Nu är jag trött på att må såhär dåligt. En av de faktorer som gjorde att vi till slut valde magsjuka i Peru framför höjdsjuka i Bolivia var att magsjukan, till skillnad från höjdsjukan, ju förhoppningsvis skulle vara av något mer sporadisk karaktär och därmed inte förstöra hela vår vistelse. Med facit i hand kan vi dock konstatera att there is no such thing as a sporadisk magsjuka i detta land, utan att den istället är av det mer kroniska slaget. 

Detta djävulens påfund har redan förstört så mycket, inte minst när det gäller vårt uppsatsskrivande och intervjuande, som vi ju har varit tvungna att lägga lite på is så snart någon av oss blir sjuk igen. Imorse släpade därför Petra (som för övrigt har utvecklat en massa mystiska kliande böldliknande utslag - vilket radarpar vi är) iväg med mig till apoteket. På apoteket blev jag, precis som vi misstänkte, påprackad antibiotika som enda lösning. Jag har hittills varit väldigt tveksamt inställd till detta, dels för att man verkar sälja det som om det vore vanlig hostmedicin, men också för att man ju faktiskt kan bli resistent om man tar det för ofta. Men om detta är enda sättet att bli av med skiten (både bokstavligt och bildligt), så är jag mer än villig att testa.