Imorse kände jag ett behov av ännu en dos förödmjukelse och traskade därför iväg till gymmet för att testa ett av danspassen. Det var samma instruktör som hade kört body combat lektionen innan; en stor, muskulös man med militärbyxor, linne och tatueringar överallt. Den stereotypiske combat-instruktören med andra ord, och just därför blev jag onekligen lite lätt förvånad men också grymt imponerad när han började svänga sina höfter som om det inte fanns någon morgondag.

Musiken bestod helt av reggaeton, en musikstil som jag inte är alltför välbekant med, och det kändes som att jag hade blivit slungad in i en av Don Omars musikvideos, alternativt av misstag hamnat på någon underjordisk klubb i en av Rios förorter. Även om jag kände mig hyfsat malplacerad fann jag det hela väldigt fascinerande – jag visste inte att det ens var fysiskt möjligt att röra sina höfter, sin rumpa och sina bröst på det sättet.

När det är dags att gå low low low á Flow Rida kommer instruktören fram till mig och började dansa med mig. Jag har aldrig känt mig så ofeminin i hela mitt liv, och jag ler urskuldande och försöker förklara att jag är från Sverige och att vi skandinavier tyvärr inte har välsignats med denna skaka rumpa-gen.

Han ser först lite oförstående ut, för att sedan le medlidsamt mot mig och istället börja dansa med tanten bredvid. Inte helt optimalt för självkänslan kanske, men jag var rätt nöjd ändå. Även om det fortfarande fattas ganska mycket innan jag blir erkänd som den nya Shakira, har jag i alla fall kommit en bit på vägen.