Valladolid ligger ca 1,5 timme härifrån och är provinsen Castilla y Leóns huvudstad. Det är, precis som alla varnade oss om, inte en jättespännande stad, eller ens särskilt vacker för den delen. Till råga på allt åkte vi från ett soligt och varmt Salamanca, till ett kallt, dimmigt och rått Valladolid. Inte helt idealiskt kanske. Nu låter jag kanske jättepessimistisk, för riktigt så hemskt var det inte, och det är ju ändå rätt kul att kunna lägga till en till stad på listan över spanska städer jag har varit i. Men ja, jag skulle inte åka dit igen, om man säger så. Den största anledningen till att resan ändå var rätt trevlig overall, det var såklart Petra. Vet ärligt talat inte vad jag hade gjort utan henne.

Inte så konstigt att vi hade lite problem att hitta ibland, med såna här vägskyltar...

Bästa kartläsaren!

Författaren Cervantes hus finns bevarat för allmän beskådning.

Valladolids variant av Plaza Mayor.

Universitetet. Inte riktigt lika fint som Salamancas kanske.

Äntligen lunch! Vi beställde varsin pizza till lunch och det visade sig att dessa pizzor var de största vi någonsin sett. Hungriga som vi var slukade vi dock rubbet, men det var inte så svårt som det ser ut eftersom pizzabottnen var tunn som chips.

Det här dörrdraperiet var det roligaste på hela Columbus-muséet.

Vincenzo, Petras flatmate från Sicilien, berättade att han brukar åka runt på en sån här vit Vespa där hemma. Är det inte helt fantastiskt?