Hela hösten har vi förundrats över hans intensiva blick, som han riktar mot såväl tjejer och killar på gymmet. Ja, mot tv:n, hantlarna och kaffemaskinen också för den delen. Det är ett mysterium hur han lyckas få till den, för ingen vanlig dödlig kan väl omöjligt orka frammana en sådan intensitet i blicken hela tiden, som att man verkligen njuter. Tänk er Petras blick här nedan, fast tusen gånger värre. Och då har ändå Petra lyckats få till en sängkammarblick som heter duga.

Vi har funderat på om vi inte borde börja heja på honom (vi har ju ändå spenderat ett antal kvällar på gymmet tillsammans vid det här laget, om än indirekt), men inte riktigt vågat. Ikväll var emellertid kvällen med stort K. Jag kände att nu får det vara slut på det här fåniga, svenska beteendet och att det var ikväll, om någonsin, som det skulle ske.

Jag peppar mig själv med Daniel Adams-Ray i hörlurarna, går fram till vattenmaskinen för att fylla på vattenflaskan och medan han vänder sig om riktas all min koncentration på att försöka heja så naturligt som möjligt.

Det går väl sådär. Innan jag ens hinner öppna munnen, blinkar Han med blicken åt mig med ena ögat och ler sådär mystiskt och njutningsfullt som bara han kan, varpå han ger mig en blick så intensiv att jag känner hur svettpärlor börjar tränga fram i pannan. Jag dör lite där och då. Jag lyckas med nöd och näppe pressa fram ett krystat "Hola" innan jag tar min tillflykt till omklädningsrummet och bryter ihop i ett skrattanfall så våldsamt att jag får kramp i magen och min mascara börjar rinna.

Jag kanske borde hålla mig till den svenska torrheten och stelheten i fortsättningen.