Kuba och Gamla Stan i Cartagena
Efter att ha kramat Luz-Marina och Papi hejdå gav vi oss tidigt på fredagsmorgonen iväg mot vår nästa tillika sista destination, nämligen Cartagena!
Luz-Marina och Papi har ett eget bussbolag, och de här två gentlemännen var våra privatchaufförer dagen till ära.
Två timmar senare var vi så framme i Cartagena. Vi gav oss direkt ut för att utforska den gamla delen av staden, som är känd för att vara som ett Kuba i miniformat.
Det fanns kokosvatten till salu i ungefär varje gatuhörn.
Och sånt gillar man ju.
Det var nästan outhärdligt varmt, men som tur var fanns det gott om parker att tillgå om man ville ta en paus från solen ett slag.
Och det var det fler än vi som ville.
Vi tog oss i kragen (och en kaffe) och promenerade vidare.
Stod i kön till banken i cirka två timmar gjorde vi också. Och det var väl ungefär allt vi orkade med under vår första dag i ett 35-gradigt och 84% luftfuktigt Cartagena.
Översvämningar och ett kärt återseende i Barranquilla
På torsdagen sade vi hejdå till Taganga och satte oss på bussen för att åka de drygt två timmarna till Barranquilla, mina roomies Jessica och Carlos hemstad. Vi skulle hälsa på deras föräldrar, Carlos senior och Luz-Marina.
Väl framme visade det sig att vi hade lyckats pricka in dagen för årets första skyfall. Jag hade hört talas om de översvämmade gatorna i Barranquilla och fick nu alltså uppleva dem på första parkett - jag trodde att Carlos överdrivit lite när han berättat om hur bilarna flöt iväg, men när bussen plötsligt tappade fäste och gled några meter insåg jag att det kanske inte var så mycket överdriv, ändå.
Barranquilla är för övrigt den enda platsen i världen som har sådana här trafikskyltar, något som ju känns ganska logiskt såhär med facit i hand.
Vi åkte hem till föräldrarnas lägenhet, där både Carlos senior, eller Papi som han vill att jag kallar honom, och Luz-Marina väntade på oss trots att det var torsdag och en vanlig arbetsdag. Vi åt lunch och blev visade runt i lägenheten. Här ser ni utsikten från balkongen.
När de efter lunchen åkte tillbaka till jobbet åkte vi till Karibiska museet.
Ett par timmar senare blev vi upphämtade av Papi, som gav oss en förträfflig tvåtimmars guidad tur i bil runt i staden. Vi stannade bland annat till vid klubben dit de brukar åka på helgerna.
Där drack vi mandarinjuice och pratade om livet.
Vi åkte och hämtade upp Luz-Marina för lite middag, som sedan avslutades med Papis stora passion här i livet, nämligen glass. Vi konstaterade att jag numera inte bara har en svensk familj i Härnösand och en spansk i Salamanca, utan även en colombiansk i Barranquilla. Något som när man tänker efter är helt fantastiskt fint, ju.
En förmiddag i Santa Marta
Väl tillbaka i Taganga inleddes onsdagen med frukost vid hostelets färgglada bar.
Därefter tog vi bussen till Santa Marta, som ligger mer eller mindre ihopkopplad med Taganga och som är det egentliga turistmålet i det området.
Vi tog en promenad längs med vattnet - trots att det var tidigt på morgonen var det bara där som man kunde röra sig utan att plågas alltför mycket av den tryckande hettan.
Längs med strandpromenaden lärde vi oss bland annat lite "kust-colombianska"...
...och namnet på den här frukten (och som jag såklart nu har glömt.)
Olja gjord på kokos och haj använder man sig tydligen också av där på kusten. Dock något oklart till vad.
Vi svängde av från strandpromenaden och flanerade en stund inne i staden.
En timme ungefär höll vi ut, innan vi efter en välbehövlig energikick i form av färskpressad juice hoppade på bussen tillbaka till hostelet för att tillbringa resten av dagen i hängmattan i skuggan vid poolen.
På kvällen promenerade vi ner till stranden i Taganga.
Vi hade nämligen stämt träff med Sibylles vän Mauricio (t.v.), som hon träffade på bussen en dag för tre år sedan i Bogotá, och ett par av hans vänner.
I flera timmar satt vi sedan på stranden och pratade om allt mellan himmel och jord där i solnedgången.
Som ju var så fin att det kändes som att jag sprack i varje söm, ungefär.
Strandliv och jakten på en sköldpadda
Dagen därpå vaknade vi i gryningen av ljudet av regndroppar mot tältduken. Attans, tänkte vi.
Regnet varade som tur var inte så länge, och en dryg timme senare var det klart och fint igen.
Vi packade ihop våra grejer och sa hejdå till vår nye vän, Arhuaco-indianen Luis.
Och så begav vi oss till en av stränderna vi passerat dagen innan.
Vi hade hört att det fanns sköldpaddor vid just den här stranden, så vi gav oss såklart ut för att försöka hitta en.
No luck på den fronten tyvärr, så snorkelutrustningen byttes ut mot bok i skuggan under ett träd istället.
Efter några sköna timmar på stranden mulnade det på, alldeles lagom till det var dags för den långa vägen tillbaka genom djungeln igen.
Lianer, leguaner och den karibiska solnedgången
En timmes flygresa från Medellín senare landade vi på söndagen på karibisk mark! Den värmevägg som mötte oss när vi klev ur planet, herrejösses alltså.
Vi viftade vänligt men bestämt bort alla erbjudanden om taxi och tog bussen like the locals.
Så kom vi fram till Taganga, en liten fiskeby strax utanför Santa Marta. Det är här de flesta backpackers bor, och vi ville ju såklart inte vara sämre.
Jag vet faktiskt inte hur många grader termometern visade på, men det var ungefär såhär varmt.
Tidigt morgonen därpå packade vi våra ryggsäckar och gav oss iväg till nationalparken Tayrona, för lite strandhäng och campingliv. För att komma till stränderna måste man dock vandra i cirka tre timmar genom djungeln.
En riktig djungel alltså, med lianer och allt.
Och termitbon...
...tusenfotingar...
...flitiga myror...
...vackra ödlor...
...och tjusiga fåglar.
Efter några timmar i djungeln skiftade terrängen.
Och vi började sakta men säkert se tecken på befolkning.
Vi frågade de här grabbarna hur långt det var kvar till playan, och dog lite inombords när de svarade att vi hade kommit ungefär halvvägs.
Till slut kunde vi dock höra havet, för att strax därefter mötas av denna utsikt.
Vi styrde stegen mot stranden.
Där det tyvärr var röd flagg...
...så det var bara att knata vidare mot campingplatsen. Som svar på frågan om det inte var väldigt varmt med svart luvtröja dagen till ära - jajemän, det var det. Men så värt att slippa smörja sig med spf 60 en gång i kvarten.
Så kom vi äntligen fram till campingen! Vi hade valt den som låg lite längre bort, då denna låg vid stranden = förhoppningsvis mindre mygg än inne i djungeln.
Vi var ungefär lika nöjda som Colombus torde ha varit när han upptäckte kontinten femhundra år tidigare.
Home, sweet home.
Vi utforskade området lite och gick bland annat upp till den här hyddan.
Där kunde man spendera natten i hängmatta.
Och vila ögonen på den här utsikten.
Däruppe kunde man, förutom hängmattor och fin utsikt, även hitta en och annan leguan.
Vi chillade i hängmattorna en stund.
Och tillbringade sedan resten av eftermiddagen på stranden.
Där satt vi tills solen gick ner och det var dags att duscha sig i myggmedel och täcka varje millimeter av huden med tyg.
Något som ändå är en ganska värdslig sak när man får somna till ljudet av karibiskt vågskvalp och spelande syrsor, ju.
Turistande, magiska bollar och evig vår i Medellín
Puh, nu är jag tillbaka i Bogotá efter en dryg vecka ute på vift! Min handledare Pontus är ju som jag kanske har nämnt världens bästa, och gav mig en veckas ledighet så att jag skulle kunna följa med Sibylle upp till Karibiska kusten innan hon sedan fortsatte vidare genom Centralamerika och så småningom hem till Tyskland igen.
Då det finns en hel uppsjö av spännande platser i det här landet som ju måste besökas, passade vi på att svänga förbi Colombias andra största stad på vår väg norrut mot kusten.
Nämligen Medellín, reggaetonens och tillika min vän Daniels hemstad.
Efter ha spenderat natten på en buss från Bogotá fortsatte vi på samma tema väl i Medellín, då vi efter att ha lämnat våra ryggsäckar på hostelet hoppade på turistbussen för en tur genom stan. Då vi bara hade en och en halv dag till vårt förfogande gällde det ju att hinna se så mycket som möjligt.
Så vi gick all in turist-javisst, helt enkelt.
Vi tog oss sakta men säkert igenom storstadstrafiken...
...förbi finurliga lyktstolpar...
...och en och annan svensk ö.
Vi hoppade av vid Botaniska Trädgården. Solen stod redan högt på himlen men vana vid det ombytliga vädret i Bogotá som vi är var vi utrustade med både solskyddsmedel och paraply, där det sistnämnda ju som bekant har fler än ett användningsområde.
Inne i trädgården fanns bland annat en näckrosdamm...
...och ett fjärilshus.
Sibylle köpte sötsaker som gick under namnet "magiska små bollar" av en kille som sade sig tillhöra Hare Krishna. Trots mina förmaningar om att det förmodligen var knark som gjorde de där små bollarna så magiska åt hon en, bara för att någon timme senare mumla något om att hon nog kände sig lite konstig trots allt.
Hon kom dock ganska snart fram till att det visst bara var placeboeffekten som talade, efter att vi hade intagit lite färsk frukt i skuggan. Det gula till vänster är förresten mangostrimlor, vilket kanske är det bästa sättet att äta mango på.
Vi hoppade på turistbussen igen, som tog oss vidare upp till bergen. Medellín påminner ganska mycket om Bogotá, fast lite lugnare, med mindre trafik och lite behagligare temperaturer. Den kallas ju inte "Den eviga vårens stad" för inget (även om 28 grader snarare är en väldigt varm sommardag i min värld).
På kvällen gick vi till en vegetarisk restaurang som fanns rekommenderad i min Lonely Planet-guide, och det dröjde inte länge innan vi förstod varför. Finaste inredningen, trevligaste personalen och den godaste veggoburgaren vi någonsin ätit. För att inte tala om brownien med varma hallon till efterrätt, gudars skymning.
Ett förträffligt sätt att runda av dagen i Medellín på, med andra ord.
