På vår sista dag i Cusco åkte vi till en av de gamla inkaruinerna som finns i utkanten av staden. För ruiner, det finns det en hel del av, och det är inte för inte som Cusco också är känt som "Amerikas arkeologiska huvudstad". Vi tillbringade en stor del av dagen med att vandra runt bland dessa stenblock; inte för att det egentligen fanns så jättemycket att se, utan mer för att vi var tvungna att gå väldigt långsamt och stanna upp och återhämta oss efter ungefär vartannat trappsteg för att inte svimma av syrebrist, rusande hjärtan och smärtande lungor.

Slitna brudar.

Kanske var det på grund av syrebristen hjärnan, men jag och Petra trodde nästan för ett ögonblick att vi hade förflyttats tillbaka till vårt älskade Rio de Janeiro.

Våra nya bff - himla synd att de ska vara så kinkiga när det gäller det där med tulle n och lamadjur. Ja, inka-tanter med för den delen.

Höjden gjorde även att vår aptit under dessa dagar i Cusco var så gott som obefintlig, med följd att dagens fem mål ofta reducerades till ett, där en liten bit vitt bröd utgjorde ungefär hela kostcirkeln (ett par dagar i Cusco rekommenderas således starkt vid en önskan om snabb viktminskning - mycket mer effektivt än både GI-metoder, Atkins-dieter och kalorimani). Sista kvällen ville vi dock lyxa till det lite, och beställde därför in lite pasta carbonara på en italienska restaurang. Inte ett av mina brightest moments såhär i efterhand kanske, men gott var det.

TACK mina fina vänner för en oförglömlig vecka i Peru! Vi ses i Sverige om ett par månader!