Solnedgångar, stenstatyer och stjärnhimlar
Några hundratusen chilenska pesos fattigare och ungefär lika många myggbett rikare är vi nu tillbaka i Lima efter fem underbara dagar på Påskön. Vi har tittat på stenstatyer, vackra solnedgångar och snäppet vackrare dykinstruktörer, klättrat på vulkaner, badat på paradisstränder och dött godhetsdöden av allt som vi knappt ens vågar drömma om att äta här i Lima. Vi har njutit av lugna gator, stjärnhimlar, frisk luft och total tystnad, och det var med tunga steg som vi klev på planet som skulle ta oss tillbaka till verkligheten igen; till konstant tutande och busvisslande, smog, highcarbnothingelse-diet och uppsatsskrivande.
Tisdagkväll och våra heta, men dock av dock ganska tveksamma kvalitet, inka-backpacks var packade och vi var redo för några dagars semester på världens mest avlägsna befolkade ö.
Peppen.
Efter ett nattflyg med alltför lite sömn var vi helt slut när vi landade på Påskön vid sextiden på onsdagsmorgonen. Vi åkte till hotellet för att powernappa en timme, som visst råkade bli tre istället för en, och vaknade sedan upp till den här utsikten - vår alldeles egna tropiska trädgård.
Hejhej.
I trädgården fanns allt möjligt fint. Mangoträd till exempel.
Och blommor av alla de slag.
Med kurrande magar styrde vi stegen mot hamnen i Hanga Roa. Ganska så fantastiskt med en plats där alla vägar leder till havet.
På vägen till hamnen fanns det en hel del att titta på.
Söta små hus.
En och en annan lös häst (finns hur många som helst på ön, helt galet tyckte vi i början, men också väldigt charmigt)...
...och bananträd. Bara en sån sak, liksom.
Och moais, såklart.
Så var vi framme!
Lunch! Nyfångad lax och den chilenska specialiteten pastel de choclo, alltså majspaj. Nomnom.
Vi passade på att få en överblick över ön, som har en yta på 163,3 kvadratmeter, är 24,6 km som längst och 12,3 km som bredast - i.e., en plats som till och med jag borde kunna utforska utan att gå vilse.
Jag var ganska så exalterad över att vara tillbaka på chilenskt territorium igen.
Det bästa var såklart allt gott som man nu kunde äta, utan att behöva oroa sig för eventuella otrevliga biverkningar.
Glass, till exempel. Gudars skymning så gott.
Efter lunchen promenerade vi vidare. Målet var dessa moais, för där skulle solnedgången visst vara som finast.
På vägen gick vi förbi diverse ankare och fallna moais...
...en hel massa hästar...
... och en och annan polynesisk roompa.
Sådär! Solen går inte ner förrän vid halv nio på Påskön, och eftersom vi ville vara säkra på att verkligen få se solnedgångens samtliga faser, var vi ute i ganska (onödigt) god tid.
Sådana gånger är det ju himlarns tur att vi är så bra på att underhålla oss själva.
Ursprungligen hade alla statyer vita ögon, men på grund av väder och vind har i princip alla nötts bort - alla utom på statyn till höger.
Så började showen! Jag tog cirka tvåhundrasextiosju bilder.
När solen gått ner gick vi sedan hemåt i mörkret, med några pauser för stjärnskådning. En förträffligt bra inledning på våra fem dagar i paradiset, med andra ord.
Nåväl. C'est la vie. Eller som Alfons farmor skulle ha sagt: "Om det var roligt jämt, då visste man ju inte att det var roligt."
Tisdagkväll och våra heta, men dock av dock ganska tveksamma kvalitet, inka-backpacks var packade och vi var redo för några dagars semester på världens mest avlägsna befolkade ö.
Peppen.
Efter ett nattflyg med alltför lite sömn var vi helt slut när vi landade på Påskön vid sextiden på onsdagsmorgonen. Vi åkte till hotellet för att powernappa en timme, som visst råkade bli tre istället för en, och vaknade sedan upp till den här utsikten - vår alldeles egna tropiska trädgård.
Hejhej.
I trädgården fanns allt möjligt fint. Mangoträd till exempel.
Och blommor av alla de slag.
Med kurrande magar styrde vi stegen mot hamnen i Hanga Roa. Ganska så fantastiskt med en plats där alla vägar leder till havet.
På vägen till hamnen fanns det en hel del att titta på.
Söta små hus.
En och en annan lös häst (finns hur många som helst på ön, helt galet tyckte vi i början, men också väldigt charmigt)...
...och bananträd. Bara en sån sak, liksom.
Och moais, såklart.
Så var vi framme!
Lunch! Nyfångad lax och den chilenska specialiteten pastel de choclo, alltså majspaj. Nomnom.
Vi passade på att få en överblick över ön, som har en yta på 163,3 kvadratmeter, är 24,6 km som längst och 12,3 km som bredast - i.e., en plats som till och med jag borde kunna utforska utan att gå vilse.
Jag var ganska så exalterad över att vara tillbaka på chilenskt territorium igen.
Det bästa var såklart allt gott som man nu kunde äta, utan att behöva oroa sig för eventuella otrevliga biverkningar.
Glass, till exempel. Gudars skymning så gott.
Efter lunchen promenerade vi vidare. Målet var dessa moais, för där skulle solnedgången visst vara som finast.
På vägen gick vi förbi diverse ankare och fallna moais...
...en hel massa hästar...
... och en och annan polynesisk roompa.
Sådär! Solen går inte ner förrän vid halv nio på Påskön, och eftersom vi ville vara säkra på att verkligen få se solnedgångens samtliga faser, var vi ute i ganska (onödigt) god tid.
Sådana gånger är det ju himlarns tur att vi är så bra på att underhålla oss själva.
Ursprungligen hade alla statyer vita ögon, men på grund av väder och vind har i princip alla nötts bort - alla utom på statyn till höger.
Så började showen! Jag tog cirka tvåhundrasextiosju bilder.
När solen gått ner gick vi sedan hemåt i mörkret, med några pauser för stjärnskådning. En förträffligt bra inledning på våra fem dagar i paradiset, med andra ord.
Kommentarer
Postat av: Mamma
Låter som att resan var väl värd pengarna :) Vilka härliga bilder, ser helt fantastiskt ut där!
Postat av: Mormor
Kvällen är sen men nu har jag fått göra en resa igen, det är helt fantastiskt Gabriella med Dina bilder och Din berättelse reser jag utan att behöva gå ut genom dörren. Tack igen! Kram
Trackback
