Imorse dök vår lärare inte upp till juridiklektionen. Inget jag skulle ha gråtit över i vanliga fall, om det inte vore för det faktum att det var en 08:00-lektion vi snackar om och jag var så in i bomben trött och frusen. Men det gjorde inte så mycket ändå - tröttheten botades med en kopp kaffe och frusenheten försvann lite efter ett helt gäng kindpussar, både ett hej och ett hej då från Brian Jones i klassen (ja, han heter faktiskt så) och en stunds beundran på avstånd av killen på gymmet med den sådär lite Hulken-trasiga grå t-shirten när han gjorde ungefär en miljon chin ups.

Utöver detta så fick jag ju dessutom en riktigt uppfriskande morgonpromenad hem från skolan, då jag lyssnade på the National och fick en och annan undrande blick när jag fotograferade alltifrån höstiga träd och gulblåa hus till livsfarliga elkablar.

Imorgon är det juni och jag plockade precis fram de stickade vantarna, men ja än't bitter.

Hittade ett fint litet Sverige-inspirerat hus...

...och ytterligare ett exempel på det här landets aningen tveksamma lösning när det gäller elförsörjning. Det är vid sådana här tillfällen som man uppskattar sin (avsaknad av) längd lite extra mycket.

Såhär ser det alltså ut, vårt nya campus. Det är betydligt större än det gamla och utrustat med både den senaste teknologin, ett superfräscht och stort gym samt mysiga kaféer. Eftersom det ligger uppe bland bergen är utsikten minst sagt fantastisk. Ganska fräsigt måste jag säga, även om själva bygget är långt ifrån klart; det springer runt busvisslandes byggnadsarbetare överallt, man får se upp för lastbilar och traktorer och det borras och förs oväsen lite titt som tätt.

Ännu fräsigare hade det också varit om själva transportsystemet faktiskt hade fungerat. Eftersom det ligger bland bergen går det ingen vanlig kollektivtrafik dit, så därför har universitetet gratisbussar som ska transportera studenterna till och från campus. Bra idé, om det inte hade varit för det faktum att dessa bussar bara går sisådär en tre gånger om dagen, att de ibland får för sig att inte dyka upp och när de väl gör det så är de ofta fulla. Detta innebär att man antingen snällt får vänta i två timmar på nästa buss (inte optimalt eftersom lektionen ofta har slutat vid det laget), försöka få tag i en taxi (varken lätt eller särskilt ekonomiskt på sikt) eller gå (egentligen bara ett alternativ om du har ett extremt viktigt prov alternativt en plötslig dödslängtan; en 40 minuters rask promenad på en motorväg i 90 graders lutning (eller åtminstone så brant att jag brukar få lock för öronen när jag åker buss upp), som får cykelvägen från stan till campus i Linköping att framstå som raksträcka).

Trots dessa små irritationsmoment gillar jag ändå det nya campuset. Framförallt gillar jag det faktum att alla byggnader faktiskt har fyra väggar och centralvärme, till skillnad från det gamla campuset.

Lite såhär ser det ut, det nya campuset.

Den här utsikten hade jag för ungefär en timme sedan från vår balkong. Bilder gör ju tyvärr aldrig solnedgångar som denna rättvisa, men jag fick i alla fall gåshud och lite ont i hjärtat.

Så fin var den.

Efter en sådan där allmänt tråkig, seg och kanintedenhärdagenbaravaraöver-dag när man bara är trött och less på ungefär det mesta, är en stunds läsning i mina älskade tant-tidningar innan läggdags precis vad jag behöver.

TACK mamma och mormor!

Igår tog jag en fika tillsammans med min fine vän Gabriel på Starbucks. Himla trevligt.

Jag såg de här karamellerna i en kiosk häromdagen och förflyttades genast mer än tio år tillbaka i tiden till solfläcksvarma vardagsrumsgolv, pärlhalsband i bubbelbad, glasfigurer i alla möjliga former och färger och alldeles precis lagomt skäggstubbsriviga kramar hemma hos farmor och farfar. Sånt är fint, och lite sorgligt.

I torsdags besökte Fredrik Reinfeldt den chilenska huvudstaden. Vi ville givetvis vara på plats och kunna känna oss lite extra svenska, och tack vare Peter och hans kontakter på Svenska Ambassaden hade vi möjlighet att följa Reinis under hela dagen som tre trettonåriga groupies värdiga Justin Bieber. Det var inte så många utomstående svenskar där (vi var snarare de enda) och detta gjorde ju att vi inte gled helt obemärkt förbi - såväl Fredrik som Filippa tittade fler än en gång åt vårt håll, och så blev vi riktigt tjenis med en av, och en inte helt ful sådan kan tilläggas, Säpokillarna.

Trots att Santiago inte visade sig från sin bästa sida rent vädermässigt hade vi en riktigt trevlig dag, och jag vill också passa på att ge ett stort tack till Peter som gav oss möjlighet till denna otroligt häftiga upplevelse.

Dagen började med en blomsterceremoni.

Har ju helt glömt att berätta! Kvällen innan jag åkte till Peru bjöd Peter med mig på invigningen av den Europeiska Filmfestivalen i Santiago. En mycket trevlig kväll fylld av mingel, snittar, ost och champagne, filmvisning av den katalanska filmen "Pan Negro" som även är vinnare av flera Goyas (Spaniens motsvarighet till Oscar), och tal av bland annat EU:s ambassadör. Jag fick skaka hand och kindpussas med viktiga människor från en hel massa olika ambassader, däribland Sveriges ambassadör Eva Zetterberg, och efter tillställningen fick vi skjuts hem av Peters diplomat-vänner från El Salvadors ambassad. Lite surrealistiskt, men himla trevligt.

På vår sista dag i Cusco åkte vi till en av de gamla inkaruinerna som finns i utkanten av staden. För ruiner, det finns det en hel del av, och det är inte för inte som Cusco också är känt som "Amerikas arkeologiska huvudstad". Vi tillbringade en stor del av dagen med att vandra runt bland dessa stenblock; inte för att det egentligen fanns så jättemycket att se, utan mer för att vi var tvungna att gå väldigt långsamt och stanna upp och återhämta oss efter ungefär vartannat trappsteg för att inte svimma av syrebrist, rusande hjärtan och smärtande lungor.

Slitna brudar.

Kanske var det på grund av syrebristen hjärnan, men jag och Petra trodde nästan för ett ögonblick att vi hade förflyttats tillbaka till vårt älskade Rio de Janeiro.

Våra nya bff - himla synd att de ska vara så kinkiga när det gäller det där med tulle n och lamadjur. Ja, inka-tanter med för den delen.

Höjden gjorde även att vår aptit under dessa dagar i Cusco var så gott som obefintlig, med följd att dagens fem mål ofta reducerades till ett, där en liten bit vitt bröd utgjorde ungefär hela kostcirkeln (ett par dagar i Cusco rekommenderas således starkt vid en önskan om snabb viktminskning - mycket mer effektivt än både GI-metoder, Atkins-dieter och kalorimani). Sista kvällen ville vi dock lyxa till det lite, och beställde därför in lite pasta carbonara på en italienska restaurang. Inte ett av mina brightest moments såhär i efterhand kanske, men gott var det.

TACK mina fina vänner för en oförglömlig vecka i Peru! Vi ses i Sverige om ett par månader!

Efter ännu en uppstigning klockan fem på morgonen var det då dags för dagen med stort D och vår efterlängtade tripp till Machu Picchu. Min timing var dock, som vanligt, inte den bästa. Utöver svår höjdsjuka hade jag dagen till ära även börjat få en uppfattning om vad Perus beryktade "annorlunda bakteriekultur" egentligen innebär, vilket ledde till att jag inte riktigt till fullo kunde njuta av de vackra vyerna och de fantastiska byggnadsverken. Eller som Petra uttryckte det i efterhand: "Jag förstod att du mådde jävligt dåligt när du helt missade den heta puddingen som gick förbi oss - framförallt när jag kommenterade honom men forfarande utan reaktion från din sida."

Inte de mest optimala omständigheterna med andra ord, men trots dessa två sjukor blev dagen ändå rätt fin. Vi hade ju i alla fall tur med vädret.

Första etappen från Cusco till Machu Picchu - två timmars skumpig bussresa...

Trötta som tusan men samtidigt grymt spända och förväntansfulla satte vi oss tidigt på lördagsmorgonen på planet med destination Cusco.

Eftersom vi blev placerade vid en av nödutgångarna, fick vi en lång lista på allt som förväntades av oss vid en eventuell nödsituation...

...något som Alex såg som ett hedersuppdrag och bemötte med en "alltid redo"-inställning i sann scoutanda. Petra var däremot lite mer tveksam.

Cusco ger, enligt min uppfattning, en mycket mer genuin bild av Peru än vad Lima gör. En otroligt vacker och mysig stad, även om den numera kanske har blivit lite väl turistig i vissa avseenden. Efter att ha lämnat vår packning på hostelet, bytt ut conversen mot de kanske inte riktigt så fashionabla men desto mer bekväma gympaskorna, gav vi oss ut för att utforska staden.

En lite småtrött Alex...

Trots de liknande färgerna är flaggan inte, till skillnad från vad många turister tror, den traditionella gayflaggan, utan det är Cuscos egna flagga där färgerna representerar regnbågens mytologiska betydelse för Inkafolket.

Svart majs.

Kunde ju bara inte låta bli...

Vi hamnade på en marknad där man kunde gå runt i flera timmar bland det stora utbudet av bland annat handstickade tröjor, ponchos, mössor, vantar och raggsockar i alpaca-ull.

Efter en hel del velande och provande av minst femtioelva olika modeller i lika många färger, slog vi bland annat till på varsin alpaca-tröja samt en påsa coca-godis.

Överallt i Cusco finns dessa coca-godisar att köpa. De tillverkas av cocablad; narkotikaklassade i Sverige (japp, det är alltså kokain vi snackar om), men som förmodligen skulle räknas som basföda i Cusco. Förutom dessa karameller kan man även låta bladen dra i varmt vatten och dricka det som té, eller köra en slags tuggtobak-variant och stoppa bladet på insidan av kinden och låta det verka. Vi testade alla tre varianter och märkte i ärlighetens namn ingen större effekt, varken när det gäller höjdsjukan eller det allmänna mentaltillståndet.

När det gäller höjdsjukan så trodde jag nog inte att jag skulle påverkas så starkt av höjden, men ack så fel jag hade. De 3500 metrarna över havet (drygt 1000 m högre än Kebnekaise) gjorde sig nämligen högst påminda, särskilt när man trotsat rekommendationerna om att ta en 500 meters höjdstigning om dygnet och istället flyga in direkt från Lima, som ju som bekant ligger på en sisådär noll meter över havet. Att vakna mitt i natten med känslan av att det är en elefant som sitter på ens bröstkorg, att få andnöd av att dricka vatten, hjärtklappning av att vända sig i sängen, smärtande lungor efter två trappsteg och en huvudvärk from hell skulle bli en del av vår vardag under våra kommande dagar i Cusco.

Kvällen avslutades med pizza till middag på en restaurang som varken hade världens godaste mat eller den renaste lokalen (vi upptäckte tyvärr inte kackerlackan förrän efter att vi hade tvingat i oss pizzan med den halvtaskiga osten). Vi gillade dock deras löfte om hemkörning skarpt.

På fredagen tog vi bussen till ett himla mysigt kvarter i Lima, där vi sedan strosade runt i ett par timmar.

Busspoesi.

Efter ett okristligt tidigt uppstigande, lite för lite sömn och en fyra timmar lång flygresa anlände jag på torsdagsmorgonen till Limas flygplats, där finaste vännerna Petra och Alex stod och väntade på mig med en alldeles fantastisk välkomstskylt. Det kändes både galet roligt och lite overkligt på en och samma gång, och det var så himla fint att få se dem igen.

Den fina (och med den otroligt smickrande acai-bilden på mig från min och Petras vecka i Brasilien) skylten, som numera pryder mitt rum här i Chile.

Jag gick all in och trotsade risken för både binnikemask och matförgiftning när jag testade den peruanska specialiteten "ceviche", som består av bland annat rå fisk, majs, chili och bläckfisk, till lunch. When in Rome..

Efter lunchen var det dags för Alex att åka till skolan. Jag, Petra och Petras roomie Mikaela från Danmark tog en promenad i stadsdelen Miraflores där de bor. Himla trevligt, trots ovanligt mulet väder.

Efter en stund kom vi till "Parque del Amor"; en fin park full av mosaik, romantiska budskap och kära par.

Kärleksbevis inristade på kaktusblad.

Efter promenaden laddade vi batterierna med den allra godaste frozen yoghurt, innan det sedan var dags att åka till universitetet och gå på föreläsning i ekonomisk politik.

Efter föreläsningen möttes vi upp i parken för att sedan avrunda dagen med en sen middag på en italiensk restaurang, som inte bara hade mysigaste inredningen utan även godaste risotton. En himla fin avslutning på min första dag i Lima.

Innan det bär av till Lima tidigt imorgonbitti är det dock dags för en sväng till Santiago och invigning av Europeiska filmfestivalen tillsammans med Peter - himla trevligt!

Imorgon ses vi igen, guapa! Som jag har saknat dig!

Efter att ha inlett lördagen med ett 80-minuters spinningpass bestämde vi oss för att ta tillvara på det vackra vår, jag menar, höstvädret och gjorde därför en utflykt till Valparaíso. Vi åkte på en guidad båttur i hamnen, för att sedan tillbringa flera timmar på ett rysligt mysigt kafé där både inredningen, maten och personalen var fenomenal och där det luktade sådär mysigt av nybryggt kaffe, precis som hemma hos mormor.

Utöver detta förstod kyparen till och med vår avsikt med att bara beställa en enda bit choklad- och tryffeltårta - han försåg oss nämligen med varsin gaffel och kom sedan in med tårtan färdigskuren i tre bitar. Det var himla fint tyckte vi.

Nu skiljer det alltså 6 timmar mellan oss och er där hemma i Sverige, bara så ni vet :)

Igårkväll fick vi ett ryck och bestämde oss för att bryta vår sedvanliga "ojärklockanredanniokanskedagsattgåochläggasig-kvällstradition" och istället piffa upp tillvaron med ett biobesök. Efter diverse missförstånd och frågetecken när det gäller både biljettköp, popcornval och alla miljoner olika biosalonger, hittade vi till slut till rätt sal och rätt film - "Rio". Himla mysig film, och jäklar vilken tillbakalängtan vi fick till denna underbara stad.

Att shoppa kan verkligen inte räknas som en av mina favoritsysselsättningar, snarare tvärtom. Blir helt matt bara av att gå förbi det där köpcentret varje dag på väg till bussen, och att faktiskt gå runt bland alla ställningar med kläder i mängder, expediter och kunder som knuffas och trängs ger mig andnöd och hjärtklappning. "Shopping-Ella" som jag kallades under tonåren är med andra ord ett minne blott.

Med anledning av kommande, himla spännande kan tilläggas, tillställningar var dock en sväng till köpcentret idag högst nödvändigt. Det gick faktiskt bättre än jag trodde, och en dryg timme senare traskade jag hemåt med en helt ny, komplett outfit. Himla t revligt faktiskt.

En av alla de saker som fick följa med mig hem var den här fina sjalen.

Ta för guds skull inte bussen i tron om att det går fortare än att gå när du har bråttom.

●

Regel nummer ett när det gäller konstiga och läskiga människor - undvik all ögonkontakt.

●

14 grader i Chile motsvaras av nollgradigt i Sverige.

●

Förvänta dig inte att du ska få plats på den enda gratis transferbussen till skolan och framförallt, förvänta dig inte att du kommer ifrån campus om du väl har lyckats ta dig dit.

●

Att stå för nära vägkanten när du väntar vid ett övergångsställe är lika med livsfara.

●

Solglasögon och iPod är att rekommendera så fort du går utanför dörren - busvisslingar, ropande och tutande är bara smickrande den första veckan, om ens då.

●

Kvällen gick med andra ord ut på att äta så många av dessa completos som vi bara kunde. Ganska motbjudande egentligen, men förvånansvärt gott.

Naturell yoghurt med banan, valnötter, russin och linfrön tillsammans med en kopp kaffe - en perfekt start på dagen.

Min nya älskling - en Canon Powershot SX 210 IS närmare bestämt.