Känslorna inför återvändandet till Salamanca var blandade. Jag älskar ju verkligen den här staden och har ju som bekant varit här ett antal gånger vid det här laget, och visst skulle det bli roligt att träffa alla igen. Men samtidigt kändes det lite, nej snarare ganska mycket, konstigt att åka hit igen. Det här var faktiskt den första gången som jag inte såg fram emot att åka tillbaka. Det kändes liksom som att vi fick ett ganska bra avslut innan julledigheten; inga fler lektioner, två tentor avklarade, avsked till höger och vänster, ett avslutat medlemsskap på gymmet och en tom kyl. Och nu är det bara att börja om på något sätt, fast lite på låtsas. Vi ska ju bara vara här i knappt tre veckor.

Det kändes med andra ord lite märkligt och ensamt på bussen på väg hit igårkväll, men den konstiga känslan försvann ganska snart. Jag hann inte mer än kliva ur taxin förrän jag mötte vaktmästaren Javier ute på gatan som hälsade glatt och frågade hur jag har haft det på lovet, och väl hemma i lägenheten väntade en middag tillsammans med Jeremy och Juan. Ett missat samtal på mitt spanska nummer från en gammal vän och en rad mail från vänner som återigen befann sig i Salamanca gjorde också att allt kändes lite bättre.

I eftermiddag väntar tentaplugg tillsammans med Petra, och så ska vi ta en sväng till gymmet och förnya vårt medlemsskap så att vi har något roligt att göra på kvällarna som kompensation till alla dagar fyllda av tråkigt pluggande.

Det här blir nog bra ändå.

Efter ett besök på Chiles respektive Perus ambassad i Stockholm i måndags belönade vi oss själva med en mysig fika på fina kafé Vetekatten (som till Petras förtjusning hade puddingar av diverse slag på menyn).

Vid det här laget har vi blivit ena riktiga hejare på att underhålla oss själva när vi måste slå ihjäl lite tid på flygplatsen. Igår spenderades till exempel en bra stund med att rensa plånböckerna på kvitton. Jag antar att det inte finns någon större tveksamhet när det gäller vilken hög som tillhör mig och vilken som är Petras?