Så sa alltid mina instruktörer på Sporthallen hemma i Linköping, men jag förstod det aldrig riktigt. Jag menar, hur kan man glömma att andas?

Nu, ett halvår senare, vet jag. Allt som krävs är ett arbete på 30 sidor om Marockos arbetsmarknad som ska vara inlämnat den 1:a  december och som vi knappt har börjat med, ett annat lika stort arbete som vi inte alls har börjat med, plugga 7 kurser parallellt, lektioner på både förmiddag och kväll, träning, socialt umgänge, blogg, skype-dates, sömn, läxor, att kunna växla mellan 5 språk nästan dagligen, artiklar att läsa, en krånglande visdomstand och så slänger vi in ett par, tre hyfsat omfattande inlämningar per vecka också.
Mer än så behövs tydligen inte.