Vintage, flashmob och en touch Brazil
I lördags var det full rulle här i Bogotá! Vi tar oss en titt.
Dagen inleddes med en vintagerunda tillsammans med Cecilia - vi var på jakt efter något brasilianskt till kvällens firmafest. Utbudet var väl lite sisådär, om vi säger så. Jag hittade en autentisk jacka från den Colombianska polisen som satt som en smäck, men det blev av naturliga skäl inget köp. Dels för att den inte var särskilt brasiliansk, men framförallt för att jag lever gärna ett tag till, liksom.
Efter den fruktlösa shoppingrundan trängdes och svettades vi i en olidligt lång timme tillsammans med halva Bogotás invånare på bussen på väg mot vårt nästa delmål för dagen - ett köpcentrum i de södra delarna av stan.
Bombhundar och säkerhetsvakter som undersöker varje skrymsle av alla bilar innan de får parkera på köpcentrets parkering. Inga konstigheter.
Anledningen till varför vi styrde kosan mot just det här köpcentret så långt ifrån våra hoods var detta - nämligen en flashmob anordnad av ambassaden tillsammans med en dansskola! Syftet var att promota svensk musik, och de duktiga ungdomarna gjorde flera dansuppvisningar till gamla goda svenska klassiker som Swedish House Mafia och Avicii (och så lite ABBA, Roxette och Robyn på det, såklart). Om ni vill se hur flashmoben gick till lite mer exakt kan ni klicka här.
Här blir min kollega Thomas, tillika marknadsförings-och samarbetsansvarig på ambassaden, intervjuad av tv-teamet.
Jag och Cecilia delade ut broschyrer om vårt fina land, och det är ju inte utan att man känner sig lite stolt ändå.
Ja, ni ser ju. Den här enorma affischen är för övrigt bland det första som möter besökarna när de kommer till ambassaden - den, och de guldinramade tavlorna på kungen och drottningen, såklart.
Efter en lång dag i blågult var det dags att svida om till blågultochgrönt - Thomas, eller dj-Thomasss som vi numera kallar honom, hade nämligen anordnat en fest med Brasilien-tema för ambassadens anställda och dessas vänner och anhöriga.
Då det som sagt inte var en fest för bara ambassadfölk passade jag på att bjuda in min roomie (till höger) och hans två vänner. De lärde mig reggaeton och jag lärde dem den Linköpingska schtekveven.
Och här är några av mina fina kollegor! Vi borde köra brasilien-tema på alla våra casual Fridays på kontoret i fortsättningen, tycker jag.
Semmelbak
Igårkväll bakade jag och Cecilia semlor. Vi saknade en del ingredienser, vi fick vispa grädden för hand i cirka en timme samt experimentera en del med gasugnen, men bra blev de till slut! Semlorna (och vi) gjorde succé på ambassadens fredagsfika - så till den grad att vi fick stående applåder och blev kallade änglar från ovan.
Joråsatt.
Vi hade ingen tillräckligt stor bunke så vi preppade degen i en kastrull. Funkar finfint det med.
Och såhär blev slutresultatet! Utan florsocker, men ändå.
Svenska flaggan på bordet, såklart.
En dag på landet
I lördags var det dags för mig och Cecilia att lämna Bogotá för en dag - vi hade nämligen blivit bjudna till Evas, som har jobbat på ambassaden, och hennes mans gård cirka en och en halv timme utanför stan. Som jag hade sett fram emot denna dag!
Så ofattbart skönt med en paus från all trafik och avgaser...
Vi gick till exempel förbi en butik där man kunde hitta Pachos sexigaste kläder.
Finunderhållning i form av reggaeton hade vi också. Bra drag i de där högtalarna.
Vi satt under ett apelsinträd och funderade på om vi kanske skulle våga oss på att palla en apelsin eller två.
Vi hade dock båda en konstig känsla av att någon iakttog oss, så vi bangade.
Efter en dryg kvarts bilfärd tillbaka uppför bergen kom vi så fram till Evas fina hus.
Och vilken utsikt, sedan!
Det fanns fyra hundar på gården, däribland bulldogen Pongo. Min favvo helt klart.
Vi tog en promenad längs med ägorna. Första stoppet blev hästhagen, med physalisodlingen intill.
Kanske sötaste häståsnan jag sett. (En faktiskt korsning, och alltså inget egenpåhittat uttryck.)
Physalis.
Hej hej.
Vi promenerade vidare.
Det tittade fram en ny vän som ville hälsa.
Vi gick upp, upp och upp. Trodde jag hade vant mig vid höjden efter en månad i Bogotá, men icke.
Till slut kom vi fram till kohagen! Eva och hennes man producerar mjölk och säljer.
Vi hittade en splitterny liten kalv. Eva trodde att hen hade fötts under natten alternativt kvällen innan.
Pongo var minst sagt missnöjd med hur mycket uppmärksamhet vi ägnade kalven. Stackarn.
Fantastiska Eva.
Så ofattbart skönt med en paus från all trafik och avgaser...
..och få se gröna kullar, träd och berg istället.
Vi råkade åka förbi Evas gård, och hamnade istället i byn Pacho cirka en kvart därifrån. Ops. Det var dock ingen fara på taket, och medan vi väntade på att bli upphämtade passade vi på att se oss omkring lite.
Vi gick till exempel förbi en butik där man kunde hitta Pachos sexigaste kläder.
Detta måste såklart förevigas.
Det blev dock inget impulsköp denna gång, utan vi gick tillbaka och satte oss för att invänta vår skjuts istället.
Finunderhållning i form av reggaeton hade vi också. Bra drag i de där högtalarna.
Vi satt under ett apelsinträd och funderade på om vi kanske skulle våga oss på att palla en apelsin eller två.
Vi hade dock båda en konstig känsla av att någon iakttog oss, så vi bangade.
Efter en dryg kvarts bilfärd tillbaka uppför bergen kom vi så fram till Evas fina hus.
Och vilken utsikt, sedan!
Det fanns fyra hundar på gården, däribland bulldogen Pongo. Min favvo helt klart.
Vi tog en promenad längs med ägorna. Första stoppet blev hästhagen, med physalisodlingen intill.
Kanske sötaste häståsnan jag sett. (En faktiskt korsning, och alltså inget egenpåhittat uttryck.)
Physalis.
Hej hej.
Vi promenerade vidare.
Det tittade fram en ny vän som ville hälsa.
Vi gick upp, upp och upp. Trodde jag hade vant mig vid höjden efter en månad i Bogotá, men icke.
Till slut kom vi fram till kohagen! Eva och hennes man producerar mjölk och säljer.
Vi hittade en splitterny liten kalv. Eva trodde att hen hade fötts under natten alternativt kvällen innan.
Pongo var minst sagt missnöjd med hur mycket uppmärksamhet vi ägnade kalven. Stackarn.
Fantastiska Eva.
När vi kom tillbaka till huset var det lunchdags. Eva hade lagat skaldjurspaella med chokladpaj till efterrätt och vi dog godhetsdöden flera gånger om.
Efter lunchen spanade vi in trädgården. Förutom physalis odlar de även en slags björnbär...
...rosmarin...
...och en och annan pumpa.
Och en massa fina blommor, såklart.
Vi tog en skogspromenad.
Under eukalyptusträd...
...och förbi majosodlingar på andra sidan vägen.
Vi kom fram till en fin damm som Eva och hennes man låtit anlägga, och där fanns det en massa änder. Vi stannade en stund för att njuta av tystnaden, dofterna och den friska luften. Jag fick en hemsk sommariSverige-längtan och tänkte att jag ju omöjligt kunde åka tillbaka till Bogotás avgaser och byggnadskomplex efter det här.
Men allting har som bekant ett slut, så även denna dag. Vi fick med oss en hel påse fylld med egenodlad physalis.
Och så blommor och ett gäng eukalyptusgrenar - en bit av landet tillbaka till storstan, himla fint. Här är vi alla tre; Eva, jag och Cecilia. Samt Pongo in action och Tjockis i bakgrunden.
Vi drog några sista djupa andetag av frisk lantluft, innan vi sedan satte oss på bussen lagom tills solen började gå ner bakom bergen. En fantastisk avslutning på en fantastisk dag.
Och regnet det bara öser ner
Översvämningar och ändrade planer
I lördags skulle jag och Sibylle egentligen ha åkt till en by ett par timmar utanför Bogotá, för att spana in en katedral helt byggd av salt och för att få andas luft som inte består av 98% avgaser. På grund av ett ihållande regn på morgonen ställde vi dock in resan och improviserade ihop en annan plan istället. Den blev faktiskt himla bra, den med.
Framåt förmiddagen hade det äntligen slutat regna. Vi trotsade de regntunga skyarna och tog en promenad till centrum, la Calendaria.
På vägen stannade vi till och köpte varsitt armband - ruskigt fina allihopa, måste nog införskaffa tre till, minst.
Lotteriet hoppade vi dock. Har ändå aldrig tur i spel.
Plaza de Bolivar med sina absurt många duvor.
Vi tog en kaffe på Colombias bästa och mest kända kafé Juan Valdez. Det är den enda kedja som faktiskt säljer det kvalitetskaffe som landet är känt för - generellt sett exporteras detta och det som säljs inom landet är det som inte var fint nog för export. Himla sorgligt egentligen. På kaféet fick vi fikasällskap av en man med en gitarr som lärde oss en massa om colombiansk musik. Tack tack.
Vi gick upp på taket till stadsdelens fina bilbliotek.
Därifrån kunde man se Bogotás version av de brasilianska favelas, det vill säga kåkområdena...
...och en och annan kyrka.
Vi gick ner i biblioteket för att bläddra lite i böcker och spana in den bok som Sibylle har översatt till tyska och som ska publiceras i mars.
Det började regna igen, vilket betydde museumdags. El Museo de Oro, närmare besämt.
Efter att ha tittat på gamla guldföremål från Kristi tid i några timmar konstaterade vi att det fortfarande regnade. Och att det nu även åskade, dessutom. Gillar ej åska.
Klockan hade börjat närma sig tre och vi var hungriga, så vi ignorerade översvämningar, blixtar och dunder och begav oss i väg på jakt efter den vegetariska restaurang Sibylle hade hört talas om.
Efter några förvirrade bussbyten hittade vi den - cirka tio minuter för sent. Restauranger har tydligen bara öppet mellan 12 och 15 på helgerna i den här stan. Det gjorde dock inte så mycket, då vår plan B var minst lika bra, om inte bättre - samma organiska kafé/butik som vi åt frukost på för ett par veckor sedan. Om frukosten var god så var denna spenatpaj och sallad himmelska, för att inte tala om desserten.
Det började hagla och vi var mycket nöjda med det faktum att Sibylle bara bodde ett par gator därifrån. Vi köpte med oss ett par linfrökakor och lite rött té med smak av hallon och plaskade hem till Sibylle, där vi sedan tillbringade resten av eftermiddagen. En helt ok improvisationslördag, ändå.
En tisdagkväll
En fantastisk god och högst spontan utemiddag i goda vänners sällskap. Så borde alla tisdagar vara, tycker jag.
Loppmarknader, kokainkakor och åskoväder
Idag har jag och Sibylle varit ute på äventyr igen, men den här gången styrde vi kosan mot norr istället för söder - mot loppmarknaderna, närmare bestämt.
Efter att ha ätit frukost hemma hos mig promenerade vi ner till huvudgatan där vi sedan vinkade in en godtycklig buss och frågade om denna möjligen passerade vår slutdestination. Det gjorde den, och vi firade min nu förlorade buss-oskuld med att nästan sätta oss i knäet på våra respektive bussgrannar. Tur att man har några svängar till Sydamerika i bagaget och därmed en hel del övning i konsten att stå upp och betala medan busschaffisen gör en brutal rivstart vid det här laget.
Efter en dryg kvarts resa var vi så framme vid loppisälskarens mecka, där vi sedan spenderade resten av dagen. Förträffligt fint, faktiskt.
Vi var ganska nöjda med att lämna skyskraporna...
...till förmån för detta.
Sibylle tyckte att jag borde investera i armbandet till vänster.
Jag suktade dock mest efter dessa. (Jag lyckades dock behärska mig den här gången, Petra).
Sibylle köpte en sjal som man kunde använda på inte mindre än 8 olika sätt. En liten broschyr hade dock varit önskvärd, då det var rakt omöjligt att komma ihåg alla varianter.
Vi åt lite friterad kokos som mellanmål, innan det var dags att gå vidare mot nästa loppis.
På vägen passade vi på att mata duvor...
...och säga hola till Simon Bolivar, Colombias förste president.
Himla fint för övrigt att ha hittat någon som inte tycker det är det minsta konstigt att vilja fotografera gamla bilar, dörrar, väggar eller skyltar.
Då var vi framme vid nästa loppis!
Där fanns fyrkantsglass med läskig färg...
...kokainkakor och annat smått och gott vars doft transporterade oss båda till en högst oangenäm walk down memory lane i Cuzco, Peru...
...och en något uttråkad herre som fördrev tiden med att leka tittut.
Vi blev hungriga och gick på jakt efter en vegetarisk restaurang. Ungefär som att leta efter en nål i en höstack, men en vänlig själ tipsade oss om detta ställe, där all mat inte bara var vegetarisk utan även organisk. Gudars så gott.
Efter lunchen började himlen mörkna på och vi bestämde oss för att tacka för oss och bege oss hemåt. Lika bra det, för lagom tills jag satte nyckeln i dörren brakade ett åskoväder utan dess like löst. En ganska skön avslutning på den här söndagen, ändå.
Gatukonst
Idag tog jag en promenad i det vackra vädret. Jag vågar mig inte riktigt ut på alla smågator ensam och höll mig därmed mest på huvudgatan, med all dess trafik, oljud, halvmeterhöga trottoarkanter och avgasmoln så svarta och kompakta att de nästan ser tecknade ut. Inte den mysigaste promenadsträckan kanske, men den har sin charm - alla fantastiska, fina, kryptiska och konstiga målningar och meddelanden på väggarna. Gatukonsten, helt enkelt.
