Det har varit en omvälvande helg. Både fredagen, lördagen och söndagen har vi spenderat med att göra intervjuer med de familjer som har fått boende via Un Techo Para Mi País i San Juan de Miraflores. Det gick lite trögt i början; föräldrarna var ofta inte hemma när vi kom förbi, varpå vi fick vänta och återkomma, men det är ju sådant som man får räkna med i fält. Under dessa tre dagar lyckades vi ändå få ihop totalt sju intervjuer, vilket känns väldigt skönt.

Efter tre dagars springande i branta bergssluttningar, med svetten rinnandes och med ett antal närahjärstillestånds-upplevelser till följd av skällande och morrande hundar är vi nu helt slut, både mentalt och fysiskt. Vi har fått träffa så många nya, fina människor. Vi har fått höra deras historia och livsöde, vi har skrattat och gråtit. Vi har pratat om hur deras situation har ändrats sedan de fick huset och om deras drömmar och tankar om framtiden. Något som vi också har funnit väldigt rörande är hur öppna dessa familjer har varit gentemot oss, och hur väl omhändertagna vi har blivit. Det är verkligen helt fantastiska människor som vi har haft möjlighet att lärt känna.

Helgen har präglats av så många olika känslor, på bussen hem tillbaka till Miraflores har vi ofta suttit tysta, försjunkna i våra egna tankar. Det är märkligt det där, när ord känns både otillräckliga och överflödiga på samma gång. 

Så istället för att försöka återge våra upplevelser med ord gör jag det med hjälp av bilder, av den enkla anledningen att en bild faktiskt säger mer än tusen ord.



På väg ut till San Juan de Miraflores.


Framme. Man kan tycka att man ju borde vänja sig vid denna syn efter ett tag, men det gör man inte.