Det kan vara riktigt tufft att vara utbytesstudent ibland. Efter att nu ha gått drygt en vecka i skolan har jag numera lärt mig en del knep för att försöka undvika den värsta ensamhetskänslan, men det finns fortfarande mycket att lära på det området. Istället för kursen i spanska för utbytesstudenter, skulle jag gärna ha sett att universitetet erbjöd en kurs i hur man som utbytsstudent klarar sig igenom terminen med livhanken (och självkänslan) i behåll. Lite som en överlevnadsguide i hur man gör upp en eld, vilka bär man kan och inte kan äta och vad man egentligen bör göra om man skulle stöta på en björn, fast på ett mer socialt plan. Hur man bäst smälter in i mängden, konsten att se självsäker men inte stöddig ut, och hur man får sina klasskamrater att inse att man varken har pesten eller kommer från en annan planet, till exempel.

Känslan av total utmobbning och ensamhet kan alltså vara ganska stor för utbytesstudenten emellanåt, och här kommer därför några matnyttiga tips i sann “Hjälp mig hjälpa dig”-anda. En handbook i överlevnad för utbytesstudenten, helt enkelt.

1. Ensam utis i klassen.

Som ensam utis i klassen försöker man desperat vända denna utsatta situation till något positivt, och klamrar sig därför gärna fast vid föreställningar som att det till exempel är lättare att få kontakt med de lokala studenterna som ensam utis, än om man är flera utbytesstudenter i klassen. Detta stämmer dock inte. Det verkar, ologiskt nog, vara läskigare att ta kontakt med en ensam utis än ett gäng på tre, fyra stycken.

2. Skolgården.

Det optimala är såklart om man lyckas hitta andra, alternativa sätt att transportera sig mellan de olika klassrummen, kafeterian och lärarrummen, men om man nu ändå måste korsa skolgården finns det några saker man bör tänka på. Det faktum att alla de andra eleverna står i klungor och pratar och röker, gör visserligen att du som utbytesstudent känner dig lite extra utsatt där du går helt ensam, men å andra sidan innebär förmodligen detta att de andra kidsen redan är så upptagna med sitt, att de inte ens lägger märke till dig (trots att du är den enda blondinen på hela stället). Ett hett tips här är att försöka se upptagen ut. Pilla med ipoden, låtsas leta efter något i väskan eller fejka ett telefonsamtal. Det gamla tricket att le och gå fort kan också funka, se bara upp med trappsteg och trösklar – du vill ju inte dra uppmärksamheten till dig.

3. Klassrummet.

Sist men inte minst har vi situationen i själva klassrummet. Taktiken att komma tidigt, sätta sig på en ledig plats, gärna i mitten av salen, för att sedan hoppas på att någon kommer sätta sig bredvid dig, funkar inte heller. Eftersom du har en stor gul och svart skylt hängandes runt halsen med symbolen för radioaktivt avfall, alternativt en stämpel i pannan med texten "smittsam sjukdom", kommer folk följaktligen att sätta sig i en vid cirkel runt dig. Om någon ändå mot förmodan skulle gå i din riktning, är det nio gånger av tio för att sätta sig två platser bort och dumpa sina grejer på stolen bredvid dig, så att nu ingen ingen skulle råka få för sig att faktiskt sätta sig bredvid dig. Även här gäller det att försöka se så upptagen och oberörd ut som vanligt, utan att utstråla dryghet - en svår konst att bemästra, så öva gärna framför spegeln innan.

Detta är alltså min taktik för att ta mig igenom dagarna någorlunda smärtfritt. En sak som är säker är i alla fall att jag, väl tillbaka i Linköping, hädanefter alltid ska hälsa glatt på varenda utbytesstudent jag får syn på, och i mån av tid rentav utbyta några ord. Jag vet numera nämligen själv hur lite det faktiskt krävs för att man inte längre ska vilja leta reda på närmsta skrubb, lägga sig i fosterställning på golvet och gråta. Ett hej, ett leende, ja, till och med frågan om du vill låna en näsduk när papperet är slut på toaletten, räcker fint.

I väntan på nästa sällsynta tillfälle av någon form av kontakt med mina klasskamrater, lyssnar jag på den här låten och tycker synd om mig själv.