Och vad händer, om inte det som absolut inte får hända tillika det som vi nu har gått runt och fruktat i snart tre veckors tid. Jag går och blir magsjuk en och en halv timme innan avresa - perfekt timing som alltid, alltså.

Katastrofen var ett faktum. Tjurig som jag är försökte jag in i det sista ignorera de miljoners miljarder knivarna i magen, men när inte ens en överdosering av våra rosa mirakelpiller hjälpte var jag, till mitt stora förtret och min enorma besvikelse, tvungen att ännu en gång se mig besegrad av den peruanska bakteriekulturen.

Detta är ett nederlag utan dess like. För allas trevnad avstår jag från att återge de, ovanligt kreativa, haranger av svordomar som har varit mitt mantra sedann igårkväll, men för att sammanfatta mina tankar och känslor kring ämnet så skulle väl några ledord vara extrem frustration, ilska, irritation och uppgivenhet.

Nä. Ja än't bitter.

Ja, det var alltså ungefär såhär långt som vi kom på vårt äventyr. Kul. Verkligen.