Igår fick jag ett paket från mormor. Det innehöll en liten bok med små fina citat. Om lycka, om längtan, om äventyr och trygghet. Jag läste hela boken från pärm till pärm och här nedan har jag valt ut de allra finaste.

På lördagseftermiddagen satte jag mig på bussen till Santiago för att hälsa på Peter. Planerna för kvällen var högst oklara och det var just detta som såhär i efterhand gjorde kvällen, och resten av helgen, till en av de galnaste, roligaste och bästa på länge.

Kvällen började med en grillfest för utbytesstudenterna vid UAI:s campus i Santiago. Men eftersom vi kom dit precis när parken stängt, elden slocknat och alla de andra utbytesstudenterna åkt hem, blev det inte så mycket grillning, utan mest fest tillsammans med några av faddrarna innan vi senare åkte vidare till en konsert som vi inte hade biljetter till.

På vägen till konserten hamnade vi på en brandstation, närmare bestämt 15:e kompaniet "Deutsche Feuerwehrkompanie Maximo Humbser". Diego, en av faddrarna, jobbar som frivillig brandman vid sidan av studierna och han visade oss entusiastiskt runt på stationen, förklarade hur lyftkranar och vattenslangar fungerar och presenterade oss för alla sina medarbetare. Jag blev lite knäsvag och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.

Diego och jag.

Efter tydliga instruktioner, ett antal demonstrationer och en stunds övertalning vågade jag mig till slut nerför brandstången med förhoppningen att om det är någon som skulle kunna ta emot mig om faller, så är det väl ändå en brandman.

Efter det helt oplanerade men desto trevligare studiebesöket på brandstationen tog vi en taxi vidare mot konserten. Det var totalt tre band som skulle spela, där huvudakten var gruppen Chico Trujillo - en välkänd och omåttligt populär grupp här i Chile, därav slutsålda biljetter sedan flera dagar tillbaka. Vi löste problemet genom att köpa två svartbiljetter ute på gatan för under hundralappen styck.

Konserten ägde rum i en gammal industrilokal - mycket häftigt ställe.

Peter och jag, lite lagomt inrökta, svettiga och trötta i benen sådär på morgonkvisten.

Jag och vår nyfunne vän. Namn, ögonfärg och tanke bakom Hawaii-skjortan är högst oklart.

Fem timmar senare, vid fyratiden på morgonen, var konserten över. Ytterligare två och halv timmar senare, efter att ha tagit fel buss, blivit avsläppta mitt ute i ingenstans för att till slut avlägga den sista biten till fots, kom vi hem. Vi åt middagsfrukost, gick och lade oss och sov till elva dagen därpå.

Efter söndagens andra frukost lagade Peter lunch - rackarns vad gott det var!

Vid tvåtiden mötte vi upp några av Peters vänner, för att sedan ta tunnelbanan mot fotbollslaget Colo-Colos hemmastadium för att gå på den omtalade matchen mellan ärkerivalerna Colo-Colo och Universidad Católica. Jag hade hört talas om att supportrarna till Colo-Colo ofta är i det extremaste laget och att de kan vara ganska stökiga, och redan i tunnelbanan på vägen dit fick vi ett smakprov på deras hängivenhet och engagemang. Jag betraktade dem med skräckblandad förtjusning och undrade stilla vad det egentligen var vi hade gett oss in på.

Utanför fotbollsarenan fanns det poliser överallt, utrustade med både med mindre pansarfordon...

...och hästar.

Det enorma polispådraget var emellertid inte något som verkade oroa killarna alltför mycket.

Eftersom vi körde på "bättre att sälla sig till bråkstakarna än att vara deras motståndare" hade vi såklart ståplats i hejacklackssektorn till Colo-Colo.

Glada över att ha lyckats ta oss in på arenan med livet i behåll efter att nästan ha blivit ihjälklämda mot ett av polisens pansarvagnar vid ingången.

Även inne på själva arenan var säkerhetsåtgärderna högst påtagliga, med både poliser och taggtrådsstängsel.

Peppade killar!

Jag måste dock säga att Colo-Colo-supportrarna, de så kallade "flaites", har fått ett oförtjänt dåligt rykte. De allra flesta var riktigt glada och trevliga, och vi fick till och med en hejaramsa tillägnad oss.

Kvällen avslutades med pizza och tacos - ett perfekt avslut på en helt galen, och fantastiskt rolig, dag.

Eftersom klockan hade hunnit bli mycket och jag var alldeles sirapstrött i huvudet, stannade jag ytterligare en natt i Santiago och åkte tillbaka till Viña morgonen därpå istället.

På vägen till busstationen följde jag med Peter en sväng till hans jobb på Svenska ambassaden, som lämpligt nog ligger endast ett stenkast från Avenida Suecia.

Trots att planerna för helgen inte alls blev som det var tänkt, blev slutresultatet alltså ändå riktigt, riktigt bra.

När det gäller pluggmotivationen ska det erkännas att den verkligen inte är på topp just nu. Men å andra sidan kan jag ju numera (nu när vi har vårt alldeles egna internet) sitta på balkongen i solen och plugga, och samtidigt passa på att njuta av vår fina havs- och poolutsikt. Så vid närmare eftertanke - det hade ju kunnat vara värre.

Lite märkligt, men våren får helt enkelt vänta till nästa år.

Det är eftermiddag, jag står i köket och har precis lyckats koka sönder mitt andra ägg för dagen. Plötsligt hörs ljudet av ringklockan. Mitt hjärta hoppar över ett slag, dels av chocken men framförallt av förväntan - tänk om idag är dagen vi alla har väntat på? När jag sekunden senare öppnar dörren så står han mycket riktigt där, i sin röda fina jacka och keps med VTR tryckt i vita bokstäver. Jag pratar såklart om internet-installatören.

Istället för att trängas i fönstret i Tanjas rum, stjälandes vår okände grannes galet sega internet (det var nämligen främst i Tanjas fönsterkarm som signalstyrkan var någorlunda okej) kan vi nu sitta precis var vi vill i hela lägenheten och använda vårt alldeles egna bredband. Helt fantastiskt, och helt klart värt all frustration, alla femtioelva fingeravtryck och alla timmarna på civilregistret och på internetföretagets kontor.

Så vackert.

Det ska erkännas att de gånger som min hylla i kylskåpet har varit fullproppad med grönsaker har varit relativt få sedan jag flyttade hit till Viña. Inte för att jag inte gillar frukt och grönt, utan av den enkla anledningen att det blir dåligt så fort och eftersom Viñas halva befolkning dessutom alltid verkar spendera all sin tid på just min matbutik, försöker jag av naturliga skäl begränsa mathandlandet till någon gång per vecka.

Igår var dock ett av dessa sällsynta tillfällen när jag hade både gurka, tomat, sallad och avokado hemma. Lite pesto och örtsalt på det och voilá - gudars vad gott!

Söndagar har alltid varit lite ångestfyllda för mig. Speciellt om helgen har varit helt fantastiskt bra och den kommande veckan känns helt fantastiskt jobbig. Är jag ensam på en söndag blir jag dum, och mörkrädd mitt på dan.

Himla tur då att ett av de allra bästa botemedlen mot söndagsdepp är en fika med fina vänner vid stranden i solnedgången i ett land på andra sidan jorden.

Som jag har letat och längtat efter denna bild. Jag minns inte ens när jag såg den för första gången, eller i vilket sammanhang. Det var flera år sedan och jag blev blixtförälskad. Ända sedan dess har jag letat, både aktivt men också undermedvetet. På internet, i butiker, i tidningar. Och så ser jag den plötsligt hänga där en dag, i ett litet tält bland en massa andra tavlor och affischer, på en gata i Santiago.

Jag får som volter i bröstet och tänker att livet är bra fint ibland.

I helgen var det alltså dags för festival i Santiago. Festivalen ägde rum i en stor park mitt i staden, och lördagen spenderades till största delen inne på festivalområdet med kanonväder (om än lite väl varmt mitt på dagen), skön stämning, god mat och bra musik. När det väl var dags för The Killers att inta scenen var vi, och resten av festivalbesökarna, taggade till max. Och vilken spelning sedan! Väldigt bra liveframträdande, och vi hoppade och sjöng med för allt vi var värda.

En mycket bra dag med andra ord, trots det lilla missödet vi hade när det gällde boendet. När vi på lördagsförmiddagen väl kom fram till hostelet som vi hade bokat kvällen innan, visade det sig nämligen vara något fel på hemsidan - hostelet var fullbokat och den bokning vi trodde att vi hade gjort, gällde i själva verket inte. Inte helt optimalt, framförallt med tanke på att vartenda hostel i hela stan var fullbokat till följd av festivalen. Som tur var klev dock vår fine vän Peter, som egentligen skulle ha pluggat tillsammans med mig i Viña men som istället nu praktiserar på Svenska ambassaden i Santiago, in som en räddande ängel och erbjöd oss husrum. Himla fint gjort, och jag vet faktiskt inte vad vi hade gjort utan honom.

Efter konserten blev vi hembjudna på grillfest hos Peters vänner som också pluggar vid UAI, men på campuset som ligger i Santiago (mitt universitet har två campus; ett här och ett i Santiago). Mycket trevligt, och kul också att träffa alla utbytesstudenterna som pluggar på Adolfo Ibáñez i Santiago.

På söndagen drog Tanja, Bella och Johan iväg till Bolivia, medan jag stannade kvar i Santiago och spenderade dagen med Peter. Dagen inleddes med en lång frukost i solen på balkongen, som sedan följdes upp av ett väldigt intressant museibesök och en helt fantastiskt god lunch. Efter det strosades det planlöst runt på Santiagos gator, innan det sedan var dags för mig att åka hem.

Johan, Bella och Tanja i tunnelbanan på väg till festivalområdet.

Förra helgen tog vi bussen till ett par sanddyner ungefär 15 minuter härifrån, för att testa på den ädla sporten sandboarding. Ganska svårt, framförallt för mig som är van att stå på ett par skidor och knappt har testat snowboard, men ändå fruktansvärt roligt. Riktigt billigt också - 15 kronor för en timme. Ibland är Sydamerika rätt bra ändå.

Redo och laddade!

Trots ett par vurpor, sand precis överallt och x antal sandloppebett, var nog det här faktiskt en av de bästa dagarna hittills.