Jag kommer ihåg när jag träffade familjen Hernández för första gången, hösten 2006. Jag hade åkt till Salamanca för en veckas språkresa med klassen, och vi blev alla utplacerade hos olika spanska familjer. Familjerna stod och väntade på oss på busstationen när vi kom fram. Jag och min kompis Maria bad en stilla bön om att vi skulle hamna hos den lilla tanten med permanentat hår, hos småbarnsfamiljen eller hos den där gubben även om han stirrade ganska konstigt; vem som helst men inte den där stora mannen som såg lite läskig ut. Våra klasskompisars namn ropades ut ett efter ett, och antalet familjer minskade. Kvar blev den stora, läskiga mannen. Juan.

Vi var i chocktillstånd när vi satte oss i baksätet i bilen, vi sa inte ett ord på hela resan hem och väl hemma förstod vi inte vad Juan sa eftersom han pratade så snabbt och lågt. Vi övervägde att ringa vår lärare och be att få byta familj, framförallt efter första natten när tre amerikaner som också bodde där kom in och spelade hårdrocksmusik och väckte oss vid tre på morgonen, samtidigt som de filmade hela spektaklet med videokamera. Men allteftersom dagarna gick och efter att ha gett igen med råge på amerikanerna och därmed vunnit både deras respekt och vänskap, kändes allt mycket bättre. Vi insåg att Juan inte alls var så läskig som han såg ut, att mamma Maria José var en av de mest tålmodiga och engagerade människor vi någonsin mött, och att deras två barn Maria och Alejandro var riktigt roliga, även om de båda pratade näst intill omänskligt snabbt.

Det kändes tråkigt att behöva säga hejdå när veckan väl led mot sitt slut, och jag hoppades att jag skulle få chansen att komma tillbaka en dag.

Och komma tillbaka, det gjorde jag. Första gången var hösten 2007 efter att jag hade gått ut gymnasiet. Jag visste inte vad jag ville läsa på universitetet, så jag bestämde mig för att åka tillbaka till Salamanca och plugga spanska i en termin istället för att läsa vidare direkt. Tanken var att jag bara skulle stanna en termin, men när jag väl kommit hem till kalla och gråa Sverige beslöt jag mig för att åka tillbaka för ännu en termin. Tredje gången var förra sommaren när jag och några av de andra studenterna som bodde här våren 2008 åkte hit för en reunion, och nu är jag alltså här igen.

Jag har alltid bott hos familjen Hernández, och varför skulle jag inte det?

De är ju min andra familj.

Pappa Juan, mamma Maria José, dottern Maria och hunden Pepe.