Det är bara en tidsfråga...
... innan mitt och Petras frimodiga diskuterande om personer i vår närhet kommer att slå tillbaka på oss, och det hårt. Vi har under våra månader här utvecklat en tendens att prata högt om folk runt omkring oss, eftersom "vi ju praktiskt taget är de enda svenskarna här".
Ett exempel på detta är när vi står och väntar på vår tur i kopieringsbutiken. Offret i fråga är en kille som är före oss i kön, och konversationen lyder ungefär som följder:
Eller på gymmet:
Eller på väg till skolan:
Konversationer som dessa äger alltså rum så gott som dagligen, och offret befinner sig oftast inom fullt hörbart räckhåll, åtminstone för icke (gravt) hörselskadade. Vi måste verkligen skärpa oss för let's face it; för eller senare kommer detta beteende att straffa sig.
Om inte förr, så på Arlandas flygplats om inte annat.
Ett exempel på detta är när vi står och väntar på vår tur i kopieringsbutiken. Offret i fråga är en kille som är före oss i kön, och konversationen lyder ungefär som följder:
Petra: "Gud, den där killen har ju verkligen ingen rumpa alls!"
Ella: "Nej, faktiskt inte! Fast han har ett ganska fint ansikte."
Petra: "Ja, det har han. Men han har verkligen ingen rumpa alls."
Eller på gymmet:
Ella: "Shit, spana in den där tjejen, de där (brösten) kan ju omöjligt vara äkta!"
Petra: Va, tror du inte? Fast i och för sig...hon är ju så himla smal, då brukar man väl ha mindre?"
Ella: "Ja, det där ser ju bara onaturligt ut. Femtio spänn på att hon har implantat i rumpan också."
Eller på väg till skolan:
Petra: "JÄVLAR, kolla in honom! Snacka om carne de cordero!" - precis när vi passerar killen på övergångsstället.
Konversationer som dessa äger alltså rum så gott som dagligen, och offret befinner sig oftast inom fullt hörbart räckhåll, åtminstone för icke (gravt) hörselskadade. Vi måste verkligen skärpa oss för let's face it; för eller senare kommer detta beteende att straffa sig.
Om inte förr, så på Arlandas flygplats om inte annat.
Kommentarer
Trackback
