Nåväl, det gör mig faktiskt inte så mycket. Dels för att jag ju åker hem om en vecka, men framförallt tack vare den grymma (och galet välbehövliga) motivationsinjektionen jag fick igår kväll.

Efter att ha suttit och pluggat sedan niotiden på morgonen slog jag tio timmar senare ihop böckerna och begav mig mot Plaza Mayor för att möta upp med min vän David för en fika. Vi drack té, delade på en av, enligt honom, Salamancas bästa milkshakes (jag är benägen att hålla med) och pratade i flera timmar. Trots att jag har bott här i nästan fem månader nu så har vi bara hunnit träffas två gånger, men det blir väl lätt så, tyvärr. Det var tråkigt att säga hej då, men det dröjer säkert inte alltför länge innan vi ses igen - jag har ju en tendens att komma tillbaka hit.

Resten av kvällen spenderades hos Petra. Vi åt middag, lekte lite med Robertos iPad och, håll i er nu, tog äntligen oss själva i kragen och bokade flyg både till Rio de Janeiro och tur och retur till Chile respektive Peru. Den 17:e februari bär det alltså av mot Rio och därmed betydligt varmare breddgrader. Vår instruktör i body combat, Mariana, är från Brasilien och har släktingar i Rio de Janerio. Hon sa att hon skulle prata med dem och att vi säkert kunde få bo hos dem om vi ville. Det vet vi dock inte riktigt om vi vågar, men det var ju himla gulligt av henne i alla fall. Om inte annat så kanske vi kan få en privat guidad tur av någon av hennes släktingar, vilket ju inte vore helt fel.

Och just ja. Igårkväll fick jag även veta att jag, utöver tentan i italienska, även har klarat tentan i avancerad makroekonomi.

Det var, med andra ord, en riktigt fin kväll igår.