Det är verkligen en helt fantastisk stad. Den har allt; berg, hav, stränder, shopping, uteliv – rubbet. Är det något jag saknar här i Salamanca så är det just hav och berg. San Sebastián är helt klart en konkurrent till mitt älskade Salamanca, även om inget ju egentligen kan slå det på grund av alla minnen och så vidare, men ändå. Jag menar, hur kan man inte älska en stad där ett par flip flops funkar till precis alla outfits och vid alla tillfällen, där alla går runt med sand fasttorkad på benen och där var och varannan människa går runt och bär en surfbräda under armen, mitt inne i stan?

Vi kom fram till San Sebastián vid femtiden på onsdag eftermiddag, efter en ca 6 timmars lång tågresa genom ett helt fantastiskt landskap. Efter en del muttrande och kånkande på våra väskor hittade vi till slut till vårt hostel. Det hade inte ens någon skylt utanför porten, det låg sopor I hallen, trappan upp var som hämtad ur det sneda rummet I Lustiga huset på Grönan, det fanns en toalett och dusch på typ 24 pers, och “köket” bestod i princip enbart av en liten kyl, en skärbräda och två muggar. Som pricken över i:et lyckades vi också med konststycket att hitta ett hostel som låg mitt på stadens mest livliga bargata; vi hade en bar precis under oss som spelade musik till långt inpå småtimmarna, och inte var det särskilt bra musik heller. Great. Men ja, förutom att hostelets läge gav upphov till en hel del sömnbrist, var det i övrigt helt perfekt; mitt i gamla stan, mitt emellan de två stränderna. Folket på hostelet var också trevligt, vi delade rum med ett gulligt par från Japan som inte kunde någon spanska och knappt någon engelska. “Perfekt!” tänkte jag och såg chansen att få öva lite på mina språkkunskaper i japanska, men “Hur mår du?”, “Ja hallå?” och “Skit också!” räcker tyvärr inte så långt när det gäller att få igång en konversation, så vi använde oss av det, tyvärr ofta något underskattade, kroppsspråket under resten av tiden. Vi lärde också känna två trevliga backpackers från Down Under (hela staden kryllar verkligen av aussies), och två norrbaggar, varav de senare tyckte att det var så komiskt att vi förstod spanska bättre än norsk ;)

Vi hann med en hel del under de 3,5 dagar vi var där; strandhäng, badande, fikapauser på pittoreska uteserveringar, lite shopping, lite San Sebastián by night och många fina promenader och upptäcktsfärder i staden. Jag skulle gärna ha stannat kvar för, ja, alltid, och det var med tunga steg vi började gå mot tågstationen sent igårkväll. Vi kom fram till Salamanca vid halv fem igårmorse, och hela gårdgagen gick jag runt i någon slags post-San Sebastián-depression hela dagen och spelade sönder Andreas Gregas "Imorgon", som perfekt beskriver den sinnesstämning jag hade i San Sebastián. För visst önskar man ibland att man bara kunde stanna tiden för en stund?