Det är eftermiddag, jag står i köket och har precis lyckats koka sönder mitt andra ägg för dagen. Plötsligt hörs ljudet av ringklockan. Mitt hjärta hoppar över ett slag, dels av chocken men framförallt av förväntan - tänk om idag är dagen vi alla har väntat på? När jag sekunden senare öppnar dörren så står han mycket riktigt där, i sin röda fina jacka och keps med VTR tryckt i vita bokstäver. Jag pratar såklart om internet-installatören.

Istället för att trängas i fönstret i Tanjas rum, stjälandes vår okände grannes galet sega internet (det var nämligen främst i Tanjas fönsterkarm som signalstyrkan var någorlunda okej) kan vi nu sitta precis var vi vill i hela lägenheten och använda vårt alldeles egna bredband. Helt fantastiskt, och helt klart värt all frustration, alla femtioelva fingeravtryck och alla timmarna på civilregistret och på internetföretagets kontor.

Så vackert.