Kalla mig konstig, men gymmet tycker jag ändå är den plats om någon som borde få vara en frizon och en tillflyktsort från allt som har med stress, krav och tentaångest att göra, men så är det tydligen inte i det här landet. Nej, tacka vet jag kyliga svenskar som tittar åt ett annat håll när man möts i dörren till omklädningsrummet fast man har gått på samma pass de senaste tre åren. Har de senaste dagarna pratat med personer som vi knappt har hejat på tidigare, och vid samtliga tillfällen har det inte dröjt länge innan den obligatoriska frågan om hur det går med tentaplugget kommer. Sannolikheten att samtalet snart leds in på studier och tentor är ungefär lika stor som att spanjackerna har ett namn som börjar på "J" och har fula skor (hyfsat stor med andra ord). Nog för att jag är en aning stressad och lite småtrött sådär, men jag trodde ändå inte att det var så tydligt. Det var i och för sig en stund sedan jag tittade mig i spegeln men jag kan inte minnas att det stod tentaångest stämplat i pannan på mig. Hädanefter ska jag nog byta ut den sedvanliga hälsningsfrasen mot "Jo tack, jag registrerade mig precis hos arbetsförmedlingen" alternativt ge dem min no-me-jodas-blick så att de inte ens vågar tänka tanken på att ställa en så dum fråga.

Det finns emellertid, som alltid, undantag. Fernando gav oss till exempel tips på hur man går ut och dansar och pluggar samtidigt, och så erbjöd sig han och Iban att skriva våra tentor åt oss om vi ville; Fernando makron och Iban mikron. Ja tack, det vore fint.