På lördagseftermiddagen satte jag mig på bussen till Santiago för att hälsa på Peter. Planerna för kvällen var högst oklara och det var just detta som såhär i efterhand gjorde kvällen, och resten av helgen, till en av de galnaste, roligaste och bästa på länge.

Kvällen började med en grillfest för utbytesstudenterna vid UAI:s campus i Santiago. Men eftersom vi kom dit precis när parken stängt, elden slocknat och alla de andra utbytesstudenterna åkt hem, blev det inte så mycket grillning, utan mest fest tillsammans med några av faddrarna innan vi senare åkte vidare till en konsert som vi inte hade biljetter till.

På vägen till konserten hamnade vi på en brandstation, närmare bestämt 15:e kompaniet "Deutsche Feuerwehrkompanie Maximo Humbser". Diego, en av faddrarna, jobbar som frivillig brandman vid sidan av studierna och han visade oss entusiastiskt runt på stationen, förklarade hur lyftkranar och vattenslangar fungerar och presenterade oss för alla sina medarbetare. Jag blev lite knäsvag och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.

Diego och jag.

Efter tydliga instruktioner, ett antal demonstrationer och en stunds övertalning vågade jag mig till slut nerför brandstången med förhoppningen att om det är någon som skulle kunna ta emot mig om faller, så är det väl ändå en brandman.

Efter det helt oplanerade men desto trevligare studiebesöket på brandstationen tog vi en taxi vidare mot konserten. Det var totalt tre band som skulle spela, där huvudakten var gruppen Chico Trujillo - en välkänd och omåttligt populär grupp här i Chile, därav slutsålda biljetter sedan flera dagar tillbaka. Vi löste problemet genom att köpa två svartbiljetter ute på gatan för under hundralappen styck.

Konserten ägde rum i en gammal industrilokal - mycket häftigt ställe.

Peter och jag, lite lagomt inrökta, svettiga och trötta i benen sådär på morgonkvisten.

Jag och vår nyfunne vän. Namn, ögonfärg och tanke bakom Hawaii-skjortan är högst oklart.

Fem timmar senare, vid fyratiden på morgonen, var konserten över. Ytterligare två och halv timmar senare, efter att ha tagit fel buss, blivit avsläppta mitt ute i ingenstans för att till slut avlägga den sista biten till fots, kom vi hem. Vi åt middagsfrukost, gick och lade oss och sov till elva dagen därpå.

Efter söndagens andra frukost lagade Peter lunch - rackarns vad gott det var!

Vid tvåtiden mötte vi upp några av Peters vänner, för att sedan ta tunnelbanan mot fotbollslaget Colo-Colos hemmastadium för att gå på den omtalade matchen mellan ärkerivalerna Colo-Colo och Universidad Católica. Jag hade hört talas om att supportrarna till Colo-Colo ofta är i det extremaste laget och att de kan vara ganska stökiga, och redan i tunnelbanan på vägen dit fick vi ett smakprov på deras hängivenhet och engagemang. Jag betraktade dem med skräckblandad förtjusning och undrade stilla vad det egentligen var vi hade gett oss in på.

Utanför fotbollsarenan fanns det poliser överallt, utrustade med både med mindre pansarfordon...

...och hästar.

Det enorma polispådraget var emellertid inte något som verkade oroa killarna alltför mycket.

Eftersom vi körde på "bättre att sälla sig till bråkstakarna än att vara deras motståndare" hade vi såklart ståplats i hejacklackssektorn till Colo-Colo.

Glada över att ha lyckats ta oss in på arenan med livet i behåll efter att nästan ha blivit ihjälklämda mot ett av polisens pansarvagnar vid ingången.

Även inne på själva arenan var säkerhetsåtgärderna högst påtagliga, med både poliser och taggtrådsstängsel.

Peppade killar!

Jag måste dock säga att Colo-Colo-supportrarna, de så kallade "flaites", har fått ett oförtjänt dåligt rykte. De allra flesta var riktigt glada och trevliga, och vi fick till och med en hejaramsa tillägnad oss.

Kvällen avslutades med pizza och tacos - ett perfekt avslut på en helt galen, och fantastiskt rolig, dag.

Eftersom klockan hade hunnit bli mycket och jag var alldeles sirapstrött i huvudet, stannade jag ytterligare en natt i Santiago och åkte tillbaka till Viña morgonen därpå istället.

På vägen till busstationen följde jag med Peter en sväng till hans jobb på Svenska ambassaden, som lämpligt nog ligger endast ett stenkast från Avenida Suecia.

Trots att planerna för helgen inte alls blev som det var tänkt, blev slutresultatet alltså ändå riktigt, riktigt bra.