Det krävs så lite för att jag och Petra ska ha roligt, en nysning i precis rätt timing räcker till exempel gott och väl. Vi behöver inte ens säga något, det räcker med att vi sneglar åt den andra för att allt ska rämna. Men ja, det är väl bra att vi är lättroade antar jag (och har samma humor dessutom). Problemet är bara att när vi väl har börjat skratta, har vi ibland lite svårt att sluta.

Som idag på italienskalektionen. Vi gjorde en hörövning där personerna på cd:n bokstaverade sina namn, och så skulle vi lyssna och skriva ner rätt namn. Medan jag bara hann uppfatta två bokstäver i varje namn, lyckades Petra med bedriften att sätta samtliga namn på första lyssningen, bara för att sedan skratta (själv)gott åt mina enstaka bokstäver här och där och självsäkert berätta vilka namnen var. För säker på sin sak var hon minsann - ja, ända tills vi gick igenom de rätta svaren. "Salma" hade hon fått till "Sara" och likheterna mellan "Paul" och "Bon" (Ella: "Är det verkligen Bon i förnamn? Petra svarar, något irriterat: "Ja det är väl klart det är Bon!" - som om detta vore ett skolexempel på ett franskt förnamn) är ju i princip, tja, obefintliga. Behöver jag förklara varför jag skrattade så att jag nästan grät? Jag övervägde till och med att lämna salen, så illa var det.

Och inte blev det bättre sedan när vi högt inför hela klassen skulle berätta vilken stad vi kom ifrån och bokstavera namnet på den. En tjej från Burgos fick bokstavera stadens namn, och under tiden viskar Petra "Haha, tänk om vi skulle bokstavera Västerås och Härnösand!" varpå vi båda bryter ihop av skratt. Vi måste verkligen lära oss att skratta lite mer diskret, för läraren, som både sett och hört vårt hysteriska fnitter, säger sedan med hög röst "Bueno, då kanske de två svenskorna som har så roligt kan berätta varifrån de kommer?" vilket vi också snällt gör. Hennes min när hon skrivit "Västerås" på svarta tavlan är obetalbar - skratta bäst som skratta sist.