Trötta som tusan men samtidigt grymt spända och förväntansfulla satte vi oss tidigt på lördagsmorgonen på planet med destination Cusco.

Eftersom vi blev placerade vid en av nödutgångarna, fick vi en lång lista på allt som förväntades av oss vid en eventuell nödsituation...

...något som Alex såg som ett hedersuppdrag och bemötte med en "alltid redo"-inställning i sann scoutanda. Petra var däremot lite mer tveksam.

Cusco ger, enligt min uppfattning, en mycket mer genuin bild av Peru än vad Lima gör. En otroligt vacker och mysig stad, även om den numera kanske har blivit lite väl turistig i vissa avseenden. Efter att ha lämnat vår packning på hostelet, bytt ut conversen mot de kanske inte riktigt så fashionabla men desto mer bekväma gympaskorna, gav vi oss ut för att utforska staden.

En lite småtrött Alex...

Trots de liknande färgerna är flaggan inte, till skillnad från vad många turister tror, den traditionella gayflaggan, utan det är Cuscos egna flagga där färgerna representerar regnbågens mytologiska betydelse för Inkafolket.

Svart majs.

Kunde ju bara inte låta bli...

Vi hamnade på en marknad där man kunde gå runt i flera timmar bland det stora utbudet av bland annat handstickade tröjor, ponchos, mössor, vantar och raggsockar i alpaca-ull.

Efter en hel del velande och provande av minst femtioelva olika modeller i lika många färger, slog vi bland annat till på varsin alpaca-tröja samt en påsa coca-godis.

Överallt i Cusco finns dessa coca-godisar att köpa. De tillverkas av cocablad; narkotikaklassade i Sverige (japp, det är alltså kokain vi snackar om), men som förmodligen skulle räknas som basföda i Cusco. Förutom dessa karameller kan man även låta bladen dra i varmt vatten och dricka det som té, eller köra en slags tuggtobak-variant och stoppa bladet på insidan av kinden och låta det verka. Vi testade alla tre varianter och märkte i ärlighetens namn ingen större effekt, varken när det gäller höjdsjukan eller det allmänna mentaltillståndet.

När det gäller höjdsjukan så trodde jag nog inte att jag skulle påverkas så starkt av höjden, men ack så fel jag hade. De 3500 metrarna över havet (drygt 1000 m högre än Kebnekaise) gjorde sig nämligen högst påminda, särskilt när man trotsat rekommendationerna om att ta en 500 meters höjdstigning om dygnet och istället flyga in direkt från Lima, som ju som bekant ligger på en sisådär noll meter över havet. Att vakna mitt i natten med känslan av att det är en elefant som sitter på ens bröstkorg, att få andnöd av att dricka vatten, hjärtklappning av att vända sig i sängen, smärtande lungor efter två trappsteg och en huvudvärk from hell skulle bli en del av vår vardag under våra kommande dagar i Cusco.

Kvällen avslutades med pizza till middag på en restaurang som varken hade världens godaste mat eller den renaste lokalen (vi upptäckte tyvärr inte kackerlackan förrän efter att vi hade tvingat i oss pizzan med den halvtaskiga osten). Vi gillade dock deras löfte om hemkörning skarpt.