När det gäller skolan går det lite upp och ner. Ena dagen känns allt bra; man förstår vad läraren säger, man hinner anteckna allt, man har lyxen att få en paus på 10 min under föreläsningen och man hittar utan problem till alla salar. Man har flyt helt enkelt. Andra dagar är det däremot lite tyngre; man kommer på sig själv med att undra om det verkligen är spanska som läraren pratar, man inser att man har missat hela första veckans föreläsningar, man blir offentligt utpekad som ”los extranjeros” inför hela klassen och de otroligt obekväma stolarna och bänkarna gör sig om möjligt ännu mer påminda.

När det gäller våra klasskamrater varierar det också. Vi har bl.a. märkt att utbytesstudenter inte riktigt har samma status här som hemma. Om man i Sverige får en utbytesstudent i klassen är det ju oftast den alla vill hänga och prata med. Det är lite spännande, exotiskt och nytt. Här är det precis tvärtom. Majoriteten av de spanska studenterna har behandlat oss som luft, eller ännu värre, som om vi vore pestsmittade. Det har t.ex. hänt att om vi har satt oss bredvid en spanjor, så har denne flyttat på sig och satt sig med sitt eget folk istället. Trevligt.

Vi har dock fått några nya kompisar, och av dessa är de flesta (föga överraskande) utisar. Vi har dock, till vår stora förvåning, även lyckats med konststycket att skaffa en spansk kompis. Han heter Samuel och är jättesnäll, han förklarar alltid saker för oss som vi inte fattar, men som vi inte vågar frågar läraren om. Han verkar känna en hel del utisar, så det är inte som att vi är ”the chosen ones” eller nåt sånt, men ändå. Det faktum att han verkar hänga med nästan uteslutande utbytesstudenter gör oss dock lite misstänksamma. Antingen så gillar och uppskattar han, precis som vi i Sverige, utbytesstudenter, eller så har han helt enkelt inga kompisar och hänger med oss i brist på annat. Vi väljer att tro att det omöjligt kan vara det senare.