Begreppet förödmjukelse fick igårkväll en helt ny innebörd.

Glad i hågen över att precis ha skaffat ett gymkort traskade jag iväg till gymmet för att köra ett efterlängtat step-pass. Vis av erfarenhet vet jag att just step-passen utomlands kan vara lite knepiga, eftersom instruktören oftast inte går igenom varje block för sig utan bara kör igenom hela passet och så får man hänga med bäst man kan.

Väl i salen i väntan på instruktören känns allt ändå ganska bra. Medelålders kvinnor och lite lönnfeta män, hur svårt kan det då vara liksom? In kommer till slut instruktören, som för övrigt är en man – lite ovant och märkligt sådär, men det kanske är så de gör det här i Chile, tänker jag. Så fort han får syn på mig stannar han upp, med ögon stora som tefat, och utbrister ”Hooooooola!” högt så att alla hör. Min förhoppning om att passera så obemärkt förbi som möjligt krossas med andra ord redan där.

Innan passet börjar frågar han om det finns några som aldrig har varit på passet tidigare. Jag och en till tjej räcker upp handen. Hemma i Sverige brukar instruktören i en sådan här situation ofta hälsa de nya extra mycket välkomna, och lugna genom att säga att stegen egentligen inte spelar så stor roll utan att det viktigaste är att man har kul. Så var ju dock inte riktigt fallet igårkväll – instruktören ler först lite medlidsamt mot oss, för att sedan, knappt hörbart, fnysa ”Lycka till!” följt av ett sadistiskt hånskratt.

Uppvärmningen går bra, jag gör en mental segergest och tycker nästan lite synd om instruktören om han själv anser att detta egentligen är för svårt för oss. Lyckan visar sig dock vara ganska kortvarig.

Efter en kvart ger den andra nya tjejen upp och lämnar salen. Tjurig som jag är väljer jag att härda ut och stanna kvar, jag har ju trots allt varit i liknande situationer tidigare och klarat mig med både livet och självkänslan någorlunda i behåll. Den här instruktören är dock inte riktigt som alla andra jag tidigare har stött på (och det har ändå blivit en hel del genom åren). Istället för att komma fram och försöka visa stegen lite långsammare för mig, står han där uppe på sitt podium med händerna i sidan och betraktar mig samtidigt som han hånler och skrattar åt mig lite då och då. Jag frågar mig själv om jag har dött och hamnat på en plats värre än själva helvetet – en plats osande av svett och ångest med en sadistisk, alltför hurtig för sitt eget bästa, instruktör iklädd neon och med blödande trumhinnor till följd av en aldrig sinande ström av 90-talsmusik á Backstreet Boys och Spice Girls på en ljudnivå som omöjligt kan ha varit avsedd för mänskliga öron.

Tio över sju, fyrtio minuter in i passet, händer det som aldrig tidigare har hänt – jag ger upp. Jag har aldrig varit så förödmjukad i hela mitt liv och konstaterar bittert att det finns bara ett ord för såna som honom, och det är ondska.