I lördags hade vi egentligen planerat att åka till stranden men eftersom Lima dagen till ära bjöd på sitt allra molnigaste vinterväder bestämde vi oss, något besvikna, för en promenad i Miraflores istället. Eftersom det inte fanns en tillstymmelse till blå himmel, och då vi inte hade tänkt att vår vistelse utomhus skulle bli särskilt långvarig, skippade vi dumt nog solskyddsmedlet. Detta otroligt klantiga rookie mistake (som i ärlighetens namn var ungefär nr femtioelfta i ordningen, snarare än en novis-fadäs) resulterade sedan i en långvarig, absurt smärtsam och märkligt purpurröd andra gradens brännskada, samt det bistra konstaterandet att solen nog är rätt stark här vid ekvatorn, trots allt.


Med utgångspunkt från vår gata, calle Schell, styrde vi stegen ner mot havet.














Förutom en hel massa surfare fanns det på stranden även en del soldyrkare, avsaknaden av sol till trots. 


















Ett stentorn och några nära nerstänktavvågor-upplevelser senare var det dags för lunch. På vägen till restaurangen passerade vi ett lite märkligt hus...


...och fascinerades av mitt högluftfuktighets-lockiga hår.


Väl framme på restaurangen fick vi vänta i nästan en timme och ungefär trettio nummer på att få komma in, men det var det värt.


Menyn bestod till ca 99,9 procent av skaldjur och rå fisk.


Som perus nationalrätt ceviche, till exempel. 


Jag däremot körde på det lite mindre råa alternativet spaghetti med pesto och panerad fisk. Gudars skymning, så gott.

Lunchen avslutades sedan med en rad olika, så goda att de inte hann fångas på bild, limenska efterrätter. En bra avslutning på en, trots omständigheterna, bra dag.