S.J de Miraflores är väldigt, väldigt fattigt. Jag var nog inte riktigt beredd på vad det var jag skulle få se och uppleva, och framförallt inte hur jobbigt det skulle kännas - herrelösa, skadade hundar överallt, sopor och annat avfall på marken, hus i form av trasiga plåtskjul, lukten. Det var en märklig känsla att vara där, mitt uppe i allt, och se allt med egna ögon. Jag har aldrig upplevt en sådan fattigdom på så nära håll tidigare. Befolkningen var alla jättefina och ville hälsa, de applåderade oss till och med efter att vi hade presenterat oss, vilket kändes väldigt konstigt - är det någon som förtjänar en applåd så är det ju familjerna själva, och volontärerna. När de berättade om sina problem, som till exempel avsaknaden av tillgång till rinnande vatten, toalett och elektricitet, kändes fredagsmys med tacos och chips framför Idol minst sagt fruktansvärt avlägset. Det är så orättvist, så fel och så sjukt, och det slog mig att allt ju egentligen bara är ett enda stort lotteri.

När det gäller volontärerna så är även dessa verkligen helt fantastiska. Majoriteten av dem är skolungdomar i vår egen ålder, och det är så otroligt fint hur engagerade de är, att de mer än gärna offrar både helger och lov för att helhjärtat försöka hjälpa dessa familjer.

Det är just i San Juan de Miraflores som vi senare också ska genomföra våra intervjuer. En av volontärerna som från i söndags, Gonzalo, har lovat att följa med oss - förhoppningsvis börjar vi redan nu i veckan.

Nu till helgen ska vi vara med på ännu en aktivitet, denna gång ska man intervjua familjer i nya områden för att sedan bestämma vilka som ska få hjälp i form av nödbostäder och inte. Vi är totalt 160 volontärer, och vi ska prata med mer än 900 familjer. Med tanke på hur tungt det kändes i söndags, så kommer nästa helg säkert bli ännu mer psykiskt påfrestande. Men det ju faktiskt så det ska vara. Något annat vore ju bara konstigt.