Jag och Petra skaffade som bekant gymkort för några dagar sedan. Samma dag som vi skaffade det körde vi lite lätt styrketräning, mest för att testa de olika maskinerna. Det här var en ganska lagom start efter sommaruppehållet, och sedan när vi väl hade kommit igång tyckte jag att vi kunde köra på stort och testa ett av spinningpassen. Inte ett av mina brightest moment kanske, såhär i efterhand.

Petra, som inte är ett jättestort fan av spinning, var lite tveksam, men jag lyckades övertala henne med argumenten ”Men vi måste ju testa alla pass så vi vet vad som är bra och inte” och ”jag hatade också spinning i början, men efter ett tag så lär man sig gilla det” och ”det här kommer ju bli en lätt match för oss, vi har ju cyklat dagligen i två år i Linköping nu”. Så det var ändå vid ganska gott mod vi traskade iväg till gymmet.

På vägen dit pratade vi om eventuella hemska scenarier som kunde inträffa, som t.ex. att det bara skulle vara vi på passet, eller att vi skulle hamna i mitten, längst fram i salen. Nu var det som tur var fler än oss på passet, men visst hamnade vi mycket riktigt i mitten, mitt emot instruktören. Visserligen föga överraskande med tanke på hur otursförföljda vi har varit den här veckan, men ändå.

Våra förhoppningar om att smälta in i mängden krossades i princip så snart vi klev in genom dörren. Tydligen fungerar saker och ting lite annorlunda här än hemma, för här står spinningcyklarna längs med väggen, och så måste man själv släpa dem till en lämplig plats. Eftersom cyklarna väger en hel del och eftersom vi ville göra så lite väsen av oss som möjligt, ansåg vi att denna lämpliga plats var längst bak i salen, inklämd i ett hörn, bakom alla andra deltagare. Vi hjälptes åt att knuffa och dra cyklarna de 3 dm som de behövdes förflyttas, och kände oss ganska nöjda. Ja, ända tills en av kvinnorna framför förklarade att alla cyklar måste vara placerade i en ring, och de enda platserna som var lediga var såklart i mitten, mitt emot instruktören. Jag visste inte om jag skulle gråta eller skratta, så i något konstigt, halvt hysteriskt mellanting släpade vi cyklarna tvärs över salen, medan alla tittade på. Sedan var det det här med att ställa in sadel och styre. Spakarna satt verkligen som berget, så istället för att utan resultat stå där och slita och dra, körde vi på taktiken ”ståraktuppochnerochsesötaochhjälplösaut”, en väl beprövad taktik som har funkat förr och som gjorde det även denna gång.

Sådär, en timme av sprängande huvudvärk, värme som i Saharas öken och en i princip noll syretillförsel kunde nu börja. Instruktören var helt skoningslös, det enda hon skrek var ”Venga, vamos!” och ”Más, más, MÁÁÁS!” Jag hör Petra muttra bredvid mig ”Men är hon dum i huvudet eller?!” och försöker så gott jag kan hålla mig upprätt och vid medvetande, samtidigt som jag febrilt försöker lista ut hur många låtar som kunde tänkas återstå. Som tur är har allt ett slut, så även detta spinningpass from hell, och vi klarade det- vi kom, vi såg, vi segrade, om än med värkande muskler, genomblöta av svett och hyfsat brandbilsröda i ansiktet.

Nästa utmaning blir step. Så snart vi sitta och gå igen som normala människor, that is.